Balto–Slavic: what Meillet was Thinking, or, what “was” Meillet “Thinking”?!

BRIAN D. JOSEPH Ohio State University Forskningsområden: den baltoslaviska kontroversen, lingvistikens historia, Meillets biografi. BALTOSLAVISKA: VAD MEILLET TÄNKTE, ELLER, VAD TÄNKTE MEILLET THINKING?! Baltisk-slavisk urspråk: vad ansåg Meillet, eller vad spėjo Meillet?! ANNOTATION Antoine Meillet var en lika seriös indoeuropeist som någon någonsin har varit, och ändå är inte allt han skrev okontroversiellt. Hans syn på baltoslaviska, i Les dialectes indo-européens (1908, 2nd uppl. 1922), är ett sådant fall – se Szemerényi 1957 – och särskilt Meillets påstående att det inte finns några övertygande belägg för en baltoslavisk undergrupp inom indoeuropeiskan. Här undersöker jag vad Meillet menade med ”dialekt” av indoeuropeiska i förhållande till baltoslaviska, till exempel vad som gav upphov till de omkring tio grenarna (grenar som ”dialekter”) inom den indoeuropeiska språkfamiljen, eller dialektvariation inom själva urindoeuropeiskan. Vidare betecknar Meillet i ”avant-propos” från 1922 den indoeuropeiska enheten som ”nationell” till sin natur, vilket väcker frågan om vilken relevans Meillets uppfattning om förhållandet mellan språk och nation (Moret 2013) har för frågan om en möjlig baltoslavisk enhet. NYCKELORD: Antoine Meillet, baltoslaviska, dialekt, lingvistikens historia, indoeuropeiska, italo-keltiska, språk och nation, ANNOTATION Antoine Meillet var en av de viktigaste indoeuropeisterna, men några av hans verk är kontroversiella. Ett exempel är hans uppfattning om den balto-slaviska urspråksgemenskapen i boken Les dialectes indo-européens (1908, andra upplagan 1922) – se Szemerényi 1957 – och i synnerhet Meillets övertygelse om att det saknas övertygande belägg för att den balto-slaviska urspråksgemenskapen existerade inom den indoeuropeiska språkfamiljen. Denna artikel undersöker vad Meillet menade när han talade om en ”indoeuropeisk språkdialekt” i samband med den balto-slaviska urspråksgemenskapen, till exempel vad som ledde till att nästan tio grenar uppstod (om grenarna betraktas som dialekter). 40 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Balto-slaviskt: vad Meillet tänkte, eller, vad tänkte Meillet Tänkande?! inom den indoeuropeiska språkfamiljen, eller dialektvariationer i själva det indoeuropeiska urspråket. Senare, i förordet till 1922 års upplaga, kallar Meillet de indoeuropeiska språkens enhet nationell och betonar betydelsen av sin syn på förhållandet mellan språk och nation (Moret 2013) när frågan om en möjlig gemensam balto-slavisk urspråksgemenskap undersöks. NYCKELORD: Antoine Meillet, balto-slavisk urspråksgemenskap, dialekt, lingvistikens historia, indoeuropeiska språk, italo-keltisk urspråksgemenskap, språk och nation. 1. INLEDNING Antoine Meillet (1866–1936), the great French historical linguist, is quite rightly remembered as one of the giants of Indo-European linguistics; he was a student of Ferdinand de Saussure and teacher of Émile Benveniste, so he is part of tradition of scholarship that is among the most important in this field, both in the past and into the present day.1 He was a prolific scholar, authoring some 50 or more books (some in multiple editions and translated into various other languages) and literally hundreds and hundreds of articles. He produced many standard, foundational works on various ancient Indo-European languages and language branches that have been taken seriously by Indo-Europeans for decades and are still relevant, including the following, given with the dates of first editions: (1) a. Aperçu d’une histoire de la langue grecque (1913) b. Altarmenisches Elementarbuch (1913) c. Caractères généraux des langues germaniques (1917) d. Le slav commun (1924) e. Esquisse d’une histoire de la langue latine (1928) f. Dictionnaire étymologique de la langue latine (1932, with A. Ernout) g. La méthode comparative en linguistique historique (1925) h. Introduction à l’étude comparative des langues indo-européennes (1903) Ett ytterligare sådant verk, som står i fokus för denna studie, är Les dialectes indo-européens (1908; 2nd uppl. 1922), som Samuel Rosenberg översatte till engelska under titeln The Indo-European Dialects (1967). Det sistnämnda verket är särskilt viktigt eftersom det visar att inte allt Meillet skrev är okontroversiellt och betraktas som korrekt av de flesta forskare, på grund av hans ståndpunkt om balto-slaviskan. Balto-slaviskan är en möjlig 1 En personlig anmärkning: eftersom en av mina mentorer, Calvert Watkins, studerade för Benveniste under en längre period på 1950-talet, då han bodde i Paris, är det en ära för mig att själv vara en del av denna tradition. Strāpsniai / Articles 41 BRIAN D. JOSEPH en undergruppering inom indoeuropeiskan som har varit omstridd: frågan är om baltiska och slaviska utgör en legitim undergrupp eller i stället representerar två skilda grenar inom den större språkfamiljen. Meillets ståndpunkt om baltoslaviska kan sammanfattas på följande sätt: (2) a. det finns inga övertygande belägg för en baltoslavisk undergrupp inom indoeuropeiskan, det vill säga för en baltoslavisk ”dialekt” inom språkfamiljen b. alla likheter mellan baltiska och slaviska som kan tyckas vara betydelsefulla gemensamma innovationer är i själva verket antingen ärvda drag från protoindoeuropeiskan eller utgör ”deux développements parallèles, mais depuis longtemps autonomes” (”två parallella men sedan länge självständiga utvecklingar”). Flera forskare, framför allt Alfred Senn, har anslutit sig till Meillets ståndpunkt; se särskilt Senn 1966. Meillets specifika påstående om avsaknaden av belägg för en baltoslavisk undergrupp har dock fått utstå mer än sin beskärda del av kritik. Särskilt ingående är kritiken i Szemerényi 1957, där var och en av Meillets punkter bedöms noggrant. Dessutom lägger Szemerényi till några egna argument och drar till slut slutsatsen att det finns flera icke-triviala gemensamma innovationer som pekar på en förhistorisk baltoslavisk enhet. Andra har noterat ytterligare sådana innovationer (t.ex. Olander 2009). Den mesta aktuella forskningen tycks ställa sig bakom Szemerényi och godta baltoslavisk enhet, även om vissa forskare följer Senn. Det finns många intressanta frågor av rent språkvetenskaplig natur att överväga i samband med den baltoslaviska kontroversen, men mitt syfte här är att i den mån det är möjligt undersöka tankegångarna bakom Meillets ståndpunkt om baltoslaviska med avseende på två centrala begrepp: (3) a. den innebörd av ”dialekt” inom indoeuropeiskan som låg till grund för Meillets ståndpunkt om baltoslaviska b. Meillets syn på ”nation” och hur den kan ha sammanfallit med hans syn på baltoslaviska. Exploring the mind of a scholar is a tricky enterprise, but Szemerényi (1957: 103) opened the door to such an undertaking: En jämförelse med de kriterier som ansågs tillräckliga för att fastställa italo-keltiska (: l’unité italo-celtique n’est pas douteuse, p. 12 of the 2nd ed. of Dial.) skulle kasta ett intressant ljus över forskarens tankeverksamhet; intrycket är starkt att erkännandet av gemenskap i det ena fallet och förnekandet av den i det andra egentligen inte grundar sig på beläggen, utan på mer avlägsna (psykologiska) grunder. 42 Acta Linguistica Lithuanica xxvi Balto-Slavic: what Meillet was Thinking, or, what was Meillet Thinking?! Jag försöker således ge en viss inblick i vad dessa ”mer avlägsna (psykologiska) grunder” kan tänkas vara. Här undersöker jag vilka föreställningar om ”indoeuropeisk dialekt” – och om själva protoindoeuropeiskan – och om ”nation” som låg till grund för Meillets ståndpunkt om baltoslaviskan. I synnerhet tycks det finnas vissa inkonsekvenser som skulle kunna få en att undra vad han egentligen tänkte när han skrev det han skrev om baltoslaviskan. Det kan visa sig finnas fler frågor än svar, men som så ofta tycks själva frågandet i sig föra vår förståelse något framåt. 