Heimat und Ausbreitung indogermanischer Stämme im Lichte der Namenforschung

JÜRGEN UDOLPH Centrum för namnforskning – Leipzig Göttingens vetenskapsakademi Vetenskaplig forskning: historisk lingvistik, vattennamn, ortnamn, efternamn. INDOEUROPEISKA STAMMARS URHEM OCH UTBREDNING I NAMNFORSKNINGENS LJUS Indoeuropéernas stammars hemland och utbredning i namnforskningens ljus ANNOTATION Om man vill beskriva indoeuropéernas hemland och utbredning är det först nödvändigt att fastställa de enskilda indoeuropeiska stammarnas ursprungliga bosättningsområden. Utifrån vatten- och ortnamn samt de goda och bördiga jordarna, som möjliggör kontinuerlig bosättning, kan slaverna lokaliseras till Karpaternas nordsluttning, germanerna norr om Harz och kelterna vid Alpernas västra rand. Vattennamn som hör till den alteuropeiska hydronymien visar vidare att gamla förbindelser med Baltikum och de baltiska språken kan beläggas från nästan alla bosättningsområden. Baltikum är således centrum för de indoeuropeiska namnen, och inget talar emot att betrakta det som utgångsområde och hemland för den indoeuropeiska expansionen. Ett hemland utanför den alteuropeiska hydronymien, vare sig det ligger i södra Ryssland, Mindre Asien eller vid Kaukasus, är uteslutet. NYCKELORD: indoeuropéer, vattennamn, slaver, germaner, kelter, balter, alteuropeisk hydronymi, urhem. ANNOTATION Om man vill karakterisera indoeuropéernas urhem och utbredning är det först och främst nödvändigt att fastställa de enskilda indoeuropeiska stammarnas ursprungliga bosättningsområden. Utifrån flod- och ortnamn, och även tack vare goda och Stripsniai / Articles 173 JÜRGEN UDOLPH bör diga jordar som möjliggjorde en kontinuerlig bosättning kan man lokalisera slavisk bosättning på Karpaternas norra sluttning, germansk bosättning norr om Harz och keltisk bosättning vid Alpernas västra rand. Dessutom visar flodnamn som kan hänföras till den forneuropeiska hydronymien att äldre förbindelser med de baltiska länderna och de baltiska språken kan beläggas. De baltiska länderna är således centrum för indoeuropeiska namn, och det finns inte mycket som talar emot uppfattningen att detta område är utgångsområdet och urhemmet för den indoeuropeiska expansionen. Ett urhem utanför den forneuropeiska hydronymien, vare sig det ligger i södra Ryssland, i Mindre Asien eller i Kaukasusbergen, kan uteslutas. NYCKELORD: indoeuropéer, hydronymer, slaver, germanska folk, kelter, balter, forneuropeisk hydronymi, ursprungliga urhem. INLEDNING Frågar man efter indoeuropeiska stammars urhem och utbredning, frågar man i varje fall efter bosättning, befolkning och migrationsrörelser. Båda, bosättning och migration, äger rum på marken, på jorden. En bosättning är enligt den allmänna definitionen en plats där människor, oftast i byggnader eller byggnadsliknande anläggningar, lever tillsammans för att bo och arbeta. När människor lever tillsammans i sådana anläggningar tvingar behovet av att orientera sig i omgivningen dem att namnge den. Namngivningen fyller en funktion, och det finns anmärkningsvärda studier, såsom den av Horst M. Müller och Marta Kutas (1997), som drar slutsatsen att propriernas ursprung är äldre än språkets. Från ett annat perspektiv insåg redan Gottfried Wilhelm Leibniz och Jacob Grim detta tidigt. Ur ett mer allmänt perspektiv skriver J. Grimm: ”Det finns ett levande vittnesbörd om folken, större än ben, vapen och gravar, och det är deras språk” (1848: 5), och på ett annat ställe: ”Utan egennamnen skulle varje källa till det tyska språket ha sinat under de allra äldsta århundradena; ja, de äldsta vittnesbörd vi över huvud taget har om detta består just av dem [...]. Just därför sprider utforskningen av dem ljus över våra förfäders språk, seder och historia” (1848: 133), och konkret om vattennamnen säger G.W. Leibniz: ”Et je dis en passant que les noms de rivieres, étant ordinairement ceux de la plus vieux langage et les anciens habitans, c’est pourquoy ils meritent une recherche particulaire” (1882: 264). När man frågar efter de indoeuropeiska språkens urhem och utbrytning är det enligt min mening oumbärligt att ta hänsyn till de geografiska namnen. Det är framför allt följande punkter som 174 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Heimat und Ausbreitung indogermanischer Stämme im Lichte der Namenforschung namnens särskilda betydelse för frågorna om tidiga bosättningar och folkvandringar: 1) Ortnamn uppstår först efter en längre tids bosättning. I allmänhet är det inte en tillfällig händelse eller en särskild episod som leder till att ett namn fastställs, utan en gradvis växande, underförstått framväxande och först långsamt formad överenskommelse mellan talarna av en dialekt (nämligen den dialekt som var levande på platsen vid tiden då namnet uppstod). Detta får flera konsekvenser. 2) En kortvarig erövring och ockupation av ett land leder inte till att ortnamn bildas på erövrarnas och ockupanternas språk. Erövrande eller nomadiskt levande folkgrupper som hunnerna och mongolerna lämnar efter sig namn endast mycket sällan, och så gott som aldrig vattennamn. 3) Detta gäller till och med den romerska ockupationen och bosättningen i södra och västra Tyskland. Från latinet kan visserligen en del ortnamn som Köln och Koblenz (Confluentes) förklaras, men latinska vattennamn finner man knappast. 4) Vattennamn är långlivade och motståndskraftiga. Framför allt hos dem ser man ett fenomen som är av största betydelse för frågan om vilka folk som en gång tidigare har bott i ett visst område: när befolkningen byts ut försvinner de i regel inte, utan förändras genom de nya bosättarnas språk och anpassas till det nya idiomet. De bevaras ofta med utomordentlig seghet, och det är betydelsefullt att det oftast är människor som lever av jordbruk och är bofasta som för namnen vidare. 5) Genom sin långa livslängd innehåller geografiska namn ofta appellativ som sedan länge har försvunnit ur de levande språken. Detta är visserligen ett fenomen som är känt från alla språks historia, men jämfört med appellativen erbjuder belägg i namn avgörande fördelar, eftersom man därigenom kan fastställa ett ords ursprungliga utbredningsområde betydligt mer exakt. 6) Man kan utgå från att vattennamn uppstod också under tiden då indoeuropeiskan uppkom och under dess utveckling och expansion. Att spåra dessa är en uppgift för indoeuropeistiken. En annan uppgift för indoeuropeistiken är som bekant försöket att genom jämförelse av motsvarande ord, former och syntagmer i de enskilda indoeuropeiska språken nå fram till en så språkhistoriskt övertygande rekonstruktion som möjligt av en indoeuropeisk grundform. Man utgår – och det är inte möjligt på något annat sätt – från de enskilda indoeuropeiska språken. 1 Upprepade gånger framhållet av Hans Krahe och Wolfgang P. Schmid. Straipsniai / Articles 175 JÜRGEN UDOLPH Men man måste också gå just denna väg när man vill söka efter de förmodligen äldsta bosättningsområdena för indoeuropeiska stammar: med utgångspunkt i en undersökning av skikten av vattennamn i de enskilda indoeuropeiska språken måste man försöka hitta vägen därifrån till de äldre namnskikten. Eftersom geografiska namn också kan användas som indicier på folkvandringar (Udolph 2008), ger denna metod goda förhoppningar om att leda till framsteg. Jag börjar med de slaviska språken och kastar sedan en blick på de germanska, baltiska och keltiska språken. DE INDOEUROPEISKA ENSKILDA SPRÅKENS UTBREDNING I NAMNENS LJUS 1. DE SLAVISKA SPRÅKEN Försöken att med hjälp av geografiska namn få närmare kunskap om slavernas äldsta bosättningsområden bygger i huvudsak fortfarande på Max Vasmers ”uteslutningsmetod”. Han lyckades avgränsa det ursprungligen slaviska området genom att utesluta alla territorier där ett ugriskt, iranskt eller baltiskt substrat kan påvisas i ortnamn (Vasmer 1971: 101–202, 203–249, 251–534), senare kompletterad av Vladimir N. Toporov, Oleg N. Trubačev (1962) och O. N. Trubačev (1968). Med den avgränsningsmetod som fortfarande gäller kunde M. Vasmer således visa att slaviskan sannolikt måste ha utvecklats i området söder om Pripet’ och väster om Dnjepr. Det avgörande framsteg som går utöver M. Vasmers metod har vi H. Krahes forskning att tacka för, trots att han knappast hade befattat sig med slaviskt namnmaterial. Men han insåg vilka grundprinciper som ligger bakom namngivningen av vattendrag – och denna insikt gäller inte bara de förspråkliga namn som H. Krahe särskilt ägnade sig åt, utan vattennamn i allmänhet och på alla språk: ”Semasiologiskt och etymologiskt utgår det uråldriga och utan tvivel äldsta namnskiktet från så kallade ’vattenord’, det vill säga benämningar på ’(rinnande) vatten’, ’källa’, ’bäck’, ’flod’ (eller ’rinna’), ’(vatten)flöde’ (eller ’löpa’ o.d., med otaliga finare och 176 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Heimat und Ausbreitung indogermanischer Stämme im Lichte der Namenforschung subtila betydelsenyans­er, som den tidiga människan hade riklig tillgång till genom sina noggranna naturiakttagelser [...]” (1964: 4). Som ett komplement till detta säger H. Krahe om frågan hur man närmare kan bestämma ett folks tidigare boplatser: ”Ty där ortnamn på ett visst språk förekommer i större antal, måste också själva det berörda språket ha talats; där måste människor som tillhörde det folk som talade detta språk ha levt” (1949–1950: 25) K A R T A 1. Ryssland under de sista århundradena före Chr. (M. Vasmer2) Om man tillämpar dessa tankar på frågan om de slaviska stammarnas hemvist och expansion, kommer man fram till tydliga och enligt min mening 2 Vasmer 1971: 96–97. Straipsniai / Articles 177 JÜRGEN UDOLPH entydiga svar. Följande framställning har jag redan publicerat på flera ställen3, därför erbjuder jag nedan endast ett urval ur de omfattande samlingarna och kartläggningarna. Först ännu en anmärkning om frågan huruvida man ur arkeologisk synvinkel kan få fram något om slavernas urhem och utbredning. Detta problem hänger samman med ytterligare en fråga, nämligen i vilken mån man för tiden kring Kristi födelse och tidigare alls kan tala om slaviska stammar. Hur kan man känna igen dem, respektive hur definierar man ”slaver”, ”slavisk” för denna tid? Om jag har förstått Sebasian Brathers undersökning (2004) rätt, är det ur arkeologisk synvinkel ytterst svårt, om inte rentav omöjligt, att med hjälp av den materiella kulturen identifiera en folkstam, en etnisk grupp, respektive finna eller beskriva dess boplatser och vandringar. Även ur språkvetenskaplig synvinkel måste man beakta att det egentligen är omöjligt att beskriva var slaviska stammar bosatte sig före vår tideräkning. Detta beror på att det före Kristi födelse ännu inte fanns något språk som vi skulle kunna beteckna som ”slaviskt”. Det ”slaviska”, det vill säga de gemensamma språkliga dragen hos en språkgemenskap som utvecklades ur ett förmodligen indogermanskt (eller indoeuropeiskt) dialektområde, måste först uppstå. Det var en process som med säkerhet pågick i flera århundraden. Jag ser därför med stor skepsis på försök att ur arkeologisk synvinkel, med hjälp av genforskning, etnologi eller historieforskning, fastställa något om ett folk som i slutändan endast kan definieras med hjälp av språket. Kort sagt: ur mitt perspektiv1 kan frågan om de slaviska stammarnas urhem och expansion närmas fruktbart endast med beaktande av språkliga, språkvetenskapliga och framför allt namnforskningsmässiga argument. Uttryckt på ett annat sätt: de slaviska stammarnas urhem bör sökas där språkliga överensstämmelser, som var specifika för just detta dialektområde, utvecklades under en process som pågick i århundraden inom ett dialektområde av indogermanska talare. Därmed följer jag en gammal uppfattning av M. Vasmer, som var övertygad om att ”det slaviska urhemmet i första hand [...] kan fastställas genom grundliga undersökningar av lånord och ortnamn och genom att i möjligaste mån fullständigt beakta alla gamla historiska och geografiska källor” (1971: 71 [omtryck av 1930!]). Tillbaka till H. Krahes ”vattenord” ur slavisk synvinkel. Hur kan man då utifrån det tidigare och nuvarande slaviska bosättningsområdet, som omfattade respektive omfattar ett stort territorium, urskilja det område, 3 Senast Udolph 2016, 2016a. 178 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Indogermanska stammars urhem och utbredning i namnforskningens ljus KARTA 2. Synoptisk sammanställning av 37 utbredningskartor över slaviska vattenord (efter Udolph 1979: 322, karta 40) som skulle kunna vara utgångspunkten för den slaviska expansionen, vars omfattning redan förvånade de bysantinska historieskrivarna? Den stora utbredning av slaverna som fackmän och samtida iakttog (enligt en bysantinsk källa ska 100 000 slaver ha invaderat Thrakien och Illyrien år 577) måste ju ha utgått någonstans ifrån. Det kan bara ha skett norr om Karpaterna, alltså i ett område som de antika källorna inte utan vidare kände till. En sammanfattande kartläggning av fyra dussin slaviska vattenord och deras förekomster i namn på vattendrag, orter och ägor (karta 2) visar tydligt att området ändå kan avgränsas tämligen väl: eftersom området söder om Karpaterna och Beskiderna enligt samstämmig uppfattning kan uteslutas4, är koncentrationerna i Ukraina och Polen av särskild betydelse. 4 Om O.N. Trubačevs tes, enligt vilken även Pannonien kan komma i fråga, se Udolph 1988. Straipsniai / Articles 179 JÜRGEN UDOLPH Det råder en utbredd uppfattning om att den slaviska hydronymin uppvisar en viss enformighet. Eftersom de slaviska vattennamnens uppbyggnad och bildning har utvecklats enligt samma kriterier som ordförrådet, är detta fullt begripligt, eftersom avledning dominerar i hög grad i dessa språk, det vill säga bildning med suffix. Följande element är vitt spridda i vattennamn (för detaljer se Udolph 1979: 539–599): bildningar med *-(j)-ač-, utvidgat med hjälp av -ov- eller -in-, jfr Vod-ač, Il-ač, Gnil-ov-ač, Il-in-jač; *-(j)ak, även som -ъn-ak-, -in-ak- m.fl., förekommer till exempel i Solot-in-ak, Gnil-ak, Bagn-ak, Glin-ak, Vod-n-jak, -at-, ofta utvidgat som -ov-at-, till exempel i Il-ov-at, Schyl-ov-at, Hlin-ov-at; typiskt för den slaviska hydronymin är -ica, ofta också utvidgat som -av-ica, -ov-ica, -in-ica, -sk-ica; bildningar med -(ь)n-ica är talrika, jfr Bar-ica, Glin-ica, Kal-ica, Vod-ica, Vir-ica, Topolica, Blat-n-ica, Dubr-ov-n-ica, Lis-n-ica, Izvor-st-ica; även -ik- är relativt vanligt, delvis utvidgat som -(ь)n-ik-, -ov-ik-, till exempel i Brn-ik, Bar-n-ik, Brus-n-ik, Glin-ik, Il-n-ik, Jam-n-ik, Lip-n-ik, Il-ov-ik; bildningar med -in-, -ina-, -ino- har oftast adjektiviskt ursprung, exempelvis i Berlin, Schwerin, Genthin, och förekommer också i vattennamn: Ozer-in, Bolot-in, Vod-in-a, Bar-n-in, Bab-in-a, Dobr-in, Radot-in-a, Slatina, utvidgade med -ev- och -ov- i Bobr-ov-a, Buk-ov-a, Dub-ov-a, Kalin-ov-a, Lip-ov-a, Vugr-in-ov-o; vattennamn med -isk- återfinns nästan uteslutande i västslaviska språk: Wodz-isk-a, Bagn-isk-a, Zdro-isk-o; i övrigt dominerar *-iskjo, som i östslaviska framträder som -išč- och annars även som -išt-: Ples-išče, Zleb-išče, Ric-išče, Gnoj-išča, Bar-ište, Lokv-išta; -ev-/-ov- förekommer ibland också som top onymiskt bildningselement, till exempel i Duna-ev, Il-ov, Borl-ov, Sopot-ov-i, Bagn-iev-o; mycket vanligt är *-ьc-, delvis utvidgat med -in-, -ov-, -a- och andra element, jfr Izvor-ec, Strunin-ec, Jezer-ec, Blat-ce, Bar-in-ec, Mor-in-cy, Il-ov-in-ce, Hlin-ov-ec, Strug-ov-ec, Brnj-av-ac; något liknande gäller -ъk-/-ьk-, jfr Potoc-ek, Vir-ok, Dunaj-ek, Ozer-ok, Bagn-ko, Bolot-ki, Vod-n-ev-ka, Il-av-ka, Ozer-ov-ka, Bar-ov-ka, Sigl-in-ka, Zvor-n-ky, Hnoj-en-ki, Klucz-ev-at-ka, Gnil-ič-ko, Kal-n-ic-ki, Reč-ul-ka; även adjektiviska bildningar med *-ъn-, -na, -no är vanliga: Bar-na, Brez-na, Les-na, Sol-na, Sopot-na, Svib-no, Slatin-ny, Rzec-ny, Hnoj-ny, Il-na, Glin-na, Kal-ne, Zdro-no. Om man söker efter bildningar med dessa element i den slaviska samlingen av vattennamn, kan man redan i de därav bildade, ofta förekommande och allmänt kända vattenorden i de slaviska språken urskilja olika utbredningsmönster, även om det också bildas centra som behöver tolkas. Här följer några exempel: För att sålla fram äldre typer ur den stora mängden slaviska vattennamn kan man, såsom har kunnat konstateras under de senaste åren (Udolph 1997, 180 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Heimat und Ausbreitung indogermanischer Stämme im Lichte der Namenforschung KARTA 3. Utbredningen av ortnamn som innehåller slaviska reka ’flod’. Svarta fyllda cirklar betecknar direkta bildningar; vita cirklar suffixavledda bildningar; symbolernas storlek anger vattennamn, ortnamn respektive ägonamn (efter Udolph 1979: 257, karta 26). 1998), fastställa flera kriterier som kännetecknar gamla och äldre bildningar. 1) De innehåller ålderdomliga suffix som inte längre är produktiva i dag. 2) De är äldre när de är avledda från appellativ som inte längre är produktiva. 