Nevaldomas skolinimasis kaip kalbos nykimo požymis

NJOLĖ UOMENĖ Institutet för litauiska språket Forskningsområden: dialektologi, dialektmorfologi, lexikologi, sociolingvistik, språkkontakt. OKONTROLLERAD INLÅNING SOM TECKEN PÅ SPRÅKFÖRLUST Okontrollerad inlåning som tecken på språkförlust SAMMANFATTNING I artikeln analyseras det litauiska språkets aktuella tillstånd och förändring utifrån samtida dialektologiskt material från slutet av 1900-talet och början av 2000-talet, insamlat på litauiska språköar i Belarus (Voronovo distrikt, Grodno oblast) som tillhör den sydaukštaitiska dialekten. Studien undersöker lånord från belarusiska, polska och ryska. Syftet är att fastställa om mängden slaviska lån är en följd av naturlig språklig förändring eller av språkets utdöende (död). Språkprocesserna studeras här i realtid: informanters språk från flera generationer undersöks och jämförs. Arbetet beskriver också de faktorer som förändrar folkets språk och kultur. De viktigaste aspekterna som ledde till och påskyndade det litauiska språkets tillbakagång lyfts fram. Studien visar på en asymmetri i inlåningen: ord överförs lätt från ett språk till ett annat, element från ett språk anpassas i allt mindre utsträckning, och hela avsnitt på ett annat språk används växelvis i samma diskurs. Artikeln behandlar ingående frågan om adekvat semantisk återgivning av kalkeringar och lånord i de litauiska dialekter som talas i en aktiv kontaktzon och försöker urskilja riktningarna för semantiska förskjutningar. NYCKELORD: sydaukštaitier, litauiska språköar, realtid, språkdöd, språkförlust, okontrollerad inlåning, semantisk återgivning. ANNOTATION Med utgångspunkt i dialektologiskt material från slutet av 1900-taletth– början av 2000-taletst, insamlat i de litauiska språk enklaverna i Belarus som tillskrivs den sydaukštaitiska dialekten (distriktet Voranava, Grodno-regionen), analyserar artikeln det litauiska språkets nuvarande situation och dess förändring. Forskningen fokuserar på lexikala lån från belarusiska, polska och ryska. Den försöker fastställa om överflödet av slaviska Straipsniai / Articles 113 NIOLĖ TUOMIENĖ lånord är ett resultat av naturlig språkförändring eller språkförlust (språkdöd). Studien analyserar språkprocesser i skenbar tid: dagens språk hos informanter från flera generationer undersöks och jämförs. Studien beskriver också de faktorer som förändrar nationens språk och kultur. Den pekar ut de viktigaste aspekterna som bestämde och påskyndade det litauiska språkets förfall. Studien visar på asymmetrin i lånandet: ord övergår lätt från ett språk till ett annat; språkelement anpassas i allt mindre utsträckning; en hel sida på ett annat språk används växelvis i samma diskurs. Artikeln presenterar en ingående undersökning av problemet med adekvat semantisk återgivning i kalkeringar och lånord som används i subdialekterna hos litauer bosatta i en aktiv kontaktszon; målet är att förstå riktningarna för semantiska förändringar. NYCKELORD: sydaukštaitisk dialekt, litauiska språköar, skenbar tid, språkdöd, språkförlust, okontrollerad lånordning, semantisk återgivning. 