2. OM BEGREPPET ”INDOEUROPEISK DIALEKT” När det gäller ”dialekt” tycks Meillet använda flera olika möjliga tolkningar av begreppet ”dialecte indo-européen”/”indoeuropeisk dialekt”. För det första finns betydelsen där det syftar på utvecklingen av talformer/talsamhällen som ledde till att de 10 (eller fler eller färre, beroende på Italo-Celtic och Balto-Slavic) undergrupperna/ grenarna inom den indoeuropeiska språkfamiljen uppstod; denna syn identifierar grenar som ”dialekter” och syftar på uppdelningar inom protoindoeuropeiskan som senare kom att bli igenkännbara enheter, efter att urspråket splittrats upp i de enskilda grenarna. För det andra finns betydelsen där begreppet syftar på den diffusionsbaserade eller ”vågteoriliknande” spridningen av drag efter protoindoeuropeiskans splittring, på sätt som korsar de talsamhällen som ledde till de igenkännbara grenarna; denna särskilda uppfattning är högst relevant, eftersom förståelsen av likheterna bidrar till förståelsen av indoeuropeisk dialektologi, kanske bäst genom att skilja ”lån” från ”gemensamma innovationer”. Slutligen finns betydelsen där det syftar på variation inom själva det protoindoeuropeiska språket, som inte är knuten till de grupper som i slutänden bildar identifierbara undergrupper/grenar, utan snarare liknar den typ av variation som i dag förknippas med kvantitativa variationssociolingvistiska studier av Laboviansk typ.2 2 En ytterligare fråga är visserligen hur innovation och diffusion ska förenas med traditionella föreställningar om gemensamma innovationer. Meillet var inte riktigt i stånd att säga mycket om diffusion, eftersom framstegen i vår förståelse av detta område (t.ex. i Labovs anda) har kommit först långt efter Meillets tid, men han hade ändå en uppfattning om hur diffusion fungerar; det finns dock en inkonsekvens i att han visserligen inser att inget talsamhälle är helt enhetligt, samtidigt som innovationer måste spridas för att bli en del av någon undersektor, dvs. ”dialekt”, inom ett språk Straipsniai / Articles 43 BRIAN D. JOSEPH Som nämnts tycks Meillet använda alla tre tolkningarna i sin studie av indoeuropeiska dialekter. Boken diskuterar alltså, i enlighet med den första tolkningen, olika grenar, t.ex. på germanisk eller indo-iransk nivå, och tar upp undergrupperingar som går utöver det uppenbara, t.ex. Italo-Celtic, och Meillet kallar dessa ”dialekter” (1928: 3). Det diskuteras emellertid också drag vars förekomst eller frånvaro sträcker sig över de 10 (eller så) grenarna, såsom *o/*a-sammanfallet, vilket han benämner ”lignes d’isoglosses” (”isoglosslinjer”), en term som förknippas med identifieringen av dialekter, eller ”lignes dialectales” (”dialektlinjer”), ett bruk som hör samman med den andra tolkningen. Slutligen tycks den tredje tolkningen vara aktuell åtminstone när det gäller utvecklingen av de stavelsebildande sonoranterna (se §3 nedan), som han kallar ”un fait dialectal de date indo-européenne” (”ett dialektalt faktum från indoeuropeisk tid”). 3. MEILLET OM BALTOSLAVISKAN Meillet hade alltså tre betydelser av ”dialekt” i spel i sin behandling av indoeuropeiska dialekter. Det är rimligt att fråga om han kan få det att fungera på alla tre sätt, och om alla tre är giltiga. Svaret tycks vara jakande, med tanke på vad vi vet om de fenomen som ryms inom dessa betydelser av ”indoeuropeisk dialekt”. Meillet talar till exempel om indo-iranska, Italo-Celtic och Balto-Slavic; är de alla av samma slag? På sätt och vis är de det, eftersom sådana undergrupper, om de är berättigade, var och en utgör en mellanliggande nod mellan protoindoeuropeiskan och de relevanta belagda språken. Man måste dock medge att de kvalitativt skiljer sig