3) De går tillbaka på olika avledningslager, vars utbredningsområden dock delvis överlappar varandra. 4) De är avledda med slaviska suffix från förslaviska, det vill säga forneuropeiska hydronymer. Med utgångspunkt i de slaviska språkens nuvarande utbredning och de ovan visade utbredningskartorna över slaviska vattennamn (kartorna 2–4) är framför allt delar av Ryssland och Vitryssland, Ukraina, Slovakien och Polen av intresse. Straipsniai / Articles 181 JÜRGEN UDOLPH KARTA 4. Utbredningen av ortnamn som innehåller det slaviska pok ’bäck’. Svarta fyllda cirklar betecknar omedelbara bildningar; vita cirklar suffixavledda bildningar; symbolernas storlek är graderad efter vattennamn, ortnamn och ägonamn (efter Udolph 1979: 251, karta 25) För de enskilda punkterna presenterar jag nedan ytterligare material, inklusive kartläggningar. 1) Namnen innehåller ålderdomliga suffix som inte längre är produktiva i dag. Först bör här nämnas det typiska hydronymiska suffixet -ava, -awa, som vi till exempel finner i Vir-ava, Vod-ava, Il-ava, Glin-awa, Breg-ava, Lut-awa, Mor-ava, Orl-awa och andra namn. Det är sannolikt det typiska forna slaviska suffixet inom hydronomin och har tydliga samband med den förspråkliga, indoeuropeiska namnbildningen (Lupawa, Mora-March-Mähren, Orava, Widawa). Ibland är det inte möjligt att göra en säker åtskillnad (om detaljerna i materialsamlingen, se Udolph 1979: 555–558). En kartläggning av dessa namn (se karta 5) visar att även utbredningen av dessa gamla namn framför allt omfattar området norr om Karpaterna, just det territorium som redan har uppmärksammats genom pok, reka (kartorna 2 och 3). 182 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Indoeuropeiska stammars urhem och utbredning i namnvetenskapens ljus KARTA 5. Utbredningen av slaviska vattennamn bildade med suffixet -ava (efter Udolph 1997: 51, karta 3). Ålderdomliga slaviska ord och namn utgörs av de så kallade -ū-stammarna, som oftast uppträder som -ev- eller -va (inte som -ava). Av det bestånd som diskuteras utförligt på annat håll (Udolph 1997: 35–47) nämner jag här endast Buga, Moka, Golva, Mosta, Polka, Branev/Brnev, Maia Padava/ Malapane. Det bör nämnas att dessa namn ofta kan förbindas med slaviska ord, men att det inte går för en del av dem, det vill säga att någon anknytning till det slaviska ordförrådet inte kan fastställas. Det innebär att de delvis torde vara äldre. Detta stöds också av att bildningar med mycket likartade suffix, såsom -uv-, -iv- och -(i)uvē, -(i)uvis förekommer i det baltiska vattennamnsbeståndet. Här nämner jag endast i korthet Daug-uvā, Lank-uvā, Alg-uvā, Ān-uvā, Gārd-uvā, Lat-uvā, Mīt-uvā, Ring-uvā, Týt-uvā, Vad-uvā, Vārd-uvā, Gil-uvē, Aud-uvīs, Med-uvīs, Dit-uvā. Straisnia / Articles 183 JÜRGEN U DOLPH KARTA 6. Utbredningen av slaviska vatten- och ortnamn; ● =så kallade (ålder- (tidsmässiga) -ū-stammar i geografiska namn; ○ = slaviska Ponikla, Ponikva, Po-nikiew och liknande ’försvinnande, underjordisk flod’. Namnens utbredning (de baltiska förekom inte här) visar (karta 6) att ett band som åter sträcker sig från väster till öster går från mellersta Polen via södra Polen till området öster om Kiev, utan att Karpaterna passeras söderut. På kartan har jag också tagit med namn avledda från det slaviska ponik, ponikva ’försvinnande flod, underjordiskt vattendrag’ (utförligt behandlat hos Udolph 1979: 239–245), vilka visserligen också återspeglar en -ū-stam, men ändå har ett betydligt yngre ursprung. Detta framgår också av kartläggningen: i centrum finns de ålderdomliga -ū-bildningarna (delvis etymologiskt genomskinliga), medan ponik(va) tydligt återfinns i områden som slaverna nådde senare, såsom Slovenien (där det är en term inom karstlandskapet), mellersta och västra Polen samt Vitryssland. Än en gång visar sig området norr om Karpaterna vara ett gammalt slaviskt bosättningsområde. 184 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Heimat und Ausbreitung indogermanischer Stämme im Lichte der Namenforschung KARTA 7 KARTA 8 KARTA 7. Utbredning av ortnamn som innehåller slaviska bagno' ’träsk, sumpmark’; svarta ifyllda cirklar = omedelbara bildningar; vita cirklar = suffigerade bildningar; symbolernas storlek graderad efter vatten-, ort- och ägonamn (efter Udolph 1979: 334, karta 42). 2) Slaviska vattennamn har högre ålder när de är avledda av appellativ som numera är improduktiva. Med andra ord innebär det att det språk från vilket de aktuella vattennamnen skapades måste ha haft kvar det ord som döljer sig i namnen. Det rör sig alltså utan tvivel om äldre slaviska namn. Bland de många belagda fallen har jag valt ut några. Särskilt slående är här spridningen av namn som Bagno, Bahnec, Bagie-nice, Bagienek, liksom familjenamnet Baginski, som också är belagt i Tyskland; namnen kan knytas till ukrainska bahno, polska bagno ’träsk, mosse, sumpmark’ osv. Ordet har sedan länge saknats i sydslaviskan; det verkar ha försvunnit ur detta område redan tidigt (om detaljerna, ordförrådet i de slaviska språken och de därav avledda namnen, se Udolph 1979: 324–336). Motsvarande namn förekommer, som karta 7 visar, framför allt i det västslaviska området. Desto mer anmärkningsvärd är utbredningen mot sydost, tydligt längs Karpaternas nord- och östsluttningar (jfr karta 8), tills ordet sedan, ungefär i dagens södra Rumänien, försvinner ur det aktiva ordförrådet och de sista namn som bildats med det har lämnat sina spår vid Järnporten. Denna spridning visar tydligt en av de vägar som de senare sydslaverna tog in på Balkan. En ytterligare viktig iakttagelse, avgörande för frågan om de slaviska stammarnas gamla hemvist, hänger samman med att Straipsniai / Articles 185 JÜRGEN UDOLPH det slaviska språkområdet i dag är delat av Österrike, Ungern och Rumänien: mellan väst- och östslaverna i norr och sydslaverna i söder har det sedan århundraden inte funnits några nära kontakter. Uppdelningen mellan de båda slaviska bosättningsområdena ledde naturligtvis till att sydslaviska särdrag utvecklades, vilka förblev okända i de slaviska språken norr om Karpaterna. Det finns fall där denna skillnad tydligt framträder i ordförrådet, men där namnbeståndet visar en annan bild. Det finns appellativ, däribland också vattenord, som är unika för sydslaviskan men – och detta är avgörande – även förekommer i namn norr om Karpaterna. Innan jag går vidare till en tolkning av detta fenomen lägger jag fram det relevanta materialet. Den länge omstridda grundformen för den slaviska ordgruppen kring fornserbiska brna ’lera, jord’, bulgarisk-kyrkoslaviska brъnije ’lera, lerjord’, fornkyrkoslaviska brъna ’lera’, slovenska brn ’flodslam’ osv. kan lösas på ett entydigt sätt när det onomastiska materialet beaktas (för detaljer, se Udolph 1979: 499–514; Udolph 1987: 473–479). Ofta föreslås en rekonstruktion *bъrn-, men västslaviska och framför allt östslaviska vattennamn som Brynica, Brenica, Branica och Bronica, Bronica, Brono talar emot detta. Därtill kan man i namnskatten norr om Karpaterna, vid sidan av den nämnda rekonstruktionen *bъrn- < *brъn-, även belägga avljudsvarianten *bъyn- < *brъn- (Brynica, Brynówka, Brynec). Slaviska *bъyn- förutsätter en rekonstruktion *b(h)rūn- och motsvarar utan problem germanska *hrūn- i lågtyska brūn-, högtyska braun. Detta exempel är betydelsefullt i dubbel bemärkelse. För det första blir det tydligt att det rör sig om en sydslavisk ordgrupp, som visserligen saknas i det slaviska ordförrådet norr om Karpaterna, men som där har lämnat tydliga spår i namnbeståndet. Det finns två sätt att förklara detta. Man kan för det första anta att ordgruppen utvecklades separat i sydslaviskan och att sydslaviska grupper därefter drog norrut och lämnade sina sydslaviska särdrag i namnen där. Det är ett synnerligen komplicerat antagande, framför allt med tanke på att brn-, bron-, bryn--namnen också är vitt spridda norr om Karpaterna. Den andra möjligheten är att betrakta förekomsten av namn norr om Karpaterna som bevis för att de underliggande orden var kända i ordförrådet hos de slaver som bodde där och att namnen skapades ur dessa ord. Därav kan man endast dra slutsatsen att de namn som är belagda norr om Karpaterna inte härrör från ett enskilt slaviskt språk – inte heller från sydslaviskan – utan 186 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Indoeuropeiska stammars hemvist och utbredning i namnvetenskapens ljus KARTA 9. Utbredningen av slaviska namn som innehåller brn- < *brъn- och bryn- < bьrъn- (”träsk, kärr, slam”); symbolerna visar den olika utvecklingen i dagens slaviska språk (brn-, brьn-, bron-, bryn-), med symbolernas storlek graderad efter vattennamn, ortnamn och ägonamn. Konturen markerar det område där långkonvarianten brn- förekommer (efter Udolph 1997: 58, karta 8). ett förstadium till alla slaviska språk, alltså själva urslaviskan eller gemensam slaviska. Detta bekräftas på ett avgörande sätt av det faktum att ansatserna *brъn- och *bьrn- är reflexer av ett gammalt avljud (fler exempel följer nedan), som likaså måste härröra från ett gammalt stadium av slaviskan. Om man nu också tar namnens spridning i beaktande och inser att de båda avljudsvarianterna förekommer sida vid sida i namnmaterialet endast inom ett visst område av de slaviska språken, får man ytterligare ett säkert argument för att det här – grovt räknat: i södra Polen och Straipsniai / Articles 187 JÜRGEN UDOLPH västra Ukraina (i Böhmen, Mähren, Slovakien och Slovenien förekommer endast en variant) – måste söka slavisk expansionens hemvist och utgångsområde. 3) Arkaiska slaviska vattennamn kan man även spåra genom att följa avljudets spår. Avljudsföreteelser finns i nästan alla indoeuropeiska språk; jag nämner här bara sing – sang – gesungen, bieten – bot – geboten; engelska sing – sang – sung; litauiska žìas ’grön’ – žõle ’gräs’; grekiska lego – logos; slaviska tek- ’flyta’ – tok ’ström’ (även i potok, se ovan). I slaviskan kan spår av avljud emellertid – till skillnad från exempelvis germaniskan – fortfarande beläggas endast i ringa omfattning, så även inom hydronymiken är det bara att räkna med ett fåtal relikter. Dessa är dock av alldeles särskilt värde, och därför bör deras förekomst och utbredning uppmärksammas särskilt. Jag har redan ovan behandlat *brъn- > brъn-, *brъn- > byrn-. Här följer ytterligare viktiga fall. För urslaviskan kan man rekonstruera ett ord *jbz-vorъ med ungefär betydelsen ’källa, lågland, bäckdal, källa, virvel’, som bland annat lever kvar i fornryska izvor ’källa’, ukrainska izvir ’liten bergsbäck’, serbiska och kroatiska izvor ’källa, vattenkälla, virvel’. Detta ord innehåller en ålderdomlig sammansättning, eftersom slaviskan visserligen känner verbet vьrěti ’sprudla’, men inte något självständigt *vor- (om ord- och namnmaterialet, se Udolph 1979: 163–170, jfr även Schmid 1994: 260f.). Därför är namnens spridning (karta 10) av särskild betydelse. Med tanke på det från det indoeuropeiska förstadiet ärvda avljudet är det uteslutet att förekomsten i Karpaterna och Beskiderna skulle röra sig om utlöpare av en yngre sydslavisk namngivning. Namnen i Dnjestr- och Sanområdet härrör i stället från ett språkstadium som ännu kände det appellativ som ligger till grund för dem. Detta kan endast ha varit ett förstadium till de slaviska enskilda språken, det vill säga med andra ord ett gemensamt eller urslaviskt språkstadium. Denna karta visar dessutom, jämförd med Bagno-namnens spridning (karta 7), att de senare sydslaverna inte bara använde en väg längs Karpaterbågen (jfr karta 8), utan också nådde södra Balkan via olika vägar genom det nuvarande Rumänien. Liksom i fråga om *brъn-/*byrn- finns det namn med tydliga spår av ett gammalt avljud. Det rör sig om vitryska krynica ’liten sjö; vattendrag som tränger upp ur marken, källa’, ukrainska krynica ’källa’, polska krynica, krenica ’källa, brunn’, vilka fortsätter en grundform *krъnica (om detaljerna, se Udolph 1994: 367–374). Här föreligger en så kallad förlängningsgrad, som i ukrainska (dialektalt) krynycja, kenýc’a ’källa’, 188 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Heimat und Ausbreitung indogermanischer Stämme im Lichte der Namenforschung KARTA 10. Utbredning av ortnamn som innehåller slaviska *jьz-vorb ’källa, brunn’; cirklar och trianglar symboliserar den olika utvecklingen i de slaviska språken (izvor respektive zvor), och symbolernas storlek varierar efter vattennamn, ortnamn och ägonamn (efter Udolph 1994: 169, karta 13). Fornpolska krnica ’bäck’, slovenska krnica ’djup plats i vattnet, vattenvirvel, floddjup’ har sin motsvarighet i den kortvokaliska formen *krūn-. Om man betraktar förekomsten av krnica-namnen, som omfattar ett vidsträckt område, och jämför den med spridningen av den kortvokaliska avljudsvarianten (karta 11), framträder ett område där båda varianterna förekommer sida vid sida. Det territorium som därigenom utkristalliseras måste med säkerhet betraktas som ett gammalt slavisk bosättningsområde. Stripsnai / Articles 189 JÜRGEN U DOLPH KARTA 11. Utbredning av ortnamn som innehåller slaviska *krun > krьn- respektive *krūn > kyn (avledda former) ’källa, brunn, bäck’; svarta fyllda cirklar = direkta bildningar; vita cirklar = suffixbildningar; symbolernas storlek varierar efter vattennamn, ortnamn och ägonamn. Skrafferingen markerar det område där endast den kortvokaliska *krŭn-/krьn-varianten förekommer (efter Udolph 194: 169, karta 13). Versuche, die Ethnogenese des Slavischen in das Oka-Gebiet (Gołąb 1992), nach Asien (Kustmann 1996) oder auf den Balkan (Trubačev 1983, dagegen Udolph 1988, 1999) zu verlegen, müssen an diesen Verbreitungen scheitern. Es wäre nötig, sich intensiver mit diesen Fakten auseinander zu setzen, zumal sich ähnliche Erscheinungen auch für die Frage nach Germanenheimat und -expansion nachweisen lassen (dazu s. unten). Ganz ähnlich liegt der nächste Fall. Vid sidan av det välkända ryska appellativet grjaz ’smuts, dy, slam’, som bland annat har motsvarigheter i vitryska hrjaz ’uppmjukad plats på en väg, träsk, smuts’, ukrainska hrjaz ’träsk, pöl, slam’ och slovenska grẽ̂ ’mosse, slam’, och förutsätter en urslavisk form *grěz-, känner slaviskan också till ablautvarianten *grǫz-, till exempel i ukrainska hruz ’träsk, mosse, moras’, vitryska hruzá-la, hruzalo ’smutsig plats, sumpig mark’, polska grąz, -grzęzu ’morassump’ (utförlig diskussion hos Udolph 1994: 142–152). Man bör redan här beakta att sydslaviskan inte känner till ablautvarianten *grǫz- och alltså inte har någon del i denna urslaviska ablautvariant. 190 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Heimat und Ausbreitung indogermanischer Stämme im Lichte der Namenforschung KARTA 12. Utbredning av ortnamn som innehåller slaviska *gręz-/*grǫz- (avljudsformer) ’slam, moras, träsk’; fyrkanter = *gręz-; trianglar = *grǫz-; symbolernas storlek varierar efter vattennamn, ortnamn och ägonamn; skrafferingen markerar det område där endast *grǫz--varianten förekommer (efter Udolph 1997: 59, karta 9). Namnspridningen motsvarar i hög grad detta (karta 12): namnen är spridda över ett stort område, en särskild produktivitet kan iakttas i östslaviskan, medan sydslaviskan endast har andel i *gręz--varianten. Därmed kan en slavisk urhemvist på Balkan definitivt uteslutas (det rör sig här om urslaviska ablautvarianter, vars produktivitet och verkan måste dateras långt före inträngandet på Balkan). Slaviskan kan, mot bakgrund av dessa fakta, endast ha utvecklats norr om Karpaterna. Detta stöds – sammanfattningsvis – inte bara av det ovan behandlade ordparet grązъ/hr̥z, utan också i hög grad av de tidigare behandlade grupperna kring izvor/vorъti, krynica och framför allt även brъn-/brъn-, som genom den säkra kopplingen till ett germanskt färgord dessutom är förankrat i det urslaviska ordförrådet. 