1. INLEDNING 1.1. Alla språk förändras i takt med samhällslivet. Följderna av dessa förändringar är att nya ord, grammatiska former, talstilar och regionala eller sociala varieteter sprids snabbare eller långsammare, i korrelation med att äldre uttrycksformer försvinner mer abrupt eller jämnare. Vilka former som tidigare har funnits beror också på förändringar i samhällslivet: i ett samhälle som är enhetligt med avseende på språkanvändningen är språkförändringarna mer konsekventa, medan radikala sociala förändringar kan leda till stora, till och med radikala språkförändringar, till exempel när talare av andra språk bosätter sig i samma sociala rum och det därmed uppstår tvåspråkiga (eller till och med trespråkiga) invånare. Därför samexisterar nya och gamla former ofrånkomligen sida vid sida i språket vid samma tid, men inte helt jämnt och oförutsägbart, eftersom de i samhället är fördelade efter användarnas ålder, kön, sociala ställning och yrke. 1.2. Syftet med denna studie är att analysera det litauiska språkets nuvarande tillstånd och förändring i gränsområdets språköar, där inte bara litauiska har talats eller fortfarande talas. Att fastställa om överflödet av främmande språkelement – lånord – är en följd av naturlig språkförändring eller av dess förlust (död). Studien bygger på modernt dialektologiskt material från slutet av 1900-talet – början av 2000-talet från flera litauiska språköar i Belarus som hör till den sydaukštaitiska dialekten (PA): Varanava – (br. 1 I artikeln används begreppen sydaukštaitiska gränsspråköar, Varanavaöarna, termer som ännu inte är etablerade, men som forskarna anser vara mer lämpade för att beskriva litauiska språkområden som av en eller annan anledning har hamnat utanför Litauens territorium. Vytautas Kardelis formulerade i artikeln ”Lietuvių kalbos salos: problemų aspektai” (2014) mycket träffsäkert definitionen av termen språkö: ”ett område som geografiskt är helt avskilt från det huvudsakliga språkområdet, med konkreta geografiska 114 Acta Linguistica Lithuanica LXXVII Nevardomas skolinimasis kaip kalbos nykimo požymis Bóbono, rajonens centrum); Ramaškoniai (br. Рамашканы); Nevėžiai (br. Нявежы), Ródūnia (br. Радунь), Plikiai (br. Плікі), Žirmūnai (br. Жырмуны), Nočia (br. Наца), Pāradnė (br. Парадзна), Asava (br. Асава)². Enligt uppgifter från det litauiska språkets atlas är detta punkterna VI (Varanavas, Nevėžiai), VII (Nočia) och VIII (Ródūnia, Plikiai). Enligt den nya metoden för att fastställa livskraftighetsgrader är dessa punkter tillfälligt icke-livskraftiga och delvis eller helt utdöda (se Meiliūnaitė, Mikulėnienė 2014: 124–128 för en närmare beskrivning). Undersökningen bygger på ljudinspelningar av olika längd och innehåll, bevarade i databasen för Institutet för litauiska språkets dialektarkiv, samt på inspelningar från författarnas personliga ljudarkiv (framför allt material i lokala slaviska varieteter) och publicerade samlingar av dialekttexter (se litteraturförteckningen). 1.3. ”Att det finns vissa särdrag i öarnas språksystem som inte är typiska för det kontinentala dialektområdet är en självklar sak och, kan man säga, en språkgemenskap med avgränsade gränser, som lever inom ett betydligt större område i ett annat land och där utgör en språklig minoritet, omgiven av en främmande språkgemenskap och fysiskt, språkligt och kulturellt isolerad från huvudområdet, språkligt och sociokulturellt assimilerad, med en unik intern språkutveckling och samtidigt en dynamisk språkkontakt med ett besläktat språk” (se Kardelis 2014, 2015; Tuomienė 2014: 84–85 för en närmare beskrivning). Kriteriet för klassificering av litauiska språköar – som dialektologisk enhet utifrån dess livskraft – formuleras tydligt i det senaste verket inom litauisk dialektologi, Litauiska dialekter i början av 2000-talet: geolingvistisk och sociolingvistisk undersökning. Kartor och kommentarer (2014). Här tillämpas det på hela det litauiska språkområdet, men språköar – som en specifik språklig och territoriell enhet – kan också klassificeras enligt kriteriet livskraft (se Meiliūnaitė, Mikulėnienė 