åt vad gäller evidensen. När det gäller indo-iranskan finns det särskilt, utöver de språkliga beläggen, många aspekter av en gemensam kultur mellan indiciska och iranska folk, till exempel gemensamma drag inom religion och mytologi i form av gemensamma namn på gudomliga gestalter – exempelvis har de vediska sanskritiska tvillinggudarna som kallas Nasatya en direkt motsvarighet i det avestiska demon3namnet gemenskapen. Man måste alltså fråga sig vad som för Meillet utgjorde en ”gemensam innovation”, till skillnad från ett drag som sprids på ett kontaktspråkligt, diffusionsbaserat sätt. 3 Att de vediska gestalterna här är gudar medan den avestiska gestalten är en demon återspeglar den omkastning av gott och ont som kännetecknar den religiösa omvälvning som kom till uttryck i zoroastrismen, den religion som avestiskan förknippas med. Men namnens form i sådana fall och annan religiös terminologi vittnar om det gemensamma kulturarvet hos indiciska och iranska folk. 44 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Balto-Slavic: what Meillet was Thinking, or, what was Meillet Thinking?! Nāhaiva – och gemensam mytologi.4 Sådana belägg för en gemensam kultur saknas för å ena sidan italisk och keltisk och å andra sidan baltisk och slavisk. Dessutom finns det många spridningsbaserade utvecklingar inom indoeuropeiskan som måste erkännas. Detta är definitivt fallet i senare tid, vilket visas av konvergensen mellan de indoeuropeiska språken i Balkans språkbunt (jfr Sandfeld 1930), men det var nästan säkert så även under forntiden/förhistorisk tid; behandlingen av centum/satəm-splittringen hos Hock & Joseph (1996/2009: 338–9) är ett exempel på detta, med den spridningsbaserade utbredningen av satəm-assibilering av den protoindoeuropeiska palatala klusilserien *k’ *g’ *g’h. Slutligen, om vi tror att urspråk var verkliga språk som talades av verkliga människor – en ståndpunkt som de flesta, om inte alla, verksamma historiska lingvister skulle inta – måste vi räkna med laboviansk strukturerad variation i dessa konstruktioner; se Joseph 2006, 2013 för relevant diskussion. Meillet själv var väl medveten om detta faktum om språket, vilket han skrev (1908: 1): ”On ne rencontre nulle part l’unité linguistique complète” (”Ingenstans finner man fullständig språklig enhet”). Vi kan ändå fråga vidare: även om det står klart att baltoslaviska, vad det än må vara som språklig konstruktion, i vissa avseenden skiljer sig från indo-iranska, tillämpas då dessa betydelser av ”dialekt” på ett enhetligt sätt? Här är Meillets behandling av de stavelsebildande sonanterna relevant: han gör stora ansträngningar för att förneka att det finns någon form av gemensam innovation mellan baltiska och slaviska och för i själva verket in variation i urspråket. Frågan är att utfallen av de stavelsebildande sonanterna i de indoeuropeiska grenarna varierar avsevärt vad gäller vokalismens kvalitet, medan baltiska och slaviska uppvisar parallell vokalism. Protoindoeuropeiskt *r̥ blir till exempel ərə i indo-iranska, α i grekiska, r i latin, ur i germanska och ir i både baltiska och slaviska. Meillets ståndpunkt här är i huvudsak att hävda att det fanns en variation i vokalism i protoindoeuropeiskan; han säger (1908: 41–42) att ”il semble que le timbre de la voyelle accessoire qui se joint à la sonante voyelle ait été fixé dès l’indo-européen, et qu’il y ait là un fait dialectal de date indo-européenne” (”det verkar som om klangen hos den stödvokal som fogas till den stavelsebildande sonanten hade fastställts redan i (proto)indoeuropeiskan och att det här rör sig om ett dialektalt faktum från indoeuropeisk tid”). Meillet tycks alltså åberopa något som motsvarar variation i urspråket. Även om ingen annan gren uppvisar exakt samma utfall som baltiska och slaviska, ett faktum som i synnerhet mot bakgrund av skillnaderna i vokalism som ses i utfallen i