4) Upptäckten att det under ett enskilt språkskikt av vattennamn i Europa (oavsett om det gäller germanska, keltiska, slaviska eller baltiska) finns ett nät av förspråkliga = forneuropiska = indoeuropeiska namn ger nya Stripsni / Articles 191 JÜRGEN UDOLPH Möjligheter att fastställa det område där ett indoeuropeiskt språk har utvecklats. På det slaviska territoriet kan man framför allt urskilja detta i några få men viktiga fall: det rör sig om ålderdomliga slaviska suffix som fogats till förslaviska indoeuropeiska rötter, namn eller baser. Avgörande är då var sådana namn finns. Polens största flod, Wisła, på tyska Weichsel, bär ett otvetydigt förslaviskt namn, oavsett hur man än förklarar det (senast om detta Udolph 1990: 303–311; Babik 2001: 311–315; Bijak 2013: 34). För den fråga som sysselsätter oss här och nu är bifloden till San, Wisłok, cirka 220 km lång, och den cirka 165 km långa bifloden till Weichsel, Wisłoka, av stor betydelse. Med samma suffix har Sanok, en ort vid San sydväst om Przemyśl, bildats; likaså Sanoka, ett vattendragsnamn som inte längre är känt i dag, 148 per fluvium Sanoka, vid orten Sanok, samt med ett diminutivsuffix till -ok- en biflod till San som heter Sanoczek (för detaljerna, se Rymut, Majtán 1998: 222; Udolph 1990: 264–270). Även beträffande San är man säker på att det rör sig om ett förslaviskt namn. Olika uppfattningar om etymologin ändrar inte detta (senast en kort sammanfattning hos B. Czopek-Kopciuch 2016: 48, i: Nazwy miejscowe Polski 13, Kraków). Till dessa hör, med suffixvarianten -oč, även Liwocz och Liwoczka, flodnamn nära Kraków; även en bergskedja i Beskiderna nämns av Długosz som Lywocz. Alla namnen ligger i södra respektive sydöstra Polen, just i det område som genom de slaviska ord och namn som behandlats hittills tydligt har framträtt som en del av det urslaviska bosättningsområdet. Enligt Słownik Prasłowiański (1974: 92) utgör suffixet -ok- en urslavisk arkaism. Det förekommer appellativiskt till exempel i swědok, snъbok, vidok, edok, irok, inok med flera, men dess ålderdomlighet visar sig bland annat också i att det fogas till arkaiska atematiska stammar. Det måste tydligt framhållas att förekomsten av förslaviska, gammaleuropeiska namn i det förmodat gamla eller äldsta bosättningsområdet för slaviska stammar – i motsats till vad man ofta tidigare har antagit – inte talar emot uppfattningen att detta område låg där, utan är en nödvändig följd av det faktum att de indoeuropeiska enskilda språken inte utvecklades i ett tomrum, utan växte fram på en bred indoeuropeisk grund ur ett lager av gammaleuropeiska namn; man kan till och med säga att de måste växa fram på detta sätt. Eftersom -ok- är ett arkaiskt suffix kan de här nämnda namnen hänföras till ett äldre stadium. De är därför förbundna med 192 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Indoeuropeiska stammars ursprung och spridning i namnvetenskapens ljus KARTA 13. Slaviska stammars expansion i ljuset av geografiska namn (utkast) med hög sannolikhet betraktas som en länk mellan gammaleuropeisk och slavisk hydronymi. Sammanfattning – slaviska stammars hembygd Min sammanfattande slutsats av undersökningen av vattennamn, med sikte på frågan om slaviska stammars äldsta bosättningsområden, är följande: de förutsättningar som krävs för frågan ur språklig, språkvetenskaplig och namnforskningsmässig synvinkel uppfylls av samtliga undersökta orts- och vattennamn i fråga om ett möjligt område inom ett bestämt geografiskt område: det är området som visas på kartan. På en enkel karta har jag sammanställt resultaten av utbredningen av slaviska vattenord och vattennamn (karta 13). Expansionens kärnområde är ett område norr om kartan, ungefär mellan Kraków och Bukovina. Det måste dock med all tydlighet sägas att gränserna inte är så tydliga Straipsniai / Articles 193 JÜRGEN UDOLPH och skarpt avgränsade som kartan verkar ge intryck av. Det är ett försök att på ett enkelt sätt återge kartläggningarnas kärnområde. Kartläggningen av varje orts- eller vattennamn varierar; det finns knappt två kartor vars centra eller periferier sammanfaller. Ändå anser jag att denna kartläggning är meningsfull. Detta beror på att det finns ytterligare en aspekt som jag hittills inte har tagit upp vid sidan av arkeologi, genetik, språkvetenskap och namnforskning samt historia: jag menar markläran. Marklära, markkvalitet och den geografiska utbredningen av namn I början av denna artikel betonade jag att jag i första hand ville bidra ur ett språkligt och namnforskningsmässigt perspektiv. Under de senaste åren har det emellertid blivit allt tydligare – inte bara vid insamling och tolkning av slaviska namn – att det finns ytterligare en aspekt som till synes inte har något med geografiska namn att göra men som, såvitt jag vet, är av avgörande betydelse för tidiga bosättningar: markkvaliteten. Redan på 1920- och 1930-talen försökte man koppla vissa ortnamn till markens varierande kvalitet. Sedan dess har det egentligen regelbundet publicerats arbeten som behandlar detta ämne. Jag avstår här från att räkna upp den relevanta litteraturen och nämner endast Otto Schlüters arbete (1952–1958). På senare tid har jag åter stött på uttalanden som tydligt visar att sambandet mellan markkvalitet och vissa typer av slaviska ortnamn måste betraktas som säkerställt. Jag har kraftfullt framhållit detta i en recension (Udolph 2015) och citerar här några meningar av Walter Wenzel: ”I Oberlausitz kunde vi konstatera att dessa fyra [ortnamns]typer endast förekom i de centrala lössområdena med de bördigaste jordarna, där invandrarna först slog sig ned [...]. Bosättningens förlopp beror i avgörande grad [även] på [...] markkvaliteten, som i Niederlausitz kan variera avsevärt även över korta avstånd.” Och på ett annat ställe uttrycks det ännu tydligare: Detta kan ”bekräftas med konkreta markvärden ur Atlas zur Geschichte und Landeskunde von Sachsen [...]. Jämför man utbredningen av detta namn [...] med jordartskartan av W. Stams [(1998)], går det inte att förbise det orsaksmässiga sambandet mellan markkvalitet och namntyp” (Wenzel 2014). Jag har tillgång till den omnämnda kartan, och det är imponerande att se hur det bördiga, jämna landområdet från Kamenz via Bautzen till Görlitz kan fås att sammanfalla med kartläggningar av gamla slaviska ortnamn. Här spelar 194 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Heimat und Ausbreitung indogermanischer Stämme im Lichte der Namenforschung KARTA 14. Lössens utbredning i östra Polen och Ukraina. Mi. = Minsk, Ki. = Kiev, mörkgrått = löss med en mäktighet över 5 m (efter Haase m. fl. 2007). Det spelar också en viktig roll om jordarna i fråga är lätta eller svåra att bruka. Slumpen kan uteslutas här. Låt oss försöka tillämpa dessa ingalunda nya insikter på jordarna i Polen och Ukraina. En ”lössatlas” som publicerades 2007 (Haase et al. 2007) visar sig särskilt användbar; här återger jag ett utdrag ur den. Det krävs ingen ansträngning alls för att få lössens utbredning i området som visas på kartan att överensstämma med de gamla slaviska vattennamn som sammanställts i detta bidrag. Man måste naturligtvis också ta hänsyn till att lössjordar inte alltid är lätta att bruka. Mitt försiktiga försök att beakta den historiska agrarforskningens rön för denna fråga ledde mig till några studier, ur vilka jag endast vill lyfta fram ett fåtal avsnitt. Som lekman inom markforskningens område bör man vara mycket försiktig här. Men följande anmärkningar stöder i huvudsak mina tankar. Så skriver Fritz Scheffer (1978: 16–17): ”Sedan neolitikum har en betydande inskränkning ägt rum i Centraleuropa av de områden som då var lämpliga för bosättningsändamål Straipsniai / Articles 195 JÜRGEN UDOLPH innan de föredragna Scherzde-områdena [..] ägde rum [..]. Ända fram till idag har de tunga jordarna i lössområdena, de unga moränlandskapen, marsklanden och mellanhöglandsregionerna ansetts mer gynnsamma för jordbruksproduktion än de lätta jordtyperna, eftersom de har större förråd av växtnäringsämnen [..]“. Och några sidor längre fram menar Brunk Meyer (198: 119) att tunga, kaliumrika jordar trots att de är svårbearbetade föredrogs under medeltidens röjningsperioder. Ändå vill jag här framföra ytterligare en tanke i sammanhanget, som jag hämtar från en diskussion med Kirstin Casemir (Göttingen/Münster) om lössjordar och ortnamnens ålder. Vid en närmare granskning av ortnamnens utbredning (t.ex. i östra Niedersachsen; för namnforskningen särskilt relevant är Casemir 2003) kan man dra slutsatsen att de äldsta germanska ortnamnen, alltså exempelvis suffixbildningarna, ”inte låg i kärnområdena för lössänkorna, de utan tvivel äldsta bosättningsområdena, [..] utan vid deras kanter” (Casemir 2003: 40 efter Müller 1952: 144). En liknande uppfattning har Gerhard Obeck (citerad efter Casemir 1997: 49, anm. 12), enligt vilken valet av jordar av sämre kvalitet för äldre bosättningar hänger samman med bosättarnas ”tekniska” möjligheter att bearbeta jorden. De bördiga men samtidigt tunga jordarna, som återfinns vid de flesta -būtel-orterna, kan bearbetas först med förbättrade redskap. Därför ska de bättre jordarna till en början knappast ha utnyttjats och ha bebyggts först vid en senare tidpunkt. Om vi överför detta på lössens utbredning i västra Ukraina och sydöstra Polen, är det mycket iögonfallande att centrum för de for slaviska namnen ligger i det område där lössutbredningen gradvis ”glesnar” (fig. 14), det vill säga ungefär i området väster om Kiev, mellan Kraków i väster och Winn ycja och Moldavien i öster. Kort sagt: utbredningen av de goda jordarna sammanfaller med utbredningen av de ålderdomliga slaviska namnen. Om detta stämmer kan vi i förkarpatiska området utgå från ett fröområde – eller snarare: ett kärnområde – för slavisk bosättning. Förekomsten av förslaviska men indoeuropeiska namn och av vattennamn vars struktur visar att de uppstått ur en indoeuropeisk bas, men sedan också utvecklat slaviska särdrag, 1 kan nu – som redan sagts ovan – endast förstås så, att den språkgrupp som vi idag kallar slavisk har utvecklats här under en tusenårig process ur ett indoeuropeiskt dialektområde. 196 Acta Linguistica Lithuanica xxvi Heimat und Ausbreitung indogermanischer Stämme im Lichte der Namenforschung Eftersom den goda jorden uppenbarligen kan ha spelat en roll vill jag lägga fram följande övervägande för diskussion: goda jordar ger bättre skördar, minimerar den allmänna dödligheten och barnadödligheten och leder till ett befolkningsöverskott, som endast kan minskas genom en gradvis utvidgning av bosättningsverksamheten. Detsamma kan konstateras när det gäller frågan om de germanska stammarnas hembygd och expansion, som jag strax ska ta upp. Den intensiva undersökningen av de geografiska namnen i Öst- och Centraleuropa leder till insikten att slaviskan måste ha utvecklats ur en indoeuropeisk dialekt (den alteuropeiska hydronymien och baltisk-germansk-slaviska överensstämmelser spelar här en roll) inom ett relativt begränsat område mellan övre Weichsel och Bukovina, att ett baltoslaviskt mellanstadium inte kan ha existerat, att det förekom tidiga, knappt avbrutna kontakter med baltiska och germanska stammar och att man genom en kraftig expansion nådde de senare hemvistområdena för öst-, väst- och sydslaviska folk. Mycket likartade expansioner har observerats bland keltiska och germanska stammar, men dessa föregick den slaviska expansionen. 2. GERMANSKA BOSÄTTARES HEMBYGD OCH EXPANSION ENLIGT NAMNEN Utvecklingen av den germanska språkstammen ur ett indoeuropeiskt förstadium måste sannolikt ha ägt rum tidigare än den slaviska. Omkring år 500 e.Kr. kan man redan urskilja tydliga skillnader i språkstrukturerna inom det germanska, exempelvis mellan östgermanska (gotiska), nordgermanska (runor, urnordiska) och västgermanska. Enligt de flesta språkforskare kan den germanska språkgrenens utveckling som självständig gren, som bland annat kan iakttas genom verkan av den första (germanska) ljudförskjutningen, dateras till omkring 500 f.Kr. Dess verkningar tycks – till skillnad från exempelvis resultaten av den andra (högtyska) ljudförskjutningen – ha påverkat alla germanska språkgrenar mycket enhetligt och utan större skillnader. Jag hävdar att denna process måste ha ägt rum inom ett relativt litet geografiskt område, eftersom större skillnader annars säkerligen skulle ha uppstått i ljudförskjutningens reflexer. Så tycks uppenbarligen inte vara fallet. Frågan är om tesen att den germanska Straipsniai / Articles 197 JÜRGEN UDOLPH att ”urhemmet” måste ha legat i ett relativt litet geografiskt område kan bekräftas med hjälp av de ålderdomligaste germanska ortnamns- och vattennamnstyperna. När man ägnar sig åt urgermanska ortnamn och deras bildning kommer man snart fram till ett gammalt, men fortfarande giltigt, yttrande av Jacob Grimm (1826: 403). För nästan 200 år sedan hade han betonat: ”Det är det senare språkets otvetydiga tendens att överge avledningar och ersätta dem med sammansättningar”. Med andra ord är avledningar, dvs. suffixbildningar, också i de germanska ortnamnen för det mesta äldre bildningar än komposita eller sammansättningsbildningar. En undersökning ägnad åt de germanska stammarnas äldre boplatser bör alltså framför allt – även om inte uteslutande – inrikta sig på suffixbildningarna. I en omfattande undersökning av vatten-, ort- och ägonamn av germanskt ursprung (Udolph 1994) behandlade jag detta ämneskomplex i dess helhet; kort därefter stod avledningar i centrum för ytterligare bidrag (Udolph 2004, 2010). För Niedersachsen bör även studier av Reinhold Möller (1992, 2000) beaktas. Samlingar och utbredningskartor över germanska vattenord som hor ”träsk, moras”. mar(sk) ”insjö, träsk”, Riede ”bäck, ström”, suffixbildningar med -ithi-, -ing-/-ung-, -st-, -str- och ortnamnsgrundord som -hude ”vadställe, båtplats vid vatten”, *-sējanez/-sēt[j]ōz ”bosättare”, kot ”bebyggelse”, tun ”stad, bosättning”, tie ”samlings- och domstolsplats”, sel(e) ”bostad, by, bosättning”, klint ”kulle, sluttning”, wedel ”vadställe” och många andra visar tydligt att germanskan i det kontinentalt germanska området, närmare bestämt i södra Niedersachsen, västra Sachsen-Anhalt och delar av Thüringen, har utvecklats kontinuerligt ur ett väl igenkännbart indoeuropeiskt substrat. För att hålla detta bidrag inom rimliga ramar har jag valt ut bara några få utbredningskartor och försett dem med en kort kommentar. Från detta centrala område kan man se tidiga förbindelser både västerut (Westfalen, Flandern, norra Frankrike, England) och norrut (Danmark, Sverige och vidare till Norge). Här följer några exempel, först på förbindelserna västerut. a) germ. *fani/-ja ’träsk, mosse’ En gammal beteckning för ’träsk, mosse’, men också för ’låglänt gräsmark’, förekommer i den germanska ordgruppen kring gotiska fani ’slam’; vanligen rekonstrueras *fanja. Det finns hundratals Fenn-namn; i Tyskland exempelvis Ackerfenne, Fanhusen, Fehn, Fehnhusen, Venusberg i Bonn, även Venusbruch och Venushügel nära Wernigerode, Vienenburg, 1306 Datum Vineburch. Även 198 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Heimat und Ausbreitung indogermanischer Stämme im Lichte der Namenforschung KARTA 15. Germ. *fanja i orts- och ägonamn5 morfologiskt äldre typer som Finne i Thüringen, 1106 i silva Vin osv.; Vining och Vineberg nära Lüneburg; r-avledning i Fiener Bruch nära Genthin, 1178 i palustri silva, que Vinre dicitur; Vinnen (Hümmling), omkring 1000 Vinum, Finnum; med former på -str-: Vinster (Oberlahnkreis), 893 (avskrift 122) Veneter, Wenestre, Uenestre, 1312 och senare Vinstern, hör hit. Motsvarigheter är också vanliga i Nederländerna, Belgien och norra Frankrike: Bakeveen; Berken; Diepenveen, däribland apa-namn Venep, omkring 960 Vanapan, Venapen, Venep, 1138–53 Uene, 1144 Vene; jämför också Venlo. Belägg finns i lika stor mängd i England: Blacken, Broadans, Bulphan, Coven, Fambidge, Fan, Fanns, Fann’s, Fen, Fenn, Fennes, Fulfen, Gladen, Orsett Fen, Redfern’s, Stringock Fen, Vange, Fencote; ortnamn av typen Fenton är vanliga, 1086 Fentone osv. 5 Ur Udolph 194: 315, karta 31. Stripsni / Articles 199 JÜRGEN UDOLPH KARTA 16. *hor- i ortnamn på kontinenten och i England6 Kartan visar en stark förekomst i nordvästra Tyskland, vid Nedre Rhen, i Flandern och England. Schleswig-Holstein och Jylland berörs endast i liten utsträckning. Återigen framgår det att västgermanska stammars landintag måste ha skett över kanalen. b) Hittills har ett ord, som är väl belagt på tyska, nederländska och engelska, fått föga uppmärksamhet: fornhögtyska hor ’slam, gröt, smuts, träck, jord’, medelhögtyska hor, hore ’sumpig mark, dyig mark, träck, smuts, slam’, fornsaxiska hor ’träck, smuts’, fornfrisiska hore ’slam, träck’, medelnederländska hore, hor ’lera; dy’, fornengelska hoh, horu ’smuts, smutsig’. 6 Aus Udolph 1994: 328, Karte 32. 200 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Heimat und Ausbreitung indogermanischer Stämme im Lichte der Namenforschung KARTA 17. *mar- och *mar-sk- i kontinentens orts- och ägonamn samt i England7 Tyska ortnamn som till exempel Haarbach, Haarhausen, Hamke, Horbach, Harbrücken, Harburg nära Hamburg, Horb, Horburg, Horchheim, Hordorf innehåller ordet. Från Nederländerna, Belgien, Luxemburg och Frankrike hör hit: Althorn nära Saargemünd, 783 Horne; Hoerenkreek (Zeeland); Hoorebeke nära Oudenaarde, Östflandern, 1090 Horenbeca; Horsik i Gelderland med flera. England har en stor andel av förekomsterna i ortnamn: Harborne; Harlick; Hamers; Harpole, 1086 Harpol; Harwood Gate; Harton, 1249 Horton; Hawley; Hollowmoor; Holyport, 1220 Hoport; Horbling, 1086 Hebeling; Horbury, 1086 Here; Horcott, −feld, −wod; Le Hornede; Horemestel; Horeput; Horfield, 1086 Horefele; Horham, ca. 950 Horham; Horish (Wood); Horley, 1374 Horlawene; Great, Little Horned, 1086 Hornede; 1243–64 Horne, med ägonamnen Horits och Horyt; Horlake; Horel; Horsell, äldre Horse, Horsel, till fornengelska horsela; Horwell; Horwood, 1086 Horewode; Warpole; Whaley; Worley’s Fm. Många sammansättningar med −ton i Horton, 1086 Hortune; 1086 Hortona; 946 (avskrift från 1200-talet) hore tunge är markerade på kartan med en särskild symbol. 