2014: 124–128). Som centra för Varanavas språköars dialekter betraktas större orter, småstäder eller byar, till vilka byar eller gårdar där det fanns litauer i slutet av 1900-talet och början av 2000-talet skulle höra territoriellt. Till exempel skulle Ramaškoniai-ön bestå av följande byar: Biliūnai (br. Білі), Bieliūnai (br. Белюны), Dainava (br. Дайнава), Lašekai (br. Лашкай), Navasodai / Naujasodės (br. Навасады), Parubiškės (br. Парубішкі), Tūsonys (br. Тусаманы), Stanišiai (br. Станішы), Stalgūnai (br. Стылгўны), Šeškai (br. Шашкі); Ródūnia-ön (det vore mer korrekt att säga öarna, eftersom de återstående litauiska byarna ligger långt från varandra): Asava (br. Асава), Dubiniai (br. Дубіны), Kargaudai (br. Кароуды), Klausiai (br. Клауші), Kemešiai (br. Кемешы), Magūnai (br. Магуны), Pīlakalnis (br. Гарадзівіча), Plikiai (br. Плікі), Sklodōnys (br. Складоны), Smilginiai (br. Смільні), Žirmūnai (br. Жырмуны), Žasiai (br. Жасыны). Dessa ortnamn har skrivits på litauiska och försetts med accenttecken med stöd av publikationen Lietuviški tradiciniai vietovardžiai Gudijoje, Kardinacijos krašto, Latvijos ir Lenkijos (2002), medan de belarusiska formerna bygger på de officiella listorna över bynamn i Varanava-distriktets församlingar, publicerade på internet. 2Ur ett geolingvistiskt perspektiv vore det lämpligt att förena dessa kraftigt försvagade dialekter, som hör till den sydöstra aukštaitiska subdialekten, till en Varanavas-dialekt. Det beror också på att de, utifrån de kännetecken som är typiska för dialekterna och särskilt deras ordförråd, är mycket lika, även om deras fonetiska särdrag skiljer sig något åt. Dessutom har dialekternas utbredningsområde numera krympt kraftigt – i vissa återstår bara en eller två byar där endast två, tre eller rentav en person talar litauiska ganska bra. Det finns också en kategori av personer som förstår men inte talar språket; i olika byar kan de vara från tre till åtta personer i den äldsta generationen. Straipsniai / Articles 115 NIOLĖ TUOMIENĖ nästan ett obligatoriskt kännetecken på en språkö”, hävdar Vytautas Kardelis i ett av sina vetenskapliga arbeten. Forskaren beklagar att ”en detaljerad analys baserad på aktuella data behövs för att få en fullständig synkronisk bild [av de litauiska språköarna i Belarus – förtydligande av N. T.]” (Kardelis 2015). Med denna studie eftersträvas således, genom tillämpning av en lämplig metod, att fylla luckan i undersökningen av de synkroniska strukturerna hos litauiska språköar, i detta fall den lexikala strukturen, genom att jämföra vissa fall med dialekterna och dialektsystemen i det större språkområdet. De språkprocesser som beskrivs i artikeln undersöktes i realtid3, det vill säga att man undersökte och jämförde det aktuella språket hos informanter från flera generationer: utifrån talet skiljer man villkorligt mellan en äldre generation (80 år och äldre) och en medelålders generation (över 60 år) (om de generationer av talare som urskiljs i Varanavas-dialekterna, se Tuomienė 2008: 38–45; 2010: 17–20; jfr Meiliūnaitė, Mikulėnienė 2014: 125; Aliūkaitė, Bakienė, Jaroslavienė, Judžentytė, Leskauskaitė m.fl. 2014: 159–163; 168–173). Det finns numera inga relativt yngre lokala invånare (omkring 50 år) i trakten som talar litauiska i hemmet eller offentligt. De äldsta lokalborna får oftast åter att tala sin litauiska modersmålsdialekt när barn och barnbarn kommer på besök från Litauen. En sådan undersökning gör det möjligt att följa språkets omvandling och förändring, det vill säga språkförlust och språkdöd, här och nu. När språket studeras med