de övriga språken i hög grad liknar en gemensam 4 Se till exempel studier som Benveniste 1969, Watkins 1995, Mallory och Adams 1997, Frame 2009, bland andra. Strāipsni / Articles 45 BRIAN D. JOSEPH innovation lokaliserar Meillet den varierande kvaliteten hos vokalismen till den variation som han ansåg fanns i den protoindoeuropeiska språkgemenskapen. När det gäller italisk och keltisk tar Meillet däremot på allvar ett särskilt utfall som rör labiovelarer och som båda dessa grenar uppvisar. Den specifika utvecklingen är fjärrassimilationen av *p...kw till kw... kw, som ses i en handfull exempel, framför allt *penkwe > Latin quinque (= [kwinkwe]), walesiska pimp, iriska coic. Meillet ser detta som en gemensam innovation och därmed som betydelsefulla belägg för italo-keltisk enhet, huvudsakligen eftersom den är unik och inte förekommer i något annat indoeuropeiskt språk.5 Dessutom intar han denna ståndpunkt trots att assimilationer är naturliga6 och trots att labiovelarer i sig är instabila och utgör starkt markerade ljud som i nästan alla språk i familjen, utom anatoliska, blir föremål för någon form av förändring.7 Det verkar därför som om något mer låg bakom Meillets bedömning av baltoslaviskan. Detta ämne behandlas i det följande avsnittet. 4. SPRÅK OCH NATION OCH DESS RELEVANS HÄR Det är här Meillets idéer om språk och nation kan vara relevanta. I ”avant-propos” till 1922 års upplaga hänvisar Meillet till den indoeuropeiska enheten som ”nationell” till sin natur (”l’unité indo-européenne était une unité nationale”), vilket väcker frågan om relevansen av Meillets syn på förhållandet mellan språk och nation (se Causat 1988, Moret 2013) för frågan om en möjlig balto-slavisk enhet.8 Till största delen skrevs Meillets arbeten om ”nation” och språk under perioden kring första världskriget – se Meillet 1918a, 1918b, 1919 – och behandlade samtida frågor. Det är dock rimligt att anta att även om han inte tog upp dem i skrift förrän under denna period, var detta frågor som han hade tänkt på redan tidigare. Han var trots allt en framstående språkforskare, och hans intresse för armeniska, som kom till uttryck i hans skrifter om nation 5 Observera att tyskan behandlade ”fem” på ett annat sätt, med *penkwe > *pempe (såsom gotiska fimf visar). 6 Man kan till och med betrakta assimilationen här som ett sätt att minska ljudens markerade karaktär som enskilda segment i ett ord och därigenom öka denna förändrings naturlighet. 7 Det kan mycket väl vara så att om de anatoliska språken hade överlevt efter det första årtusendet f.Kr., skulle deras labiovelarer ha kunnat genomgå någon förändring. Mykensk grekiska belägger labiovelarer, men i grekiskan under det första årtusendet f.Kr. genomgick labiovelarerna betydande förändringar. 8 Jag tackar Michiel de Vaan för att ha gjort mig uppmärksam på Morets artikel. 46 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Balto-Slavic: what Meillet was Thinking, or, what was Meillet Thinking?! och språk föregick krigsåren med minst ett årtionde. Man kan dessutom extrapolera från hans idéer om ”nation” i det som för honom var samtiden och tillämpa dem på hans användning av liknande termer i en avlägsen forntid. I det avseendet är detta citat från Meillet (1918a: 8) särskilt talande: Det finns en nation där en grupp människor känner och vill bilda en särskild grupp, med sina traditioner, sina sedvänjor och sina framtidssträvanden. Ingenting markerar en nations existens tydligare än innehavet av ett språk som är dess eget. Det finns en nation där en grupp människor känner och önskar bilda en separat grupp, med sina (egna) traditioner, sina (egna) sedvänjor och sina (egna) framtidssträvanden. Ingenting markerar en nations existens tydligare än att den har ett språk som är dess eget. Vidare verkar det särskilt betydelsefullt att citatet om att den indoeuropeiska enheten var ”nationell” till