7 Aus Udolph 1994: 375, Karte 33. Stripsni / Articles 201 JÜRGEN UDOLPH Utbredningskartan visar att de avgörande förbindelserna från Nedre Rhen till England går via södra Nederländerna och Belgien samt över Engelska kanalen. c) Ett gammalt germanskt ord, dolt i ortnamn och med motsvarigheter och släktingar i andra indoeuropeiska språk, är -mar-, besläktat med latinets mare, slaviskans more (Pomore/Pomern), belagt också i keltiska ortnamn som Aremorica. Det står i ablautväxling med tyska Meer < *mari och tyska Moor < *mōra (en så kallad vṛddhi-bildning); i Tyskland förekommer det i talrika nord- och mellantyska ortnamn som Behmer, Betmar, Bleckmar, Bothmer, Dilmar, Ditmer, Eschmar, Fletmar, Friemar, Geismar, Gelmer, Gittmar, Görmar, Hadamar, Heumar, Hörstmar, Horsmar, Horstmar, Homar, Hükesmere, Koor, Leitmar, Lohmar, Ostmar, Palmar, Rethmar, Rettmar, Riethmar, Ringmar (jfr engelskt ortnamn Ringmer, äldre Hringara), Rottmar, Schötmar, Schöttmar, Vellmar, Villmar, Versmar, Voßmar, Wechmar, Weidmar, Weimar, Weitmar, Wethmar, Wichmar, Widmar, Wiedemar, Wismar, Wißmar, Wismar, Wittmar, Wolmar, Wudmar, Wymeer. Jämför utbredningen på karta 17. Väster om Tyskland finner vi ordet i Aalsmeer, Alkmaar, Alsmar, Bederme, Bommer, Dossmer, Echemi, Gaasmeer (132 Germ.), Hetere, Hoeme, Homee, Purmer, Schermer, Spilmeri, Wormer, Zonnemere, 119 Sutmera. I England är det också mycket vanligt: Badesmere, Blakemere, Boldmere, Bradmore, Bulmer, Colmere, Cuckmere, Dodmore, Falmer, Grasmere, Holmer, Homer, Keymer, Marton, Minsmere, Ringmer, Rugmere, Sledmere, Stanmer. Utbredningen visar att två stora områden är förbundna med varandra över Engelska kanalen: norra Tyskland, Nederländerna och Flandern på ena sidan, England på den andra. Schleswig-Holstein spelar ingen roll. d) Ett nordsjögermanskt vattenord som redan flera gånger behandlats med avseende på utbredning och etymologi är Riede, på lågtyska ride, rīde, ren ’naturligt vattendrag, liten flod, rännil på tidvattensflaket’, medellågtyska rīde, rē, rīge (ride, rije, rige) ’bäck, litet vattendrag, dike’, fornsaxiska ritha, rithe ’vattendrag, liten bäck’; frisiska riede ’kanal, liten flod i tidvattensflaket’, ryt, ryd(e) ’bred ränna’, nordfrisiska rīde, riet; fornsaxiska red ’liten bäck’ och rīth ’bäck’; nederländska rijt ’vattendrag’, rijt, riet ’ränna i områden utanför vallarna’, ’vatten innanför vallarna i de marina lerområdena nära kusten’, medelnederländska rijt f., fornlågfrankiska rīth ’tornes’. Det förekommer mycket tidigt i engelskan, redan i fornengelska rīd, rīde ’liten flod’, rīde ’bäck, långsträckt, smal sänka, gammal bäckfåra’, rīd, rīde, 202 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Heimat und Ausbreitung indogermanischer Stämme im Lichte der Namenforschung K A R T A 18. Riede, ride, rithe, riet, rid i geografiska namn8 rīdġ en liten flod, engelska rithe, ride ’liten flod, framkallad av regn’, rigat ’en liten kanal från ett vattendrag, bildad av regn’, rithe, ride ’ett litet vattendrag’. I Tyskland finns det många, delvis också unga namn som Achel- riede, Aschriehe, Bargriede, Bassriede, Bickenriede, Bleckriede, Bollriede, Borgrie, Boterriede, Brandriehe, Bruchriehe, Brunriehe, Diekriehe, Eilenriehe, Ellerie, Jachelriehe, Janien, Midel Rie (Midels Rie), Exerie, Feldriehe, Feldrie, Flehmanns Rieh, Flamischen Rie, Weckenlands Rie, Fliesenrie, Fluthrie, Fohlenrien, Fuhlenrie, Fuhenrie, Fule Rie, Die Große Rie, Grotr, Haferrie, Hauenrie, Holtrie m.fl. Äldre typer är 726 (avskrift omkring 122) Aride (nära Köln), Brücher nära Ebe- len, 876 Boratrie, 1290 Bruchrie, även Burchtrie, Borntrie; belägg från Corvey från ca 826–876 Hrihem (med ett oorganiskt H-). I Nederländerna, Belgien, Luxemburg och norra Frankrike fann jag Bruggerijt, Dieprijt, het Dikke Riet, Munnikenzijlster, Ekkersrijt, Houtrijt, Jutesriet, Peelrijt, Pieperij, Riet, Rijit, Segerijd m.fl.; delvis unga bildningar. 8 Nach Udolph 1994: 393, Karte 34. Straipsniai / Articles 203 JÜRGEN U DOLPH England har många och delvis mycket gamla namn, såsom Aberd; Be- verley Brook, 693 (avskrift från 1000-talet) beferdi; Blackrith; 972 (avskrift från 1050) Bordrödig; Chaureth, 1086 Ceuride; Childrey; Coldrey, 973/4 (avskrift från 1100-talet) (to) coride; Coleread; Cropredy; Cotered, 1086 Clodre; 1228 Ealdnereth; Eelrthe, 680 ad Aelrithe; Efferdy; Erith; Fingrith, 693 vattendragsnamnet Fuglerdie; Fulredy; Ful- rithe; Goosery; Henred, 984 Henna rid; 774 Hwelridig; Landrith; Shotery, 699–709 (avskrift från 1000-talet) Scottärd m.fl. Kartläggningen (se karta 18) visar att dessa namn förekommer framför allt i norra Tyskland, Nederländerna, Belgien och England. Uppenbarligen invandrade nybyggarna till England över kanalen. e) Ett gammalt ord som framför allt förenar norra Tyskland och England är tyska Hude. En tysktalande känner numera bara till ordet från ortnamn, framför allt från Buxehude, Fischerhude, Harvstehude och Steinhuder Meer. Betydelsen av detta ord är dock okänd för en nutida talare. Hude förekommer i norra Tyskland framför allt i bebyggelsenamn som ligger vid vattendrag; i medellågtyskan är det fortfarande belagt som hūde ’upplagsplats för ved, staplingsplats vid en vattenväg, färjeställe’. Även i dagens engelska är ordet okänt, men det är fortfarande belagt i fornengelskan: hyð ’plats som tar emot fartyget vid landstigning, en lämplig låg strand, en liten hamn’. Ortnamnens spridning är intressant. Från Tyskland har jag bland annat samlat: Altenhude; Aschenhude; Billerhude; Dockenhuden, 1184 Dockenhude; Dodenhude; 1346 Eckhude; Fischerhude, 1124 Wicheshude; Flemhude; Frauenhude; Grönhude; Harnhude; Harvstehude; Heenhude; Huden bei Meppen, 1037 -huhun i belägget Hlaresuhun; Hodenhagen, 1168 (avskrift från 1700-talet) de Hode m.m.; Hude (vanligt), även med omljud Üde; Huen, omkring 920 Huhun; Huda; Hudemühlen; Kayhude; Nedernhude, Obenhude; Pahlhude; Ritterhude; Stapelhude, 1258 in loco qui dicitur Stapelhude; Steinhude vid Steinhuder Meer, andra hälften av 1300-talet To der Steinhude; Tespehude; Winterhude. Även Nederländerna har ortnamn: Oude Hide in Seeland; Coxde, 1270 de Coxhde; Coxde (Koksie); Hude, 1405 Hude; Hude dries; Hudestra- te; 1359 le Hyde nära Dün kirchen; Nieuwe Yde nära Nieuwpoort/Oostduinkerke, 1277 Noua Hide; Raversijde, 1401 Wilraues hyde; Lombartside, 1408 Lombardsyde; Yde, 1331 in die Hide. Viktiga och gamla är ortnamnen i England: Adreth, 1169–1172 Alre- heð(a), -hūda; Bablok Hythe; Bladeney, 712 (K. 1300-talet) ad portam que dicitur Bladenithe; Bolney, 1086 Bolhede; Bulverhythe; Chelsea, 785 Cealchyð, Celchyð, 801 Caelichyð; 1275 Colleshethe; Claythe; Coweithe; Creek- sea, 1086 Criceseia; Downham Hythe, 1251 Dunham hythe; Earith, 124 Her- heth; Erith, 695 Eardhy; Fishythe; Frecnythe; Glanty, 675 (K. 1300-talet) Glenthe; 204 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Heimat und Ausbreitung indogermanischer Stämme im Lichte der Namenforschung KARTA 19. tyska hude, engelska hyð osv. i ortnamn9 Greenhithe; Heath (flera gånger); Hidden, 984 (K. omkring 1240) (innan) Hydene; Hithe Bridge; Hive, 959 (K. omkring 1200) Hyðe; Hive, 1306 atte hethe; Horsith, 1249 Horsyth(e); Hyde, 1333 atte Hithe; Horseway, 1238 Hors(e)hythe; Hullasey, 1086 Hunlafesed; Huyton, 1086 Hitune; Hythe (Surrey), 675 (K. 1200-talet) huþe; Hythe (Cambridge), 1221 Hethelod; Hythe (Kent), 1052 (on) Hype; Hythe (Hampshire), 1248 (la) Huthe; Knaith, 1086 Cheneide, < cneoyþ; Lakenheath, omkring 945 æt Lacingahið; Lambeth, 1041 Lambhyð; Maidenhead, 1202 Maideheg; Prattshide, omkring 1250 Pratteshithe; Rackheath, 1086 Racheitha; Rotherhithe, omkring 1105 Rederheia; Sawtry, 974 Saltrei’am; Small Hythe, 1200-talet Smalide; Stepney, omkring 1000 Stybbanhyþe; Swavesey omkring 1080 Suauesheda; Welshithe, enligt uppgift 675 Weales hūðe. Namnens utbredning (se karta 19) visar tydligt att ingenting talar för att nybyggare från Schleswig-Holstein eller Jylland kom till England. I stället måste ortnamnen i Flandern beaktas; de utgör uppenbarligen bron mellan de tyska och engelska namnen. Redan för hundra år sedan hade Hermann Jellinghaus insett att -hude-namnen ”är ett starkt vittnesbörd om ursprunget hos den sydengelska befolkningens stam från den lågtyska slätten”10. 9 Nach Udolph 1994: 472, Karte 44. 10 I: Anglia 20 (1898) 290. Straipsniai / Articles 205 JÜRGEN UDOLPH KARTA 20. Utbredning av hauga- i geografiska namn (efter Bischoff 1975, bilaga) Utbredningskartorna inom Germania visar, som jag redan påpekade ovan, också tydliga förbindelser norrut. Dessa har tidigare nästan alltid tolkats som expansioner av germanska stammar från deras nordeuropeiska hemland i riktning söderut. Det går emellertid tydligt att visa att man snarare bör utgå från ett ursprungligt hemland i kontinentalgermanskt område (utförligt behandlat i Udolph 1994: 830–918). 206 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Heimat und Ausbreitung indogermanischer Stämme im Lichte der Namenforschung KARTA 21. Utbredning av klint i geografiska namn11 a) Vi har Karl Bischoffs studie (1975; jfr även Udolph 1994: 859–863) att tacka för mer ingående kunskap om ordet *haugazs utbredning i germanskan; det är bland annat belagt i fornnordiska haugr ’kulle, gravhög’. Lägg också märke till former med liknande betydelser: isländska hau gur, färöiska heyggjur, heygur, norska haug, svenska hög, forndanska høgh, danska høj. Ordet förekommer emellertid också i tyska ortnamn; Bischoff (1975: bilaga) ger en utbredningskarta. b) klint har en mycket likartad spridning; det är ett ord som främst är belagt som appellativ i norr: Danska klint ’brant havsstrand’, svenska klint ’krön på en kulle’, assimilerad sidoform i svensk dialekt klett, norsk dialekt klett ’bergkrön, brant havsstrand’, redan fornnordiska klettr ’fristående klippa’, avljudsform i norsk dialekt klant ’klippkant, bergstopp’ och danska klunt ’kloss, klump, klumpig person’. Men i namnbeståndet, ”ordens kyrkogård”, förekommer det också i betydande omfattning i det kontinentalgermanska området, vilket karta 21 visar. Spridningen liknar i hög grad den för hauga- 11 Nach Udolph 1994: 868–881, mit Karte 68. Straipsniai / Articles 207 JÜRGEN UDOLPH KARTA 22. Utbredning av –leben/–lev i geografiska namn12 Hit hör också det ofta behandlade och ofta citerade grundordet –leben, nordgerm. –lev, som är belagt i cirka 200 ortnamn, t.ex. i Uhrsleben, Erxleben, Eilsleben, Eimersleben; Aschersleben, Oschersleben, Eisleben, Barleben, Roßleben, och i Danmark och södra Sverige som Bind­slev, Jerslev, Roslev, Falslev, Tinglev m.fl.12 Till grund ligger got. laiba ”kvarleva, rest”, fht. leiba, fsax. lēva ”rest, arv, kvarlåtenskap”, afris. lāva ”kvarlåtenskap, arv, arvsrätt”, feng. lāf ”kvarlåtenskap, arv”, fno. leif ”kvarleva”, fd. kununglef ”kronogods”. I den första delen står alltid ett personnamn i genitiv singular13. 12 Nach Udolph 1994: 503, Karte 47. 13 Se senast Winkler 2009. 208 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Heimat und Ausbreitung indogermanischer Stämme im Lichte der Namenforschung KARTA 23. Utbredning av –wedel–/*wadil– i geografiska namn 14 Nam­nens ovanliga spridning (jfr karta 22) har ofta diskuterats, men den stora och mest omfattande boken om dessa namn beaktades knappast alls (Bathe). Om man tar med den, talar mer för en migration från söder till norr än i motsatt riktning (jfr Udolph 1994: 497–513). Och ett sista exempel på namnförbindelserna mellan kontinenten och den skandinaviska Norden: i nordtyska ortnamn antar man medellågtyska wedel, fornsaxiska widil ”vadställe”, som är besläktat med fornnordiska vadhell, vadhall, vadhill ”grunt ställe i fjorden där man kan vada över”, norska val, vaul ”grunt fjordställe”, även i ortnamn Voil, Veel, danska vedel, vejl från 1500-talet, 14 Nach Udolph 1994: 892–906, mit Karte 71. Straipsniai / Articles 209 JÜRGEN UDOLPH KARTA 24. Skandinaviska ord i tyska ortnamn Ortnamnen Veile, Veilby, Veielgaard, Veilö, Faareveile; i Danmark betyder de framför allt ”passage genom sumpig terräng”. De förbindelser med den skandinaviska Norden som här skisserats kortfattat återfinns också i ett särskilt förhållande: appellativ som endast är belagda i nordiska språk förekommer även i namn inom det kontinentalgermanska området (utförligt behandlade och tolkade hos Udolph (2000, 2004, 2011). Vi känner numera till mer än tre dussin sådana fall; hit hör bland annat namnen Braunlage, Dorstadt/Dorestad, Kösen/Coesfeld15, Ohrum, Oerie, Rhön16, Scheuen, Scheie. De kan endast härröra från en äldre, urgermansk eller urgermansk period och visar att de appellativ som ligger till grund för namnen måste ha tillhört detta gamla språkskikt. När dessa ortnamn kartläggs (se karta 24) framgår det att det finns ett centrum för dessa ortnamn, som endast kan förklaras med hjälp av skandinaviska ord: det är östra Niedersachsen med angränsande områden i Sachsen-Anhalt, Thüringen och norra Hessen. En mycket likartad bild framträder, 15 I: Korsmeier 2016: 90–94. 16 I: Ascher 2015: 203f. 210 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Heimat und Ausbreitung indogermanischer Stämme im Lichte der Namenforschung om man söker efter appellativ som endast finns i Skandinavien och det alemanniska området17 i kontinentens ortnamn18. Suffixbildningar Det är känt att en viktig förändring har ägt rum i substantivbildningen under den germanska språkhistorien: medan man i dag framför allt använder sammansättningar, jfr tyska Hand-tuch, Auto-reifen, Haus-wand, engelska main door, forrest path, car tyre, norska hovud dør, skov vej, bildæk, bildade man under urgermansk tid nya ord främst med suffix, alltså genom avledning: *gab-lo- ’gaffel’, *ham-ipja- ’skjorta’. Därför är suffixbildningar särskilt viktiga när man söker efter ålderdomliga germanska ortnamn. De är av avgörande betydelse för att fastställa de germanska stammarnas äldsta bosättningsområden. Av utrymmesskäl väljer jag här endast ut några få exempel. a) -s-bildningar. Germanskan har i äldre tid till en del ärvt -s-bildningar i sitt appellativiska ordförråd, men också till en del nybildat sådana. Man kan exempelvis erinra sig gamla arvord som got. aiz, bariz-eins, rimis samt delvis nybildningar (som också kan bygga på gamla s-stammar) såsom got. aqizi, jukuzi, fornhögtyska chuburra. Kännetecknande för germanskan är vidare vidareutvecklingar av suffixet -sa/-sō-, såsom bildningar med mellanvokal, exempelvis fornhögtyska bilisa, elira, felis(a). Hans Krahe och Wolfgang Meid (1967: 137) ger också en kort sammanställning av ”forngermanska namn med s-suffix”. Där nämns, utöver personnamn som Gabso, Hariso, Aliso, Thoriso, även flodnamn som Ems und Effze, vilka med rätta sätts i samband med material utanför det germanska området. Motsvarande bildningar i namnmaterialet har undersökts och sammanställts av R. Möller (2000) och J. Udolph (1994: 199–218). Här bortser jag från att -s-bildningar också förekommer bland de förspråkliga vattennamnen i den gammaleuropeiska hydronymien (kort berört hos Udolph 1994: 199–201). Hit hör bland annat: ödelagd bosättning Blekisi, 826–876 in Blekisi, ödelagd bosättning Degese, 1196 Degese, Devese, Gebesee nära Erfurt, 802–815 Gebise; Heerse < Herisi, Hünxe, 1092 Hungese, vattennamn Ilse nära Boffzen, 1031 Ilisa, Ilvese, 1096 Hil-vise, Klings nära Bad Salzungen, 869 Clingison, Leisa vid Eder, 800-talet Lehesi, Lihesi, åkernamn 1692 im Letse, ortnamn Linse nära Bodenwerder, första hälften av 900-talet Linesi, Meensen nära Göttingen, 990 Manisi, Resse nära Recklinghausen, 900-talet Redese, Reese nära 17 I ämnet, se Kolb 1957 och Alemannien und der Norden 2004. 18 Jfr Udolph 2004a; kartläggning av motsvarande och kompletterade namn hos Udolph 2010b: 153. Straipsniai / Articles 211 JÜRGEN UDOLPH KARTA 25. –s-suffix i geografiska namn i Centraleuropa19 Stolzenau, 1000-talet Raedese, Schlipps vid Freising, mellan 851 och 1130 Slipfes, Slipphes, Sliphës, Schl ipfs, Seelze nära Hannover, 1160 Selessen, 1187 Seles se, åkernamn Sötz, sumpig skog vid Goslar, äldre Sotisse, Vielshof nära Salzkotten, Vita Meinwerci Vilisi. Kartläggningen (karta 25) visar ett mönster som vi redan känner från andra utbredningskartor: kärnområdet utgörs av södra Niedersachsen, västra Sachsen-Anhalt, norra och västra Thüringen, norra Hessen och Westfalen. b) –st-bildningar Framför allt i Baltikum finns det många bildningar med ett –st-suffix; bland annat har jag fått kännedom om följande: i Lettland Līlaste, Lubasts, Lubešta, Mùrmasta, från övriga Baltikum Ab-istà, Akn-ystà, Arv-õstas, Avin-úostas, Debr-estis, Grab-uostà, Iẽž-esta, Lam-istas, Lauk-ystà, Lok-ystà, Malk-esta, Pekļ-ystà, Sav-istas, Taur-ósta, Uol-astà, Varn-úostas, Ým-asta, från Österrike Aist < *Agist(a), från Frankrike Autisse < *Altīssa < *Altīstā, från Dalmatien Bigeste, Ladesta, Triest, Palaeste, Segest-(ica), Penestae, från Venetien Este < Ateste. 19 Nach Udolph 1994: 199–218, mit Karte 25. 212 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Heimat und Ausbreitung indogermanischer Stämme im Lichte der Namenforschung Förutom de två centra som framträder här, nämligen Baltikum och områdena kring Adriatiska havet, finns det emellertid ytterligare ett område som står för en betydande andel av suffixet i namnmaterialet: Central- och Nordeuropa. En mer detaljerad utbredning visas på karta 26, där bland annat följande har tagits med: 866 Alesta, ortnamn nära Charleroi, Alst, 1100-talet Alest, Aalst, ortnamn i Flandern, 866 Alost, Aalst, ortnamn nära Hasselt, 1107 Alost, Alste; Aalst i Gelderland, omkring 850 Halo-sta, Alst nära Leer, 1100-talet Alst; åkernamn Apfelstädt, även ortnamn, 775 Aplast; Arzbach nära Gotha, 1049 Arestbach; Beverst nära Tongern, 1314 Beverst; Vita Meinwerci: Bilisti; åkernamn Burdist, 755 Burdist (vid Rhen); *Agist- möjligen i Eekst nära Assen; Ehrsten nära Kassel, äldre Heristi, Herste; Elst nära Nijmegen, 726 Helistê; Ennест nära Olpe, 1175 En-nest; Ergste nära Schwerte, 1096 Argeste; Euelste nära Pattensen, 1246 i Evelste; Exten nära Rinteln, 896 Achreste; ortnamn Forst nära Holzminden, *Farista; Haste nära Osnabrück, 1146 Harst; Harste nära Göttingen 1141 Herste, Harste; åkernamn Idesten eller Itesten nära Emden; Innerste, äldre Indrista; vattennamn 1106 Lammeste nära Hannover; ortnamn Landas nära Lille, äldre Landast; Leueste nära Hannover, 1229 de Leueste; ortnamn Pretitz nära Zingst, 800-talet Bridasti; ortnamn Ranst nära Antwerpen, 1140 Ramst, 1148 Ranst; Riemst nära Tongern, 1066 Reijmost; Rumst nära Antwerpen, 1157 Rumeste; Selsten nära Geilenkirchen, *Salist; Thüste nära Hameln, 1022 (F.) Tiuguste, Thiuguste; Villigst nära Ergste, 1170 Vilgeste; Zingst nära Nebra, 1203 Cindest. Till denna samling från år 1994 har sedan dess tillkommit många ytterligare paralleller, framför allt genom den omfattande undersökningen av ortnamnen i Niedersachsen och Westfalen. Här bör man beakta att ortnamn med st-suffix uppvisar de mest skiftande varianter i sitt prefixelement. Med viss säkerhet kan -est- beläggas i Al-est, Ar-est, Id-est-, Lameste, Tind-est-; -ast- förekommer uppenbarligen i Ap-l-ast, Har-ast-, Landast och Bredh-asti; mycket vanligt är -ist-: Bil-ist, Burd-ist, El-ist-, Am-ist-, An(d?)-ist-, Arg-ist-, Agr-ist-, Far-ist-inda, Har-ista, Lev-ista, Ram-ista, Sal-ist-, Far-ist, Felg-ist. Suffixets mångfald överensstämmer helt med iakttagelserna i appellativbeståndet. Motsvarande bildningar kan lätt beläggas framför allt i germanska och baltiska språk. För de flesta av de sammanställda ortnamnen kan de germanska förhållandena jämföras; detta gäller till exempel följande ortnamn, som på ett övertygande sätt kan förklaras med hjälp av germanskt ordmaterial: Awist, Beverst, Eext, Ehrsten, Idesten/Itzstedt, Landast, Riemst, Selsten/Zelst/Zeelst, Thüste, Villigst, Zingst. Medan namn med -st-suffix också kan påträffas i icke-germanska bosättningsområden, förhåller det sig annorlunda med följande bildningselement. Straipsniai / Articles 213 JÜRGEN UDOLPH KARTA 26. –st--suffix i geografiska namn i Centraleuropa. ● Vattennamn, ○ orts-/bebyggelsenamn20 c) –str--suffix En motsvarande bildningstyp finns endast i de germanska språken, exempelvis inom det appellativa området i got. awistr, norw. naustr, Laster < *lah-stra-, Polster < *bulh-stra-, fornnord. mostr < *muh-stra-, forneng. helustr, heoloster, got. hulistr ”hölje”, forneng. gilister, geoloster ”böld”. Även de namn som bildats med dessa är begränsade till det (ursprungligen) germanska bosättningsområdet 20 Nach Udolph 1994: 218–243, mit Karte 26. 214 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Heimat und Ausbreitung indogermanischer Stämme im Lichte der Namenforschung KARTA 27. –str-suffix i geografiska namn i Mellan- och Nordeuropa samt England. ● Vattennamn, ○ orts-/bebyggelsenamn (Karta 27). Enligt en sammanställning från 1994 hör exempelvis följande hit: Alster, Elster, Alstern, Alsterån; fältnamn Ballestre i England, 940 Ballestran; fältnamn Beemster vid Alkmaar, 1083 Bamestra; Beuster, biflod till Innerste, 1305 Bostere, 1308 Botestere; Emster vid Brandenburg, äldre Demster eller Emster; norskt fältnamn Imstr; Falster; Finster i Oberlahnkreis, före 893 Veneter, Wene-stre, Venestre; Fløstr, skandinaviskt önamn; Gelster, biflod till Werra, 1246 inter Gelstram; norskt gårdsnamn Jølstra, *Jøstra; Kelsterbach, orts- och fältnamn vid Groß Gerau, 830–850 De Gelsterbach; fältnamn Lister Straipsniai / Articles 215 JÜRGEN UDOLPH i Westerwald, 1532 in der Lyster; engelskt fältnamn Medestre, 940 (on) Medestran; fjordnamnet Ørstr; Seester(au), äldre namn på Krückau fram till Elbe, 1141 iuxta fluu ium Ciestere, med ortsnamnen Seester, Seesterau; Susteren, ortsnamn i Nederländerna; 1277 Rususteren, < fältnamn Suster, 714 Svestra; Ulster, fältnamn i Rhön, 819 Ulstra, svenskt sjönamn Vänstern, norska fältnamn Vinstr, Vinstra, engelskt fältnamn Winster, 1170–84 (K.) Winster, Wilster → Medem, Wilster Au (Wilsterau) → Stör, Zester, utdött fältnamn i Alten Land, 1197 iuxta Szasteram, med de utdöda ortsnamnen Zesterfleth, Sestersvlete. Nästan alla dessa namn – och ytterligare namn har tillkommit sedan dess – kan förklaras utifrån germanskt ordmaterial. Men det finns undantag, till exempel Alster, Elster och Wilster. Här har det enskilda germanska suffixet fogats till en förgermansk grund *el-/*ol- respektive *wil-, vilket tyder på en viss kontinuitet från indoeuropeisk till germansk bosättning i dessa geografiska områden. d) Suffixet -ithi Dieses Suffix wurde schon mehrfach behandelt (Udolph 1991, 1994: 258–288; Möller 1992; Casemir 2003: 438–446). Es ist ein hochaltertümliches Bildungselement, das vor allem in der Namenbildung deutliche Spuren hinterlassen hat. Es ist heute nicht mehr produktiv und ist uns aus den älteren germanischen Sprachen nur noch in wenigen Wörtern bekannt: got. avithi ‘Schafherde’, angelsächsisch gesylhbe ‘Joch Ochsen’, altenglisch winterfylled ‘Oktober’, althochdeutsch winithi ‘Weideland’, juhhidi ‘Gespann’ und einige andere. Även om det knappt längre går att känna igen i appellativisk användning, vilket tyder på en relativt hög ålder, är det välkänt i nord- och mellantyska ortnamn. Hit hör omkring 200 namn, däribland en hel del välkända. Här följer bara ett litet urval: Birgte, 1088 Bergithi; Bleckede vid Elbe; Bünde, 853 (förfalskning) Buginithi; Dingden nära Bocholt, 1163 Tingethe, till fornhögtyska thing, ding ”allmän folkförsamling”; Döhren, stadsdel i Hannover, omkring 990 Thurnithi; Essen, 800-talet Astnide; Geesthacht, 1216 in Hachede; Gimbte, 1088 Gimmethe; Grohnde, (1237–47) in Gronde; Helle nära Wiedenbrück, slutet av 1100-talet Helethe; Huckarde, stadsdel i Dortmund, 947 Hucrithi; Hü sede, 1100-talet Husithi; Lengede, 1151 Lencethe; Mengede, stadsdel i Dortmund, 900-talet Megnithi, Mengide; Meschede, 913 Meschede, 1015–25 Meschethi; Sarstedt, (1046–1056) Scersteti, Scerstete, 1196 Scardethe; Sehnde, 1147 Senethe; Sömmerda, 876 Sumiridi samt Sumiridi. Västgermanska nybyggare som från och med 400-talet färdades över till England tog med sig bildningselementet och skapade, vilket karta 28 tydligt visar, ännu några få ortnamn på ön innan suffixet blev improduktivt och försvann ur språket. Till dessa ortnamn hör bland annat: i Kent till exempel The Brent, Brent Lane, sent 1300-tal Bremthe; ödelagt ortnamn från 1200-talet Bremthe; ödelagt ortnamn från 1286 Bremthe; 4. Brent Cottages, 1359 Brencche; 1206 La Brenithe 216 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Heimat und Ausbreitung indogermanischer Stämme im Lichte der Namenforschung JÜRGEN UDOLPH KARTA 29. Äldsta bosättningsområde för forngermanska nybyggare, sådant det kan antas utifrån ålderdomliga germanska ortnamnstyper Under det täta nätet av ort- och vattennamn specifika för de enskilda germanska språken kan man i Nord- och Mellantyskland urskilja ett stort antal förgermanska hydronymer, exempelvis i Kettner (1972; jämför numera även Greule 2014); med hjälp av hänvisningarna till relevant litteratur kan dessa också spåras genom serien Hydronymia Germaniae. Om man nu försöker kartlägga spridningen av forngermanska namn, anser jag att den avgörande punkten är att finna en gemensam geografisk bas både för de namntyper som sträcker sig västerut (exempelvis bildningar med suffixen -ithi, -st- och med appellativen hor, mar-, Riede, Hude, (h)lar med flera) och för de suffix och ord som förbinder det kontinentalgermanska området med Skandinavien. Jag har försökt beskriva denna bas (Udolph 218 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Heimat und Ausbreitung indogermanischer Stämme im Lichte der Namenforschung KARTA 30. Markernas avkastningsmått i Niedersachsen 1994: 925ff.) och tillfogar i dag en kartläggning som ungefär avgränsar det område som jag utifrån de geografiska namnen måste betrakta som forngermansktalandes hembygd och expansionsområde (karta 29). Jag är medveten om att denna kartläggning kan väcka kritik. Jag vill dock än en gång betona att vatten- och ortnamnen verkligen talar för detta område. Och det finns – såsom redan nämnts ovan i diskussionen om det slaviska – ytterligare ett viktigt argument som historiker och agronomer gång på gång åberopar: jag syftar på jordmånens bördighet och jordarterna. Kartläggningar, till exempel av jordarterna i Niedersachsen, visar nämligen att de bästa jordarna nästan helt sammanfaller med de ålderdomliga germanska namn som nämnts ovan och deras utbredning. Jag har därför valt en karta över Niedersachsen som Straipsniai / Articles 219 JÜRGEN UDOLPH KARTOR 31, 32. Utbredningen av -ithi--ortnamnen och jordarnas avkastningsvärden i Niedersachsen landets avkastningsvärden visar – de bästa jordarna framträder i mörka färgtoner (karta 30)22. I källan som denna kartläggning härrör från ges ännu följande förklaring: ”Endast vid kusten och söder om Mittellandkanal överväger goda jordar. I Geests och hedarnas sandhav flyter några ’fettögon’ av goda, lerhaltiga jordar, likt några få fettögon på en mager soppa (Uelzen; Lüchow; Weser-, Leine-, Allertal; Artland; Hoya-Syke-Goldenstedt)”23. Överensstämmelsen mellan jordkvaliteten och de ålderdomliga ortnamnen framgår särskilt tydligt av följande jämförande kartläggning, som visar såväl utbredningen av -ithi--ortnamnen i Niedersachsen som jordarnas avkastningsvärden i Niedersachsen (kartorna 31, 32). Vi kan därför dra samma slutsatser som redan i diskussionen om det slaviska urhemmet: det är tydligt att utbredningen av de bästa jordarna i mellersta och norra Tyskland sammanfaller med de urgermanska vatten- och ortnamnen. Det är känt att börderna (Soester Börde, Calenberger Lössbörde, Hildesheimer Börde, Magdeburger Börde) i det nordtyska området med gamla moräner, vid kanten av bergsområdena, har svartjordar som hör till de bästa jordarna i Tyskland. Varje jordbrukare vet vad det innebär när man talar om 80 eller fler markpoäng 22 Hämtat ur: http://www.nls.niedersachsen.de/Tabellen/Landwirtschaft/internetseite2002/hochschulen.pdf. 23 S. anm. 27. 220 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Heimat und Ausbreitung indogermanischer Stämme im Lichte der Namenforschung talas om. Som jag redan har påpekat ovan i diskussionen om det slaviska språket ger god jord i allmänhet godare och bättre skördar än sämre jordar. Följden blir lägre barnadödlighet och högre medellivslängd. Befolkningen ökar, vilket i sin tur leder till en viss överbefolkning, utflyttning och spridning av språket som talas av invånarna i regionen. Uppseendeväckande fynd, som de i Lichtensteinhöhle vid Osterode, och insikten att de människor som levde där för 3 000 år sedan fortfarande har ättlingar i området (vilket har påvisats genom DNA-analyser och behandlats och kompletterats ur onomastisk synvinkel av Udolph 2009), visar att man med säkerhet kan utgå från bosättningskontinuitet i Harz med omnejd. 3. KELTISKA Av sammanfattningar om läget inom den keltiska ortnamnsforskningen framgår att man är överens om att den ö-keltiska grenen uppstod genom inflyttning från kontinenten24. Ursprungen bör alltså sökas i mellersta eller västra Europa. För de fastlandskeltiska vattennamnen är undersökningarna av Pierre-Henry Billy (1993), Xavier Delamarre (2003), Alexander Falileyev (2006/7), Ranko Matasović (2009) och Patrick Sims-Williams (2006) av särskilt stort värde. Följande karta bygger framför allt på arkeologisk forskning, men stämmer i hög grad också överens med språkvetenskapens antaganden. Det avgörande steget tog emellertid – det är min övertygelse – Peter Busse (2007) i ett kort bidrag vid en keltologisk konferens; dessa tankar utgör dock endast de första ansatserna till ett större projekt. Med rätta framhåller han att undersökningen av hydronymerna är absolut nödvändig, eftersom detta ”ännu inte har genomförts med avseende på frågan om keltisktalande bosättning” (Busse 2007: 89), då nästan inga studier inom detta område har gjorts för keltiska, till skillnad från undersökningar av indoeuropeiska, slaviska och germanska vattennamn. Enligt hans uppfattning har nästan alla forskare undvikit detta ämne. P. Busse frågar med rätta om arkeologiska argument kan eller bör spela en roll när man frågar om bosättare var ”keltiska”. Som främsta företrädare för en ”keltoskepticism” nämner han Simon James (1999) 24 Se utförligt Udolph 2009/2011 för det följande. Straipsniai / Articles 221 JÜRGEN UDOLPH KARTA 33. Kelternas vandringar, landövertaganden och inflytande fram till 100-talet f.Kr.25 und John Collis (2003), „wobei letzterer ernstzunehmende Einwände gegen die Identifikation von archäologischer Evidenz und ethnischer Zuordnung liefert“. Dieses deckt sich in hohem Maße mit der modernen Forschung in Deutschland, wobei vor allem auf S. Brather (2004) zu verweisen ist. P. Busse drar därav den enda rimliga slutsatsen: Om man söker efter kelter ur ett språkvetenskapligt perspektiv kan det endast ske med språkliga argument. Men om man gör det måste man – och detta är absolut nödvändigt – inte bara ta med geografiska namn, utan också tillmäta dem mycket stor betydelse. Bland dessa har vattennamnen särskild betydelse. Enligt hans uppfattning har något blivit viktigt för frågan om de keltisktalandes äldsta boplatser, något som redan har prövats med utgångspunkt i slaviska och germanska förhållanden: eftersom utvecklingen av en indoeuropeisk språkfamilj ur ett indoeuropeiskt förspråkligt 25 Från: http://www.timediver.de/Keltenwelt_am_Glauberg.html (hämtad 9.6.2017). 222 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Heimat und Ausbreitung indogermanischer Stämme im Lichte der Namenforschung Om dialektområdet har varit en lång process – man måste med säkerhet räkna med århundraden – kan man i detta område förvänta sig inte bara vattennamn från ett enskilt språk, till exempel keltiska, baltiska eller germanska, utan också indoeuropeiska relikter från tiden före de enskilda språken. Utvecklingen måste återspeglas i hydronymerna, eller med andra ord: ett område där det bara finns namn från enskilda språk, till exempel enbart keltiska namn, kan inte vara området för det keltiska urhemmet. Busses projekt, som han endast presenterar i sina huvuddrag, ”syftar till att, genom att använda och sammanställa resultaten av tidigare undersökningar och projekt på temat ’kelticitet’ [...] finna ett svar på frågan i vilken utsträckning hydronymin ger en talande bild av den tidiga bosättningshistorien för keltisktalande befolkningsgrupper” (Busse 2007: 91f.). I enlighet med H. Krahe handlar det här, helt riktigt, i första hand om vattennamn som bygger på ord för ”vatten, flod, flyta” osv. Med hänsyn till studier från det germanska, baltiska och slaviska området utvecklar han följande huvudfrågor: • Går det att identifiera ett område med ”keltisk hydronymi” som kan betraktas som kärnområdet för en keltisk expansion, alltså som ett urhem? • I vilken utsträckning sammanfaller detta kärnområde med Hallstatt- respektive La Tène-kulturens utbredning? För att finna svar på detta behandlar han dels vattennamn som ligger i keltiska områden men är av förkeltiskt ursprung, dels keltiska namn. Bland annat tas Ainos, Aenus, Dubis fl./Doubs, Douglas och besläktade namn med, Devy/Devon, Devoke Water, forniriska dobur med nyfranska Douvre (1128 Dobra), Douvres (ca. 380 Dubris), Verdouble år 79 Verno-dubrum osv.; spanska Dobra m.fl., tyska Tauber, engelska Dover; namnsläkten kring Glanis, Glanum, Glanon, Glan, Glene, Glane; galliska < *gweh₃w- ’lera’, jfr kymriska baw ’smuts, dy’; borṃ-/borw-/borb- <*bher- ’svalla upp, bölja, jäsa, koka’ i Borbro (Bourbre), Borvo(n) ’källgud’, Formio, i Frankrike Bormane (Ain), Bourbonne (Aube), La Bourbre (Isere) m.fl.; brig- < *bhrgh- till *bh̉eregh- ’hög, upphöjd’, kanske i betydelsen ’övre lopp’ i Brigia (Braye = Loir), Brigulos (Saône → Rhône) m.fl.; esk-/isk- <*peisk-, melloiriska esc ’vatten’ med Esca/Escia/Hisca (Isch → Saar) m.fl.; fruta- <*s(w)rutu-, jfr kymriska ffr-wd, iriska sruth ’störtbäck’, i Frudis, en flod i Belgica, m.fl. I slutsatsen sammanfattas