sin natur återfinns i den andra upplagan av Les dialectes indo-européennes, som utkom 1922, det vill säga efter första världskrigets omvälvningar och den omgestaltning av Europas karta som följde i dess spår, liksom efter upplösningen av två imperier, det österrikisk-ungerska imperiet och det osmanska imperiet. Det är tydligt att tanken på ”nation” fanns i Meillets tankar under efterkrigstiden, vilket hans skrifter visar, och därför är det inte förvånande att ett sådant uttalande skulle leta sig in i hans kommentar (via förordet) till boken om hur språklig differentiering ägde rum inom indoeuropeiskan. Frågan att ställa nu är hur dessa överväganden tillämpas på balto-slaviskan och på uttalanden som gjordes ett och ett halvt årtionde tidigare i bokens första upplaga. Kan man anta att Meillet hade funderat över begreppen nation och språk långt innan han skrev uttryckligen om dem? I så fall kan den oro han eventuellt kände inför balto-slaviskan av språkliga skäl – en oro som, även om den kanske inte var fullt berättigad, ändå skulle ha förstärkts av att baltiska och slaviska språk inte är lika uppenbart besläktade som indiska och iranska⁹ – sannolikt ha genklang i avsaknaden av någon gemensam kultur som kunde betraktas som kollektiva ”traditioner … sedvänjor … strävanden”. Och skillnaden mellan Meillet i förhållande till balto-slaviskan och Meillet i förhållande till italo-keltiskan, trots att det inte heller finns några tecken på gemensam kultur i den senare gruppen, är att Meillet började som klassicist och hade ett särskilt djupt 9 Note in this regard Szemerényi (1959: 103): “Meillet’s thesis [was] that the Aryan unity was obvious but the BS not”. Straipsniai / Articles 47 BRIAN D. JOSEPH kunskaper i latin och italisk (notera hans arbeten om latin från 1928 och 1932 i listan i (1)), vilket gjorde det möjligt för honom att se en koppling till keltiska på en tämligen djup kronologisk nivå. 5. SLUTSATS Sammanfattningsvis ger en närläsning av hur Meillet talar om baltoslaviska, tillsammans med uppgifter från andra skrifter av honom, en grund för vissa rimliga slutsatser om tankarna bakom hans tolkning av fakta rörande liknande drag som återfinns i både baltiska och slaviska språk. Baltoslaviska tycks således utgöra ett område av Meillets forskning som är långt ifrån det tydligaste bland de många i övrigt mycket skarpa och träffsäkra insikter om indoeuropeiska som han lade fram. Och det är därför jag, som i min titel, undrar vad Meillet egentligen tänkte, när icke-språkliga känslor tilläts stå i vägen för hans språkliga bedömningar. REFERENCES Benveniste Émile 1969: Le vocabulaire des institutions indo-européennes. Paris: Les Éditions de Minuit. Caussat Pierre 1988: Langue et nation. – Histoire Épistémologie Langage 10(2), 195–204. Frame Douglas 2009: Hipota Nestor (Hellenic Studies Series 37). Washington, DC: Center for Hellenic Studies (http://nrs.harvard.edu/urn-3:h?ebook:CHS_Frame.Hipota_Nestor.2009). Hock Hans Henrich, Brian D. Joseph 19961/20092: Language Change, Language History, and Language Relationship. An Introduction to Historical Linguistics. Berlin: Mouton de Gruyter. Joseph Brian D. 2006: On Projecting Variation back into a Proto-Language, with Particular Attention to Germanic Evidence and Some Thoughts on ‘Drift’. – Variation and Reconstruction, ed. by Thomas Cravens. Amsterdam: Benjamins, 103–118. Joseph Brian D. 2013: Demystifying ‘Drift’ – A Variationist Account. – Shared Grammaticalization, with Special Focus on the Transeurasian Languages, ed. by Lars Johanson, Martine Robbeets, and Hubert Cuyckens. Amsterdam: John Benjamins, 43–66. Mallory James P., Adams Douglas Q. 1997: Encyclopedia of Indo-European Culture. London: Fitzroy Dearborn Publishers. 