resultaten med hjälp av en utbredningskarta: ”Som ett första preliminärt resultat kan följande fastslås med stöd av kartmaterialet: Den keltiska hydronymin är spridd över ett område som sträcker sig längs den norra alpregionen, Donau, Rhens övre och mellersta lopp samt Rhône, inklusive bifloderna. Utgångsområdet för den Straipsniai / Articles 223 JÜRGEN UDOLPH Hallstattkulturen sammanfaller inte med detta område, men de viktigaste fynden från västra Hallstattkulturen och den tidiga La Tène-kulturen finns inom detta område” (Busse 2007: 97). Jag vill här endast i förbigående notera att den polske indoeuropeisten Jan Rozwadowski redan i sin forskning, som går tillbaka till 1900-talets första år (delvis återgiven i Rozwadowski 1948), konstaterade påfallande överensstämmelser mellan vattennamnen i Baltikum och Rhônes område, såsom Visentia, Saane, Brenne, Divonne, Isara, Drome, Ivarus m.fl. Detta har sedan dess kunnat beläggas ännu tydligare. Viktiga namnparalleller har identifierats i Frankrike (W.P. Schmid 2004) och i Moselområdet (W.P. Schmid 1988), och tydliga överensstämmelser mellan gammaleuropeiska vattennamn i Polen och Baltikum å ena sidan samt på Brittiska öarna och i norra och södra Frankrike å den andra har visat (Udolph 1990, sammanfattande s. 332 ff.) att nästan hela det keltiska bosättningsområdet (mindre säkert: Iberiska halvön) innehåller ett substrat av indoeuropeiska vattennamn från tiden före de enskilda språken. Om man försöker väga de hittillsvarande undersökningarna av Europas vattennamn mot P. Busses undersökning av det keltiska, kan enligt min mening följande gemensamma punkter urskiljas: Vattennamnen är de äldsta vittnesbörden om mänskligt språk i Europa. Deras undersökning är oumbärlig för frågor om för- och äldre historia. För det område på fastlandet som tidigare varit keltiskt bebyggt (framför allt i Norditalien, Frankrike och delar av Schweiz) saknas omfattande undersökningar av hydronymin. Arkeologiska resultat kan – tyvärr – endast i begränsad utsträckning användas för frågan om den etniska indelningen av det tidiga Europa (Brather 2004). Eftersom vattennamnen huvudsakligen bildas av så kallade ”vattenord” är en omfattande undersökning av den geografiska terminologin i alla keltiska språk ett angeläget behov (detta gäller för övrigt också de germanska språken, medan det inom slaviskan finns föredömliga studier, till och med sådana som är begränsade till vattenbeteckningar). P. Busse har på en karta markerat de vattennamn som enligt hans uppfattning är betydelsefulla för att fastställa de keltiska stammarnas äldsta bosättningsområden. Med utgångspunkt i P. Busses undersökning och i anslutning till motsvarande forskning inom det germanska och slaviska området 224 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Heimat und Ausbreitung indogermanischer Stämme im Lichte der Namenforschung KARTA 34. Kartläggning av gammaleuropeiska och keltiska namn26 man kan säga: Mycket talar för att keltiskan uppstod där vi kan observera en viss ”förtätning”, en ökad koncentration av gammaleuropeiska vattennamn. Förekomsten av paralleller i Baltikum och de angränsande regionerna, som J. Rozwadowski (1948) redan har påpekat, är av avgörande betydelse i detta sammanhang. Därmed gäller också frågan om urkeltiska boplatser ett ord som redan har spelat en roll i frågor om de germanska stammarnas hembygd: Ex oriente lux27. När detta tas med i beräkningen talar redan nu mycket – och i huvudsak kan man följa P. Busse – för området väster om Alperna. Forskningen i de länder som tidigare var bebodda av kelter skulle göra väl i att ägna vattennamnen större uppmärksamhet än hittills. 26 Aus Busse 2007: 97. 27 Udolph 1981; Udolph 1985. Straipsniai / Articles 225 JÜRGEN UDOLPH 4. DET BALTISKA UR NAMNFORSKNINGENS PERSPEKTIV Språkvetare och namnforskare betonar gång på gång kontinuiteten i det baltiska områdets bosättningshistoria. Några större folkvandringsrörelser kan knappast skönjas, däremot en process som visar att det tidigare baltiska bosättningsområdet har minskat avsevärt (en karta baserad på M. Gimbutas publikationer, och som behöver korrigeras i enskildheter, återges av W.P. Schmid (karta 35). KARTA 35. Utbredningen av baltiska vattennamn28 Det är huvudsakligen slaviska stammar som har assimilerat de baltiska områdena från öster, söder och sydväst; detta framgår tydligt i delar av nordvästra Ryssland, i Belarus och i nordöstra Polen. Ur hydronymisk synvinkel är en utbredningskarta över vattennamn intressant, vilka enligt J. Rozwadowski (1948) betecknas som ”slaviska” 28 Schmid 1976: 15 nach Gimbutas 1963: 30f. 226 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Heimat und Ausbreitung indogermanischer Stämme im Lichte der Namenforschung KARTA 36. ”Slaviska vattennamn” behandlade av J. Rozwadowski (1948) kan betecknas (karta 36). Det handlar emellertid inte alls om slaviska vattennamn, utan om förspråkliga indoeuropeiska vattennamn. Det framgår redan tydligt av rubrikerna på enskilda avsnitt i hans studier, exempelvis „dreu- (Drwęca, Drawa [...])“, „Isa“, „Isana“, „Isara“, „Oła i jej grupa: pierwiastek el-“, vilka delvis nästan är identiska med H. Krahes betydligt senare undersökningar och till stora delar överensstämmer med Krahes undersökningar och resultat. I Västeuropa förblev de helt ouppmärksammade. Något liknande kan i viss mån också ses på en karta i en nyare publikation (karta 37), eftersom den tydligt visar en ökning av förslaviska vattennamn i de territorier som gränsar till det tidigare baltiska bosättningsområdet i nordöstra Polen; denna ökning fortsätter utan tvekan i de angränsande baltiska bosättningsområdena. Det har numera dessutom visat sig att de vattennamn som J. Rozwadowski ansåg vara slaviska måste tolkas annorlunda: en mindre del hör till det baltiska substratet i Ryssland och Belarus, Straipsniai / Articles 227 JÜRGEN UDOLPH KARTA 37. De äldsta vattennamnen i Polen enligt Z. Babik29 i norra Ukraina och i nordöstra Polen, men till en betydligt större del till det bestånd av vattennamn som sedan H. Krahe benämner gammaleuropeisk hydronymi, ett nätverk av vattennamn av förindividsspråkligt indoeuropeiskt ursprung (Krahe 1949–1965, 1964; Schmid 1994; Udolph 1990).29 Och ytterligare en viktig ny insikt kunde vinnas: Bland de gammaleuropeiska, förindividsspråkliga indoeuropeiska vattennamnen i Europa intar baltiskan en särställning, som W.P. Schmid (1994: 175–192, 226–247) har klarlagt. Hydronymin inom det tidigare och nuvarande baltiska bosättningsområdet kännetecknas dels av en stor täthet av förindividsspråkliga namn, dels av att 29 Babik 2001: 92. 228 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Heimat und Ausbreitung indogermanischer Stämme im Lichte der Namenforschung KARTA 38. Baltiskt centrum inom hydronymin30 en kontinuitet och fortbestånd i bildandet av vattennamn kan urskiljas från den tidigaste indoeuropeiska tiden fram till den baltiska perioden med enskilda språk, och slutligen finns det inom den gammaleuropeiska hydronymin endast i Baltikum vattennamn med motsvarigheter i många europeiska regioner. Exempel är Atešys, Atesė, vattennamn i Litauen: Etsch/Adige (belagt i antiken som Atesis, Athesis), Eisa: Aisė, Limena: Limenė i Litauen med flera; se karta 38 för kartläggningen. Jag har kunnat konstatera liknande förhållanden vid undersökningen av de förslaviska namnen i Polen (Udolph 1990, sammanfattningsvis: 331ff.). På denna studie, särskilt på sammanställningarna av namnmotsvarigheter mellan Polen och olika regioner i Europa (t.ex. Brittiska öarna, Västeuropa, Norditalien osv., s. 332–338), grundar sig en kartläggning som jag lägger fram här (karta 39). Allt detta är inga tillfälligheter. Den baltiska namnförmögenheten uppvisar, som äldre och även nyare studier har visat, motsvarigheter i en krans 30 Nach Schmid 1994: 184f. Straipsniai / Articles 229 JÜRGEN UDOLPH KARTA 39. Namnmotsvarigheter mellan polska vattendragsnamn och europeiska paralleller31 från regioner som sträcker sig från de brittiska öarna, Frankrike, den iberiska halvön, Italien, Schweiz och Österrike, Balkan ända till Östeuropa. På senare tid har dessa likheter framför allt belagts i förhållande till germanskan, men det finns också likheter mellan flera indoeuropeiska språk, särskilt mellan baltiska, germanska och slaviska. 5. ÖVERGRIPANDE GEMENSAMHETER I NAMNBESTÅNDET HOS TVÅ ELLER FLERA ENSKILDA SPRÅK Som allt tydligare har framträtt under de senaste åren är de tre indoeuropeiska språkgrupperna baltiska, germanska och slaviska olika nära förbundna med varandra i namnbeståndet. Det rör sig dels om gammaleuropeiska-indoeuropeiska relikter, som 31 Das Material steht bei Udolph 1990: 332–338. 230 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Heimat und Ausbreitung indogermanischer Stämme im Lichte der Namenforschung utmärker sig inom den gammaleuropeiska hydronymin genom särdrag (morfologi, ordförråd), dels om överensstämmelser mellan två av de tre språkgrenarna. Här presenterar jag materialet i korthet och hänvisar särskilt till den litteratur som nämns i respektive avsnitt. a) Slavisk-germanskt För detta område försökte jag för några år sedan skissera forskningsläget (Udolph 2005a). Ur språklig synvinkel kan överensstämmelser också påvisas i namnbeståndet; de första övertygande försöken har lagts fram av M. Vasmer. I relationerna mellan germanska och slaviska språk kan två perioder urskiljas: 1) I en senare fas uppstår från omkring 100-talet e.Kr. intensivare kontakter, vilka framför allt utlöstes av de germanska stammarnas expansion i östra Centraleuropa. 2) Från omkring 400-talet avlöses den germanska expansionens fas av slaviska bosättningsrörelser, som tar ett område i besittning vilket ursprungligen beboddes av germanska stammar. Först under de senaste åren har forskningen påvisat spår av en betydligt äldre kontakt bland ortnamn i det forngermanska bosättningsområdet; dessa går tillbaka till den tid då de germanska och slaviska språken utvecklades ur ett indoeuropeiskt dialektområde. Det handlar om det påfallande fenomenet att namn som uppenbarligen bildats germanskt endast kan etymologiseras med hjälp av slaviska ord (följande exempel finns bland annat hos Kirstin Casemir 2003); här kan nämnas Empelde nära Hannover, äldre Amplithi, jfr slav. *obl- i polab. wûmbal ’brunn’, bulg. vumbel, vubel, vubel’, vôbel, ubel ’brunn eller källa i en dal’ o.d.; Hude ’upplagsplats för timmer, stapelplats vid en vattenled, färjeställe, hamn’, belagt i talrika ortnamn i Nordtyskland, sannolikt nordsjögerm. *hūth- och äldre *hunþ-, det slaviska ord som står i ablaut därmed *kǫtъ i ryska kut ’ände av en flodarm som sträcker sig djupt in i landet’ osv.; Ilfeld, Ilten, Ilde, Ilsede går tillbaka på *Il-feld, *Il-tun, *Il-ithi, *Il-is-ithi; den salthaltiga jorden vid Ilten och Ilsede är påfallande. En germansk tolkning saknas. Det ligger nära till hands att anta slav. il ’lera, slam’, t.ex. vitryska il ’tunn smuts av organiskt ursprung i vatten, på bottnen av en vattengrop, sumpig, grå eller vit jord’, besläktat med forngrek. ἰλύς ’slam, avföring’. Med detta toponymiska material når man en tidig period av språkliga kontakter, som visar att germanskan måste ha utvecklats ur ett indoeuropeiskt dialektkontinuum i relativ närhet inte bara till det baltiska utan också till det slaviska språkområdet. Dessa iakttagelser tvingar oss också att, vid germanskans framväxt, Straipsniai / Articles 231 JÜRGEN UDOLPH I relationerna mellan germanskan och slaviskan (och baltiskan) bör man se äldre och tidigare förbindelser än med keltiskan. Detta faktum förbises fortfarande ofta. Ur namnforskningens synvinkel finns det inga gemensamma drag mellan germanskan och keltiskan. b) Slaviska–baltiska De nära relationerna mellan slaviskan och baltiskan har i mer än ett århundrade varit föremål för häftiga och kontroversiella debatter (en av de senaste sammanfattningarna av diskussionerna ges av Pietro U. Dini (2005). Hittills har man dock ägnat föga uppmärksamhet åt det obestridliga faktum att det inom hydronymi och toponymi – till skillnad från ordförrådet – knappast har förekommit några äldre överensstämmelser eller kontakter. Baltiskan utgör ett tydligt centrum för den äldreuropeiska hydronymien och är på ett helt annat sätt än slaviskan inlemmad i nätverket av indoeuropeiska vattennamn; förhållandena är knappast jämförbara. Ur onomastisk synvinkel har baltiskan mycket närmare äldre relationer till germanskan än till slaviskan. c) Baltiska–germanska Insikten att det måste ha funnits särskilt nära relationer mellan dessa två språkgrenar är ingalunda ny. Redan 1863 framhöll Ernst Förstemann (1863: 258, 331): ”Inget språkområde är av större betydelse för oss, när vi vill rekonstruera vår äldre språk- och folkhistoria, än det som tillhör de så kallade baltiska språken, vilka [...] står germanskan särskilt nära [...].” ”[...] eftersom litauiskan faktiskt av alla språk genealogiskt sett är germanskans närmaste släkting”. En sammanfattande utvärdering som inbegriper forskningens historia finns hos Udolph 2000, 2005a; se även Casemir, Udolph 2006; Schmid 1994: 334–357; Udolph 1999a; Udolph 2011b; Udolph 2015a. Av särskild betydelse är ortnamn och vattennamn i Nord- och Mellantyskland, vilka inte kan förklaras utifrån det germanska ordförrådet utan endast kan tydas med hjälp av baltiskan. Här nämner jag helt kort Ihme, vattennamn i Hannover, efter 1124 in occidentali ripa Himene fluminis, 1351 supra aquam dictam Ymene osv., < *Eimena, jfr balt. GN. Eimūnis, Ejmenis (varianterna Eymenis, Eimenys) och lit. eimenà, -õs, eimenas ’strömmen, bäcken’. En av de viktigaste slutsatserna av dessa slående motsvarigheter är att germanskan måste ha utvecklats i relativ närhet till baltiskan (W.P. Schmid). d) Baltiska–slaviska–germanska Den närmare släktskapen mellan baltiskan, slaviskan och germanskan inom de indoeuropeiska språken har diskuterats i årtionden 232 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Heimat und Ausbreitung indogermanischer Stämme im Lichte der Namenforschung worden (dazu zuletzt: Dini 2005). Ich beschränke mich in den folgenden Ausführungen auf die Welt der Namen und referiere in aller Kürze Beobachtungen und Erkenntnisse, die ich an anderer Stelle schon mehrfach näher diskutiert habe (Udolph 2005, 2011b, 2015). Det finns appellativ som endast kan beläggas i de tre språkgrupperna, ibland också bara i en eller två av dessa språkgrupper. Men namn som bildats av dem förekommer även utanför den motsvarande språkgruppen och markerar – bättre än appellativen – det område i Europa där baltiska, slaviska och germanska språk har utvecklats ur ett indoeuropeiskt dialektområde. De enligt min mening mest övertygande exemplen är följande. Balge och besläktade former: lågtyska balge, balje ”lågt, sumpigt ställe, vattendrag”, balge ”tidvattenränna, liten kanal, rännil i tidvattenområdet” osv., belagt bland annat som namn i Balg, 1288 du dru Balge; 1166 Balga; Balge, omkring 1080 Balga, osv., delvis också avledda därifrån med suffix: 1375 Balghede < *Balg-ithi. Spår finns också i Nederländerna, Holland och England. Besläktade med dessa är östeuropeiska ort- och vattennamn som Bloga, biflod till Pilica, med ortnamnen Blogie Stare, Szlacheckie; Blogie, träsk i det forna Radom län; slovakiskt flodnamn Blh, ungerska Balog, 1244/1410 Balogh osv.; Balge, ortnamn och namn på en del av Frisches Haff (från tyskan?); Balga, flod i Lettland, där även ortnamnet Piebalga; Bologoe, ort- och sjönamn i nordvästra Ryssland, även i det schlesiska vattennamnet Osobloga/ Osoblaha/ Hottzenplotz. *dhelbh- i polska dłubać ”urholka, mejsla”, tjeckiska dlub ”fördjupning”, fornhögtyska bi-tel-ban ”begrava”, fornengelska (ge)delf ”stenbrott”, nederländska delf, dilf ”ravin, dike, kanal”, litauiska délba, dálba ”brytstång” är belagt i talrika namn i Nord- och Centraleuropa, bland annat i Delf, 1328 in loco Delf nominato; 1238 locum qui Delue dicitur; Delfen; Delft, Delft heide; Delvenau, början av 800-talet Delbende (ortnamn); Thulba (nollgrad), 800-talet Tulba(m), Dulba; Delft, 1083 Delf, i Östeuropa: Delbenen, Dílbas, Dílbi, Dílbene pl., Dłubnia, Dłubina, Dłubała, *Dolobsk- m.fl. Utbredningskartan över namn avledda från *dhelbh- (karta 40) motsvarar, sett till namnspridningen, den för andra baltisk-slavisk-germanska paralleller. Ett annat viktigt fall gäller ortnamn som ligger i det germanska fornbosättningsområdet, men som endast kan förklaras med hjälp av baltiska och slaviska appellativ. Här bör framför allt följande ortnamn nämnas: Ilfeld, ortnamn norr om Nordhausen, 1154 Ilevelt; Ilde vid Bockenem (Hildesheim län), 1065 ad villam Illidi (*Il-ithi); Ilsede vid Peine, 1053 Ilisede, < *Il-is-ithi; Miele vid Hermannsburg, 1300-talet Yle, 1378–79 van deme Yle; Ilten vid Hannover, (1225–1247) osv. Ilthene, *Il-tūnā. Straipsniai / Articles 233 JÜRGEN UDOLPH KARTA 40. Ort- och vattennamn som bygger på *dhelbh- Den enda övertygande förklaringen finns i slaviskan och baltiskan: fornryska, fornpolska ilb ”lera, slam”, ukrainska il ”slam, gyttja, lera, lerjord”, vitryska il ”tunn smuts av organiskt ursprung i vatten, på bottnen av en vattengrop, sumpig, grå eller vit mark”, ryska il ”slam” osv., möjligen besläktat med lettiska īls ”kolsvart”, men säkert med forngrekiska ἰλύς ”slam, dy”, εἰλύς · μελαν (Hesych). Det är anmärkningsvärt att saltförekomster kan beläggas vid nästan alla namn i Niedersachsen, delvis i saltstockar som sträcker sig ända upp till ytan. Namnens förekomst och utbredning visar således att det förgermanska, men indoeuropeiska substrat som kan urskiljas i hydronymin är nära förbundet med det baltiska vattennamnslandskapet, ett fenomen som vi redan har kunnat observera även när det gäller slaviskan. Om man vågar sig på en datering: den första ljudförskjutningen och andra processer som ur en indoeuropeisk dialekt skapade grunderna för germanskan kan dateras till tiden omkring 500 f.Kr. Namn i Germania-kärnan som uppvisar nära samband med slaviskan och framför allt baltiskan måste ha uppkommit före 234 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Heimat und Ausbreitung indogermanischer Stämme im Lichte der Namenforschung fastställas. Eftersom dessa i sin tur har överlagrat gamla europeiska, förspråkliga vattennamn kan man utgå från en kontinuitet fram till åtminstone 1 000 f.Kr. Det är en lyckträff för vetenskapen att dessa hypotetiska ansatser uppenbarligen låter sig bekräftas. Fynden i Lichtensteinhöhle vid Osterode am Harz, DNA-analyserna av de 3 000 år gamla skeletten och av dagens invånare i omgivningen har visat att man kan utgå från en kontinuitet i bosättningen sedan 1 000 f.Kr. Genom undersökningen av familje- och geografiska namn, framför allt vattennamnen Sieber, Oder, Rhume och Söse, har det kunnat göras sannolikt (Udolph 2009) att detta antagande också kan bekräftas ur onomastisk synvinkel. Den västra Harzrandzonen kan således ur genetisk och onomastisk synvinkel betraktas som en del av det germanska forntida bosättningsområdet. Den gammaleuropeiska hydronymin och indoeuropéernas urhem De forskningar om Europas vattennamn som framför allt bedrivits av H. Krahe och deras inordning i de dittills framförda resonemangen om de indoeuropeiska språkens förhistoria har W.P. Schmid utsatt för en sträng kritik och har på ett avgörande sätt bidragit till strängare kriterier för frågan om hur ett vattennamn måste vara beskaffat för att kunna tilldelas beteckningen ”gammaleuropeiskt”. Sedan dess gäller följande villkor: 1) Det rör sig om ett vattennamn. 2) Namnet kan inte förklaras utifrån det språk som i dag talas vid dess strand. 3) Det innehåller ett lexem med indoeuropeisk rotstruktur och betydelsen ’vatten, flyta e.d.’. 4) Det måste förklaras utifrån den indoeuropeiska ordförrådet som helhet och dess morfologi, oftast bildat med ålderdomliga suffix (anpassningar till enskilda språks struktur- och ordelement kan förväntas). 5) Det betecknas som ”gammaleuropeiskt” om det i Europa har minst ett ålderdomligt namn med besläktad rot och struktur som motsvarighet. 6) Namnen uppvisar strukturen hos indoeuropeiska substantiv, adjektiv och particip, dvs. de är alltid avledda från roten, inte från ett ord. 7) Den gammaleuropeiska hydronymin förutsätter att alla indoeuropeiska språk utgör en enhet (detta bevisas bland annat av östindoeuropeiska appellativ i europeiska vattennamn). Straipsniai / Articles 235 JÜRGEN UDOLPH Av dessa överväganden följer att det inte går att betvivla att det i Europa finns ett skikt eller ett nät av förspråkliga indoeuropeiska vattennamn. Den kritik som gång på gång blossar upp riktar sig för det mesta mot enskilda namn, men skadar på intet sätt själva faktumet. Den som vill angripa eller rentav förkasta begreppet gammaleuropeisk hydronymi (de många bidrag av Harald Bichlmeier som publicerats på senare tid, med sin skarpa kritik, ändrar ingenting i de ovan nämnda grundprinciperna) måste dock övertyga på en punkt: han måste känna till det material som ligger till grund för övervägandena hos H. Krahe, W.P. Schmid och mig. Det gör ingen enda av kritikerna. Detta gäller nästan alla argument som hittills har framförts och även några nyare, som jag här nämner helt kort. • På senare tid har keltiskan så smått börjat vinna mark igen när vattennamn i Tyskland ska tillskrivas ett språk, exempelvis i Albrecht Greules omfattande bok om Centraleuropas vattennamn (2014)32. Med tanke på att jämförelsematerial från Östeuropa har använts och fortfarande används i alltför liten utsträckning, bör man vara återhållsam med att hänföra namn till keltiskan. • Förindoeuropeiskt material kan inte påträffas inom stora områden. Detta gäller också Theo Vennemanns försök att påvisa baskiska respektive vaskoniska som ett förindoeuropeiskt substrat (senast behandlat i bidragen i Udolph 2013). • Zbigniew Babik (2001) argumenterar från ett helt annat perspektiv mot gammaleuropeiska inslag i Östeuropa, särskilt i Polen. Han menar att den gammaleuropeiska hydronymin utgör ett enhetligt skikt som omfattar hela Europa, vilket de polska vattennamnen inte skulle passa in i. Det skulle finnas avgörande fonetiska, morfologiska och böjningsmässiga skillnader. Om de gamla vattennamnen i Polen kan man bara säga att de är ”gamla och europeiska” (stare i europejskie). Här företräds en uppfattning som förespråkare för gammaleuropatesen sedan länge har övergett: vi vet att olika suffix, skilda ablautssteg och morfologiska särdrag kan iakttas inom hydronymin, och att någon ”enhetlighet” i betydelsen ett monolitiskt block inte alls existerar. För att finna indoeuropéernas urhem är det absolut nödvändigt att först fastställa de enskilda indoeuropeiska folkens äldsta bosättningsområden 32 Jämför min utförliga recension i Beiträge zur Namenforschung, Neue Folge 52 (2017), s. 81–105. 236 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Heimat und Ausbreitung indogermanischer Stämme im Lichte der Namenforschung KARTA 41. Äldsta bosättningsområden (slaviskt, germanskt, keltiskt, baltiskt) enligt namnen språkfamiljerna. Det är min bestämda uppfattning att man vid sökandet efter indoeuropeiska stammars gamla hemorter, liksom vid (re)konstruktionen av indoeuropeiska grundvalar, bör utgå från de enskilda språken. Jag vågar sammanfatta de hittillsvarande resonemangen om de germanska, slaviska, baltiska och keltiska stammarnas hemorter i en kartläggning (karta 41). Vad kan vi säga om den tidsperiod då de enskilda indoeuropeiska språkgrupperna utvecklades ur ett indoeuropeiskt förstadium? Slaviskan utvecklades från omkring 500 f.Kr. på Karpaternas nordsluttning. Äldre vattennamn vittnar om närmare samband med germanskan och baltiskan, delvis också endast med baltiskan. Dessa namn måste följaktligen dateras till en tidigare period, ungefär 1 000–500 f.Kr. Utifrån namnen kan germanskan hänföras till ett område norr, öster och till en mindre del söder om Harz. På grund av den första ljudförskjutningen och andra processer måste dess uppkomst ur ett Straipsniai / Articles 237 JÜRGEN UDOLPH Det indoeuropeiska dialektområdet kan dateras till ungefär tiden omkring 500 f.Kr. Förgermanska namn måste vara äldre och bör placeras i perioden ca 1 000–500 f.Kr. Keltiskan bör ha utvecklats ur en indoeuropeisk dialekt i västalpområdet; de första ansatserna kan – jag vet hur omstridda dessa dateringsförslag är – antas ha uppkommit omkring 1 000 f.Kr. Baltiskan har genomgått de minsta geografiska förskjutningarna, men det ursprungliga bosättningsområdet krympte avsevärt till följd av slavisk expansion. Genom jämförelser med vattennamn i hela Europa kan vi dock anta att vi måste gå tillbaka minst till 500–1 000 f.Kr. för att datera de förbaltiska relikterna. Sammanfattar vi dessa resultat kommer vi – jag tror att det inte är någon överraskning – fram till ett indoeuropeiskt präglat vattennamnsskikt, som kan beläggas i Centraleuropa omkring 1 000 f.Kr. och som med tämligen stor säkerhet har präglat östra Frankrike, mellersta och norra Tyskland samt östra Centraleuropa. Det verkar dock möjligt att gå ytterligare ett steg tillbaka. I Europa känner vi till namn som endast kan förklaras med hjälp av östindoeuropeiska appellativ (indiska, iranska, tokhariska) och som visar att den alteuropeiska hydronymien inte tillhör något västindoeuropeiskt ”mellanstadium” (en uppfattning som H. Krahe företrädde livet igenom och som ofta fortfarande antas i dag). W.P. Schmid (1994: 129ff.) hade insett detta och med hänvisning till paralleller som sindhu–/*sindhnā – Sinn, Shin, Shannon, indu– – Indura, Indus (Baltikum), vār(i)–, vār–, vairi– – Vara, Vaire, Verna, Warme, War-menau, Wörnitz < *Varantia m.fl., adu – Adda, Oder, Attersee, -gau, dānu– – Don, Donau m.fl. med rätta dragit slutsatsen: ”Det enhetliga gemensamma språk som den alteuropeiska hydronymien förutsätter är inget annat än indoeuropeiskan själv” (Schmid 1994: 129). Eftersom de bakomliggande appellativen bland annat är kända från for hindiska och forniranska, men saknas i de europeiska språken, måste man anta att ordförrådet som de europeiska vattennamnen skapades ur fortfarande var känt för dem som skapade de indoeuropeiska namnen. För några av dessa namn kommer vi därmed med säkerhet till det andra årtusendet f.Kr. Osäkerhetsfaktorn ligger i att vi inte vet när de en gång levande orden och rötterna upphörde att vara produktiva i de dåtida indoeuropeiska dialekterna. Det bör återigen erinras om att detta förhållande mellan östindoeuropeiska ord och europeiska namn har sina paralleller i nordgermanska appellativ i kontinentalgermanska 238 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Heimat und Ausbreitung indogermanischer Stämme im Lichte der Namenforschung namn och i sydslaviska ord som återfinns i namn norr om Karpaterna. Sammantaget kan man dra slutsatsen att stora delar av Väst-, Central- och Östeuropa täcks av ett nät av indoeuropeiska vattennamn, där även de utomeuropeiska och sydeuropeiska indoeuropeiska språken har bidragit genom appellativiska motsvarigheter. Man får inte förbise att förekomsten av ett vattennamn från indoeuropeisk tid förutsätter en obruten bosättning längs vattendragets stränder. Avbrott i bosättningen leder till att namn går förlorade och till avbrott, sådana som vi kan iaktta i södra Ryssland och sydöstra Ukraina, där till och med de största floderna i området som Dnjepr, Dnestr, Sydliga Bug, Don och Volga bytte namn – framför allt i sina nedre lopp, det vill säga i stäpp- och halvstäppområdet. Frågan om den alteuropeiska hydronymiens gränser är fortfarande öppen, men en bedömning av Europas indoeuropeiska vattennamn kan inte göras utifrån dess periferi (överväganden av Untermann 2009 går i denna riktning). Först när förhållandena i centrum kan överblickas går det att fastställa periferin. När det gäller frågan om indoeuropeiska stammars forntida bosättningsområden följer framför allt att dessa endast kan sökas inom den alteuropeiska hydronymiens utbredningsområde. Från den tid då de enskilda språken utvecklades, vilken vi bättre kan bedöma hydronymiskt och toponymiskt, känner vi inte till något exempel på att en indoeuropeisk språkgrupp skulle ha utvecklats utan att processen lämnat spår i namnlanskapet. För teser som utgår från ett indoeuropeiskt urhem exempelvis i södra Ryssland och Ukraina (Gimbutas; Kurgankulturen) eller i Kaukasus innebär detta att spår av en migration därifrån, när det indoeuropeiska kärnfolket vandrade till Europa eller Mindre Asien, måste ha lämnat spår i den geografiska nomenklaturen. Som alla vet är så inte fallet. I stället hänvisar jag återigen till de säkra beläggen för östindoeuropeiska appellativ och rötter i Europas vattennamn: ett tydligt bevis för att rötterna till de indoeuropeiska stammar som hade sitt hemvist i Europa och Asien måste sökas i Europa. Jag upprepar: Europas nomenklatur talar för att de indoeuropeiska stammarnas utbredning utgick från denna kontinent. För att göra dessa teser, som grundar sig på geografiska namn, säkrare och bekräfta även från ett annat håll det urhem för germaniskan, keltiskan och slaviskan som jag anser sannolikt, ligger en disciplin nära till hands som hittills inte har spelat den minsta roll i hela diskussionen om det indoeuropeiska urhemmet: jag menar markforskningen. Straipsniai / Articles 239 JÜRGEN UDOLPH KARTA 42. Lössutbredning i Centraleuropa33 Jag har redan ovan åberopat markvetenskapens rön i jämförelsen mellan de germanska -ithi-namnen och avkastningstalen i Niedersachsen (kartorna 29–32). En utbredningskarta över lössjordar i Asien och Europa, publicerad för tio år sedan (Haase et al. 2007), som jag redan har nämnt ovan i samband med frågan om slaviska stammars ursprungliga hemvist, visar att ett brett lössjordsbälte sträcker sig tvärs genom Asien och Europa från Kina ända till Frankrike. Hur är detta lössbälte utbrett i Europa, särskilt i det område där jag antar att de germanska, slaviska och keltiska stammarna hade sina forntida boplatser?33 För detta använder jag en äldre karta över lössområdena i Europa, som dock i huvudsak överensstämmer med den nyare från 2007. På denna har jag markerat de enligt min mening äldsta boplatserna för germanskspråkiga, keltisktalande och slaviska folk (karta 42). 33 Källa: http://www.geographie.uni-stuttgart.de/seminare/lehrpfad/Pleistozän/Loessseite.htm. 240 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Heimat und Ausbreitung indogermanischer Stämme im Lichte der Namenforschung Lössområdena på Leipzigs lågland, Magdeburg-, Hildesheim- och Soester Börde samt Gyllene Aue söder om Harz är tydligt urskiljbara. Det är precis det område som vid en detaljerad undersökning av forngermanska ort- och vattennamn (Udolph 1994) har framträtt som kontinuitetscentrum för germansk namngivning. Fynden i Lichtensteinhöhle stämmer överens med detta. Kartan visar något liknande även för gränsområdet mellan Polen och Ukraina. Även här, på Karpaternas nordsluttning, sammanfaller lössjordarna och de äldsta slaviska bosättningsområdena på ett slående sätt. Markforskningen ger därmed stöd åt de namnforskande resultaten. Resultaten är mindre entydiga i västalpområdet, där vi antar att det finns keltiska forntida bosättningslandskap, men i fråga om den antagna ursprungliga hembygden för slaviska liksom germanska stammar är överensstämmelsen med goda jordar uppenbar. Därav följer också funderingar kring frågan hur kelternas, germanernas och slavernas väldiga expansioner egentligen ska förklaras och förstås, i denna kronologiska ordning. Eftersom vi kan knyta de äldsta geografiska namnen till goda och mycket goda jordar talar mycket för följande tes: goda jordar leder hos människor som levde för 2 000–3 000 år sedan och var beroende av åkerbruk, boskapsskötsel, fiske och jakt till bättre skördar, minskar den allmänna dödligheten och barnadödligheten och leder till ett befolkningsöverskott, som endast kan minskas genom att bosättningsverksamheten gradvis breder ut sig. När befolkningen växer och talar ett visst språk, till exempel urslaviska, urgermanska, urkeltiska eller motsvarande dialekter, förs språket genom det större invånarantalet över till angränsande områden och deras invånare. Sådana förlopp är lätta att förstå genom jämförelser med andra kända språkexpansioner och språkliga överlagringar. Man kan tänka på den tyska koloniseringen österut, då västslaviska stammar och deras språk trängdes undan, på slavifieringen av finsk-ugriska stammar i Ryssland och på Europas bosättning av Amerika genom europeiska nybyggare och deras språk. Utifrån detta vågar jag åter understryka betydelsen av onomastiska undersökningar för frågan om de äldsta bosättningsområdena, och jag menar att denna språkvetenskapliga gren bör ägnas betydligt större uppmärksamhet än hittills. Undersökningens resultat 1) Det finns vattennamn som kan dateras till den indoeuropeiska språkens uppkomst och utveckling. De finns i Europa. Straipsniai / Articles 241 JÜRGEN UDOLPH 2) De avgörande processerna i de indoeuropeiska språkens utveckling och spridning ägde huvudsakligen rum inom den alteuropeiska hydronymins område. Detta stöds bland annat av östindoeuropeiska appellativ i europeiska vattennamn. Motsvarande paralleller finns i slaviska och germanska. 3) Ett förindoeuropeiskt skikt kan inte beläggas i Centraleuropas namn. Detta är överraskande, eftersom människor säkert redan hade bosatt sig där som inte talade något indoeuropeiskt språk. Jag vågar inte bedöma om detta hänger samman med de indoeuropeiska stammarnas bofasthet, till skillnad från den tidigare befolkningens nomadiska eller halvnomadiska livsform. 4) Även de indoeuropeiska stammarnas bosättningar under de senaste årtusendena före Kristus står i samband med goda och mycket goda jordar. Detta stämmer överens – och det är av stor betydelse – med de gamla namnens spridning. 