48 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI Balto-Slavic: what Meillet was Thinking, or, what was Meillet Thinking?! Meillet Antoine 19081/19222: Les dialectes indo-européens. Paris: Champion. Meillet Antoine 1918a: La langue arménienne. – La voix de l’Arménie, 18, No. 1, 8–11. Meillet Antoine 1918b: Les langues dans l’Europe nouvelle. Paris: Payot. Meillet Antoine 1919: La nation arménienne. Paris: Imprimerie nationale. Moret Sébastien 2013: Emprunts et vigueur des langues et des nations chez Antoine Meillet: les exemples arménien et albanais. – Cahiers de l’ILSL 37, 145–157. Olander Thomas K. 2009: Balto-Slavic Accentual Mobility. Berlin: Mouton de Gruyter. Sandfeld Kristian 1930: Linguistique balkanique. Problèmes et résultats. Paris: Klincksieck. Senn Alfred 1966: The Relationships of Baltic and Slavic. Ancient Indo-European Dialects, ed. by Henrik Birnbaum and Jaan Puhvel. Berkeley: University of California Press, 139–151. Zemėnyi Oswald 1957: The problem of Balto-Slav unity. – Kratylos 2, 97–123. Watkins Calvert W. 1995: How to Kill a Dragon: Aspects of Indo-European Poetics. Oxford: Oxford University Press. Baltų ir slavų prokalbė: ką manė Meillet, arba ką Meillet spėjo?! SANTRAUKA Antoine’as Meillet buvo vienas iš svarbiausių indoeuropeistų, o daugelis jo veikalų, parašytų per ilgą ir produktyvią akademinę karjerą, jau kelis dešimtmečius yra labai vertinami tų indoeuropeistų ir laikomi fundamentaliais šios srities darbais. Tačiau tai nereiškia, kad visi jo darbai laikomi neginčytinais ir pripažinti daugelio mokslininkų. Viena tema, dėl kurios jis buvo ypatingai kritikuojamas, yra jo nuomonė apie baltų ir slavų prokalbę, suformuluota 1908 m. išleistoje knygoje Les dialectes indo-européens ir jos 1922-ųjų antrame leidime, bei jo tvirtas įsitikinimas, jog trūksta įtikinamų įrodymų, patvirtinančių baltų ir slavų prokalbės poprio egzistavimą indoeuropiečių kalbų šeimoje. Nors yra daugybė įdomių grynai lingvistinio pobūdžio klausimų, susijusių su nesutarimu dėl baltų ir slavų prokalbės, kuriuos vertėtų aptarti, šio straipsnio tikslas ne spręsti Straipsniai / Articles 49 BRIAN D. JOSEPH lingvistinio persvarstymo problema, o išnagrinėti, kokios pažiūros į „indoeuropiečių kalbų dialektą“ ir pačią indoeuropiečių prokalbę paveikė Meillet požiūrį. Paaiškėjo, jog esama tam tikrų nenuoseklumų, kurie gali privesti mąstyti taip, kaip mąstė Meillet, rašydamas apie šią prokalbę. Pavyzdžiui, ar aptardamas „dialectes indo-européens“ jis turėjo omenyje dešimties (tikslus skaičius priklauso nuo italų ir keltų ir baltų ir slavų prokalių) šakų (šakas suvokiant kaip „dialektus“) atsiradimą indoeuropiečių kalbų šeimoje, ar dialekto variacijas pačioje indoeuropiečių prokalbėje, t. y. prokalbės variacijas? Be to, dar lieka neaišku, kaip suderinti pokyčius bei jų difuziją su tradicinėmis pažiūromis į bendrą kalbų raidą. Meillet negalėjo plačiau aptarti difuzijos, nes geriau tą sritį (pavyzdžiui, à la Labov) ima suvokti kiek vėliau, tačiau jis numanė, kaip difuzija vyksta. Nenuoseklumų pastebima tada, kai Meillet pripažįsta, jog nėra visiškai vienodų kalbos bendruomenių. Galima teigti, jog pokyčiai turi vykti, kad kalba taptų pogrupio dalimi, t. y. dialektų kalbos bendruomenėje. Tuomet kyla klausimas, ką Meillet nuomone, sudarė „bendrąją kalbų raidą“, priešingą ypatybei, kuri sklinda difuziškai. 1922 m. leidimo pratarmėje Meillet vadina indoeuropiečių kalbų vienovę „tautinę“ („l’unité indo-européenne était une unité nationale“), pabrėždamas savo suvokimo apie kalbos ir tautos santykį svarbumą, nagrinėjant galimą bendros baltų ir slavų prokalbės egzistavimo klausimą. Taigi atidus Meillet požiūrio į baltų ir slavų prokalbę nagrinėjimas bei kitų jo veikalų požymiai leidžia geriau suvokti jo mąstymą, kuriuo vadovaudamasis jis interpretavo baltų ir slavų kalbų panašumą. Įteikta 2017 m. birželio 19 d. BRIAN D. JOSEPH The Ohio State University Department of Linguistics Columbus, Ohio USA 43210 [email protected] 50 Acta Linguistica Lithuanica LXXVI