5) Rekonstruktionen av indoeuropeiska grundformer bygger på kunskapen om de kända enskilda indoeuropeiska språken. Indoeuropeiska vattennamn är dock också belagda i ”luckorna” mellan de enskilda indoeuropeiska språken. Därför kan man förvänta sig att det finns skillnader mellan namnens grundformer och grundformerna i den indoeuropeiska rekonstruktionen. 6) De alteuropeiska vattennamnen har ett tydligt centrum i Baltikum och i de baltiska språken. Mycket talar för att man däri bör se inte bara ett kontinuitetscentrum (W.P. Schmid), utan också ett centrum för utbredning. 7) De germanska stammarnas urhem ligger inom det germanska bosättningsområdet, slavernas urhem inom det slaviska bosättningsområdet, kelternas urhem inom det historiskt belagda keltiska bosättningsområdet. Allt talar för att detta också bör antas i fråga om de indoeuropeiska stammarnas förmodade urhem. Därav följer: 8) Att förlägga de indoeuropeiska språkens urhem till södra Ryssland, Mindre Asien eller Kaukasus måste bestämt avvisas ur namnvetenskaplig synvinkel. Urhemmet kan endast sökas inom den alteuropeiska hydronymin. Denna är tydligt begränsad till Europa. Sammantaget talar allt för Baltikum som urhem och utgångsområde för den indoeuropeiska expansionen. 242 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Heimat und Ausbreitung indogermanischer Stämme im Lichte der Namenforschung LITTERATUR Alemannien und der Norden 2004: Alemannien und der Norden. Internationales Symposium in Zürich, hrsg. v. Hans-Peter Naumann (= Reallexikon der Germanischen Altertumskunde, Ergänzungsband 43). Berlin: De Gruyter. Atlas zur Geschichte und Landeskunde von Sachsen 1998: Atlas zur Geschichte und Landeskunde von Sachsen. F: Wirtschaft (Landwirtschaft, Bergbau, Gewerbe, Verkehr). IV: Neueste Zeit. Leipzig: Verlag der Sächsischen Akademie der Wissenschaften. Ascher Diana 2015: Die Siedlungsgeschichte der Rhön aus namenkundlicher Sicht. – Die Rhön – Geschichte einer Landschaft. Petersberg, 201–215. Babik Zbigniew 2001: Najstarsza warstwa nazewnicza na ziemiach polskich. Kraków: Universitas. Bijak Urszula 2013: Nazwy wodne dorzecza Wisły. Potamonimy odapelatywne. Kraków: Wydawnictwo FALL. Billy Pierre-Henry 1993: Thesaurus linguae Gallicae. Hildesheim: Olms. Bischoff Karl 1975: Germ. *haugaz ‘Hügel, Grabhügel’ im Deutschen. Eine Flurnamenstudie. Mainz: Akademie der Wissenschaften und der Literatur. Brather Sebastian 2004: Ethnische Interpretationen in der frühgeschichtlichen Archäologie. Geschichte, Grundlagen und Alternativen. Berlin: de Gruyter. Busse Peter 2007: Hydronymie und Urheimat: Ein neuer Ansatz zur Lokalisierung der Urheimat der Kelten. – Kelten-Einfälle an der Donau. Akten des 4. Symposiums Deutschsprachiger Keltologinnen und Keltologen vom 17.–21. Juli 2005 in Linz. Wien: Verlag der Österreichischen Akademie der Wissenschaften, 89–98. Casemir Kirstin 1997:Die Ortsnamen auf-büttel. Leipzig: Leipziger Universitätsverlag. Casemir Kirstin 2003: Die Ortsnamen des Landkreises Wolfenbüttel und der Stadt Salzgitter. Bielefeld: Verlag für Regionalgeschichte. Casemir Kirstin, Udolph Jürgen 2006: Die Bedeutung des Baltischen für die niedersächsische Ortsnamenforschung. – Baltų onomastikos tyrimai. Aleksandrui Vanagui atminti, sud. Laimutis Bilkis, Alma Ragauskaitė, Daiva Sinkevčiūtė. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 114–136. Collis John 2003: The Celts: Origins, Myths and Inventions. London: Tempus Pub Ltd. Delamarre Xavier 2003: Dictionnaire de la langue gauloise; une approche linguistique du vieux-celtique continental. 2. éd. Paris: Éd. Errance. Dini Pietro U. 2005: Slawisch-baltische Sprachbeziehungen. – Reallexikon der Germanischen Altertumskunde 29. Berlin – New York, 73–78. Straipsniai / Articles 243 JÜRGEN UDOLPH Falileyev Alexander 2006/7: Dictionary of Continental Celtic Place-Names, Aberystwyth = http://cadair.aber.ac.uk/dspace/bitstream/2160/282/5/ContCelticPNDictionary.pdf; Inledning: http://cadair.aber.ac.uk/dspace/bitstream/2160/282/6/IntroAndElements.pdf; Urvalsbibliografi: http://cadair.aber.ac.uk/dspace/bitstream/2160/282/4/FalileyevBibl.pdf; Karta: http://cadair.aber.ac.uk/dspace/bitstream/2160/282/7/FalileyevMap.pdf. Förstemann Ernst 1863: Die deutschen Ortsnamen. Nordhausen: Ferd. Förstemann´s Verlag. Gimbutas Marija 1963: The Balts. London: Thames and Hudson. Gołąb Zbigniew 1992: The Origins of the Slavs. A Linguist’s View. Columbus (Ohio): Slavica Publ. Greule Albrecht 2014: Deutsches Gewässernamenbuch. Etymologie der Gewässernamen und der dazugehörigen Gebiets-, Siedlungs- und Flurnamen. Berlin/Boston: De Gruyter. Grimm Jacob 1826: Deutsche Grammatik. Zweiter Teil. Göttingen: Dieterich. Grimm Jacob 1848: Geschichte der deutschen Sprache. Leipzig: Hirzel. Haase Dagmar, D. Haase, J. Fink, G. Haase, R. Ruske, M. Pécsi, H. Richter, M. Altermann, K.-D. Jäger 2007: Vornamen Loess in Europe—its spatial distribution based on a European Loess Map, scale 1:2,500,000. – Quaternary Science Reviews 26(9–10), 1301–1312. James Simon 1999: The Atlantic Celts. Ancient people or modern invention. Madison Wis.: University of Wisconsin Press. Kettner Bernd-Ulrich 1972: Flußnamen im Stromgebiet der oberen und mittleren Leine. Rinteln: Verlag C. Bösendahl. Kolb Eduard 1957: Alemannisch-nordgermanisches Wortgut. Huber: Frauenfeld. Krahe Hans 1949–1950: Alteuropäische Flußnamen. – Beiträge zur Namenforschung, 24–51. Krahe Hans 1964: Unsere ältesten Flußnamen. Wiesbaden: Otto Harrassowitz. Krahe Hans, Meid Wolfgang 1967: Germanische Sprachwissenschaft 3: Wortbildungslehre. Berlin: Walter de Gruyter Kunstmann Heinrich 1996: Die Slaven. Ihr Name, ihre Wanderung nach Europa und die Anfänge der russischen Geschichte in historisch-onomastischer Sicht. Stuttgart: Steiner. Leibnitz Gottfried Wilhelm 1882: Die philosophischen Schriften, hrsg. v. C.I. Gerhard, Bd. 5. Berlin: Weidmann. 244 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Heimat und Ausbreitung indogermanischer Stämme im Lichte der Namenforschung Matasović Ranko 2009: Etymological dictionary of proto-Celtic. Leiden: Brill. Meyer Brunk 1978: Bodenkunde und Siedlungsforschung. – Reallexikon der Germanischen Altertumskunde 3. Berlin – New York: Walter de Gruyter, 117–120. Möller Reinhold 1992: Dentalsuffixe in niedersächsischen Siedlungs- und Flurnamen in Zeugnissen vor dem Jahre 1200. Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag. Möller Reinhold 2000: Niedersächsische Siedlungsnamen und Flurnamen mit k-Suffix und s-Suffix in Zeugnissen vor dem Jahr 1200. Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag. Müller Horst M., Kutas Marta 1997: Die Verarbeitung von Eigennamen und Gattungsbezeichnungen. Eine elektrophysiologische Studie. – Studien zur Klinischen Linguistik: Modelle, Methoden, Interventionen, hrsg. v. Gert Rickheit. Opladen: Springer, 147–169. Rozwadowski Jan 1948: Studia nad nazwami wód słowiańskich. Kraków: Nakładem Polskiej Akademii Umiejętności. Rymut Kazimierz, Majtán Milan 1998: Gewässernamen im Flußgebiet des Dunajec. Stuttgart: Steiner. Scheffer Fritz 1978: Boden in Mitteleuropa. – Reallexikon der Germanischen Altertumskunde 3. Berlin – New York: Walter de Gruyter, 108–117. Schlüter Otto 1958: Die Siedlungsräume Mitteleuropas in frühgeschichtlicher Zeit 2: Das mittlere und nordöstliche Mitteleuropa. Remagen: Selbstverlag der Bundesanstalt für Landeskunde. Schmid Wolfgang P. 1976: Baltische Sprachen und Völker. – Reallexikon der Germanischen Altertumskunde 2. Berlin – New York: Walter de Gruyter, 14–20. Schmid Wolfgang P. 1988: Zu einigen keltisch-baltischen Namenentsprechungen. – Studia Indogermanica et Slavica. Festgabe für Werner Thomas. München: Sagner, 49–56. Schmid Wolfgang P. 1994: Linguisticae Scientiae Collectanea. Ausgewählte Schriften. Berlin – New York: de Gruyter. Schmid Wolfgang P. 2004: Versuch über den Namen der Loire. – Sprache, Sprechen, Sprichwörter. Festschrift für D. Stellmacher zum 65. Geburtstag. Stuttgart: Steiner, 291–295. Sims-Williams Patrick 2006: Ancient Celtic Place-Names in Europe and Asia Minor. Oxford: Blackwell. Słownik Prasłowiański 1974: Słownik Prasłowiański 1. Warszawa: Zakład Narodowy im. Ossolińskich. Straipsniai / Articles 245 JÜRGEN UDOLPH Stams Werner 1998: Böden nach Bodenwerten. Beiheft zu: Atlas zur Geschichte und Landeskunde von Sachsen. F: Wirtschaft (Landwirtschaft, Bergbau, Gewerbe, Verkehr). IV: Neueste Zeit. Leipzig: Verlag der Sächsischen Akademie der Wissenschaften. Toporov Vladimir N., Trubačev Oleg N. 1962: Lingvističeskij analiz gidronimov Podneprov’ja. Moskva: Izdatel’stvo Akademii Nauk SSSR. Trubačev Oleg N. 1968: Nazvanija rek pravoberežnoj Ukrainy. Moskva: Izdatel’stvo Nauka. Trubačev Oleg N. 1983: Jazykoznanie i etnogenez slavjan (Drevnie slavjane po dannym ėtimologii i onomastiki). – Slavjanskoe jazykoznanie. IX Meždunarodnyj s-ezd slavistov. Doklady sovetskoj delegacii. Moskva: Nauka 231–270. Udolph Jürgen 1979: Studien zu slavischen Gewässernamen und Gewässerbezeichnungen. Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag. Udolph Jürgen 1981: Ex oriente lux – Zu einigen germanischen Flußnamen. – Beiträge zur Namenforschung, Neue Folge 16, 84–106 (Nachdruck in: Reader zur Namenkunde 3(2) (= Germanistische Linguistik 131–133), Hildesheim, 1996, 671–692). Udolph Jürgen 1985: Ex oriente lux – auch in deutschen Flurnamen. – Gießener Flurnamenkolloquium. Heidelberg: Winter Verlag, 272–298. Udolph Jürgen 1988: Kamen die Slaven aus Pannonien? – Studia nad etnogenezą Słowian i kulturą Europy wczesnośredniowiecznej. Wrocław: Zakład Narordowy im. Ossolińskich, 168–173. Udolph Jürgen 1990: Die Stellung der Gewässernamen Polens innerhalb der alteuropäischen Hydronymie. Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag. Udolph Jürgen 1991: Die Ortsnamen auf –ithi. – Probleme der älteren Namenschichten. Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag, 85–145. Udolph Jürgen 1994: Namenkundliche Studien zum Germanenproblem. Berlin – New York: Walter de Gruyter. Udolph Jürgen 1997: Alteuropäische Hydronymie und urslavische Gewässernamen. – Onomastica 42, 21–70. Udolph Jürgen 1998: Typen urslavischer Gewässernamen. – Praßłowiańszczyzna i jej rozpad. Warszawa: Energeia 275–294. Udolph Jürgen 1999: Die Schichtung der Gewässernamen in Pannonien. – Ural-Altaische Jahrbücher, Neue Folge 15, 90–106. Udolph Jürgen 1999a: Baltisches in Niedersachsen? – Florilegium Linguisticum. Festschrift für Wolfgang P. Schmid zum 70. Geb. Frankfurt/Main [usw.]: Lang, 493–508. 246 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Heimat und Ausbreitung indogermanischer Stämme im Lichte der Namenforschung Udolph Jürgen 2000: Nordisches in niedersächsischen Ortsnamen. – Raum, Zeit, Medium – Sprache und ihre Determinanten. Festschrift für Hans Ramge. Marburg: Hessische Historische Kommission, 59–79. Udolph Jürgen 2000a: Slavjano-germanskie svjazi v severno-nemeckich toponimach. – Ètimologija 1997–1999. Moskva, 185–191. Udolph Jürgen 2004: Nordisches in deutschen Ortsnamen. – Namenwelten. Orts- und Personennamen in historischer Sicht. Berlin – New York: Walter de Gruyter, 359–371. Udolph Jürgen 2004a: Alemannien und der Norden aus der Sicht der Ortsnamenforschung. – Alemannien und der Norden, 29–56. Udolph Jürgen 2005: Slavisch-Baltisch-Germanische Übereinstimmungen in Toponymie und Hydronymie. – Reallexikon der Germanischen Altertumskunde 29. Berlin – New York: Walter de Gruyter, 64–67. Udolph Jürgen 2005a: Germanisch-Slawische Sprachbeziehungen. – Reallexikon der Germanischen Altertumskunde 29. Berlin – New York: Walter de Gruyter, 69–73. Udolph Jürgen 2008: Ortsnamen und Wanderungen der Völker. – Jahrbuch der Akademie der Wissenschaften zu Göttingen 2008. Berlin – New York: Walter de Gruyter, 392–397. Udolph Jürgen 2009: Liechtensteinhöhle, Siedlungskontinuität und das Zeugnis der Familien-, Orts- und Gewässernamen. – Historia archaeologica. Festschrift f. Heiko Steuer. Berlin – New York: Walter de Gruyter, 85–105. Udolph Jürgen 2009/2011: De paleoeuropeiska hydronymerna och frågan om kelternas ursprung. – Nouvelle Revue d’Onomastique 51, 85–121. Udolph Jürgen 2010: Morphologie germanischer Toponyme. – Proceedings of the 21st International Congress of Onomastic Sciences 5. Uppsala: Institutet för språk och folkminnen, 254–267. Udolph Jürgen 2010a: Skandinavische Wörter in deutschen Ortsnamen. – Probleme der Rekonstruktion untergegangener Wörter aus alten Eigennamen. Uppsala: Swedish Science Press, 141–158. Udolph Jürgen 2010b: Skandinavische Wörter in deutschen Ortsnamen. – Probleme der Rekonstruktion untergegangener Wörter aus alten Eigennamen. Uppsala: Kungl. Gustav Adolfs Akademien für svensk folkkultur, 141–158. Udolph Jürgen 2011b: „Baltisches“ und „Slavisches“ in norddeutschen Ortsnamen. – Interferenz-Onomastik. Namen in Grenz- und Begegnungsräumen in Geschichte und Gegenwart. Saarbrücken: Kommission für Saarländische Landesgeschichte und Volksforschung, 313–331. Straipsniai / Articles 247 JŪRGEN UDOLPH Udolph Jürgen 2013: (Hrsg.) Europa Vasconica – Europa Semitica? Kritische Beiträge zur Frage nach dem baskischen und semitischen Substrat in Europa. Hamburg: Baar-Verlag. Udolph Jürgen 2015: Rezension zu: W. Wenzel, Namen und Geschichte. Orts- und Personennamen im deutsch-slavischen Sprachkontaktraum als historische Zeugnisse, Hamburg 2014. – Beiträge zur Namenforschung, Neue Folge 51, 242–252. Udolph Jürgen 2015a: Baltisch, Slavisch, Germanisch – Kontakte und Beziehungen aus der Sicht der Onomastik. – Early Germanic Languages in Contact. Amsterdam – Philadelphia: Benjamins, 39–74. Udolph Jürgen 2016: Expansion slavischer Stämme aus namenkundlicher und bodenkundlicher Sicht. – Onomastica 60, 215–231. Udolph Jürgen 2016a: Heimat und Ausbreitung slavischer Stämme aus namenkundlicher Sicht. – Die frühen Slawen – von der Expansion zu gentes und nationes 1: Beiträge zum Schwerpunktthema. Langenweissbach: Beier & Beran, 27–51. Vasmer Max 1971: Schriften zur slavischen Altertumskunde und Namenkunde 1, hrsg. v. H. Bräuer. Berlin – Wiesbaden: Harrassowitz. Wenzel Walter 2014: Namen und Geschichte. Orts- und Personennamen im deutsch-slavischen Kontaktraum als historische Zeugnisse. Hamburg: Baar-Verlag. De indoeuropeiska stammarnas urhem och utbredning i ljuset av namnutforskningen SAMMANFATTNING Jürgen Udolph sammanfattar i studien, utifrån onomastiska data, resultaten av många års forskning om de indoeuropeiska stammarna och deras urhem. Han drar viktiga slutsatser som man kan instämma i eller ta avstånd från, men som inte bör ignoreras. Enligt författaren är Europa rikt på hydronymer som kan dateras till perioden då de indoeuropeiska språken uppstod och utvecklades. De avgörande processerna i de indoeuropeiska språkens utveckling och spridning ägde i huvudsak rum inom den gamla europeiska hydronymins gränser. Detta framgår bland annat också av appellativer i de östindoeuropeiska språken, som ligger dolda i Europas hydronymer. Motsvarande paralleller saknas i de slaviska och germanska språken. Namnen i Centraleuropa vittnar inte om något ursprungligt indoeuropeiskt skikt. Detta är verkligen förvånande, eftersom människor utan tvekan redan bodde där, och dessa talade inte något indoeuropeiskt språk. Författaren vågar inte avgöra om detta hänger samman med de indoeuropeiska stammarnas bofasthet jämfört med de tidigare invånarnas nomadiska eller halvnomadiska liv. Under de första årtusendena före Kristus var framväxten av indoeuropeiska bosättningar nära förbunden med jordens kvalitet. Detta bekräftas tydligt också av de gamla namnen och deras utbredning. Autentiska 248 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI De indoeuropeiska stammarnas urhem och utbredning i ljuset av namnutforskningen Rekonstruktionen av indoeuropeiska genus bygger på fakta från enskilda kända indoeuropeiska språk. Indoeuropeiska hydronymer är belagda i enskilda indoeuropeiska språk. Därför är det sannolikt att det finns skillnader mellan autentiska namnformer och rekonstruktionen av autentiska indoeuropeiska former. Den gamla europeiska hydronymins centrum är entydigt Baltikum och de baltiska språken. Många fakta talar för att det där inte bara fanns kontinuitet (Wolfgang P. Schmid), utan också ett centrum för namnens spridning. Urhemmet kan endast sökas i den gamla europeiska hydronymins områden, som ligger i Europa. De germanska stammarnas urhem är där germanerna bodde, slavernas urhem där slaverna bodde, och kelternas urhem där historien belägger att kelter bodde. Slutsatsen är att det, ur onomastisk synvinkel, verkligen måste uteslutas att de indoeuropeiska språkens urhem uppstod i södra Ryssland, Mindre Asien eller Kaukasus. Sammanfattningsvis kan man säga att de indoeuropeiska folkens expansion hade sitt urhem och spridningsområde i Baltikum. Inlämnad den 12 juni 2017. JÜRGEN UDOLPH Zentrum für Namenforschung – Leipzig Peterssteinweg 3, D-4107 Leipzig Akademie der Wissenschaften zu Göttingen Arbeitsstelle Ortsnamen zwischen Rhein und Elbe – Onomastik im europäischen Raum Robert-Koch-Str. 40, D-48149 Münster [email protected] Straipsniai / Articles 249