denna sociolingvistiska metod tar man också hänsyn till samtalsmiljön med informanterna och beaktar andra icke-språkliga faktorer (till exempel om talaren anpassar sig till forskaren och försöker tala ”korrekt”). Alla insamlade data analyseras – alla varianter av den språkliga variationen, även ”undantag” och fakta som ”inte överensstämmer med systemet”. Materialet undersöks utifrån den sociolingvistiska ståndpunkten att språkets fortgående variation driver på språkförändringar och därför ständigt förändrar dess system (Kalėdienė 2015: 213–214). Förändringarna framträder först i språkets instabila delar – fonetiken och lexikonet. Den valda metoden för språkanalys gör det dessutom möjligt att blottlägga och beskriva orsakerna till resultaten av språkförändringsprocesser som pågått under en längre tid samt förutsäga den möjliga fortsatta utvecklingen. 3 Pirmas stebimo laiko (an. apparent time) hipotezę suformulavo Williams Labovas (1963: 207–309; 1975: 199–228 ir kt.): kad kalbos kitimas būtų fiksuotas vyksmo metu, turi būti stebima kelių to pačių metu gyvenančių kartų kalba. Taikant stebimo laiko metodą jau yra atliktas ne vienas lietuvių kalbos tarmių tyrimas. Šiuo metodu nuo 2001 m. autores tiramos Varėnavo rajone esančios (dauguma iš jų – jau buvusios) lietuvių šnektos (plačiau dėl metodo žr. Kalėdienė 2015: 213–214; Tuomienė 2014: 84–85). 116 Acta Linguistica Lithuanica LXXVII Nevaldomas skolinimasis kaip kalbos nykimo požymis 2. FAKTORER SOM FÖRÄNDRAR ÖARNAS SPRÅK OCH KULTUR 2.1. Språkets försvinnande och slutligen dess död beror på många inbördes relaterade omständigheter och villkor. De allra viktigaste och mest avgörande villkoren hänger samman med språkbrukarna: på en isolerad ö dör språket ut när alla som talat det har dött, eftersom de av en eller annan anledning inte har fört språket vidare till nästa generation. Språkdöden i de undersökta miljöerna är alltså direkt förbunden med människor och förändringar i deras liv och beteende. Språkbrukarnas och deras språks öde avgörs av bestående och ogynnsamma historiska och kulturella omständigheter, som påverkar den ekonomiska situationen. Ibland ritas även staters politiska och geografiska gränser om, och förändrad politik och ideologi påverkar oundvikligen språkets prestige. Litauerna i Varanavo med omnejd, som levde i små bysamhällen, förmådde inte stå emot det stora och långvariga trycket från den majoritet som talade ett annat språk. Det litauiska språkets tillbakagång här påskyndades av att kontakterna med större lokala samhällen – Pelė och Gervėčiai (Astravas distrikt, br. Астравец)4 – bröts. Till sist är det ingen som värnar om eller försvarar små intressesfärer. Med tiden återstår bara enstaka entusiaster. I den vetenskapliga litteraturen beskrivs många fall där språkförlusten skedde ganska snabbt och genomlöpte alla tre urskiljbara stadier av språklig tillbakagång (se vidare Dressler 1994: 84–90; Crystal 2005: 83–84). En sådan snabb tillbakagång kännetecknar såväl de litauiska varieteterna på de belarusiska öarna som undersöks i detta arbete och tillhör den sydaukštaitiska dialekten – Nočia, Asavõ, Nevãšiai, Ródūnia, Plikiai, Armõniškės och Ramaškonys – som andra varieteter, särskilt de isolerade och mest avlägsna från det huvudsakliga litauiska språkområdet: Ąpsas, Brėslauja, Lazūnai och Žietela. Här 4 Pelė är den största kvarvarande litauiska enklaven i Belarus, i Varanavo distrikt, där man talar en randvariant av den sydaukštaitiska dialekten. I byarna i trakten finns fortfarande många familjer som även i dag talar litauiska i hemmet. Litauiska talas främst i själva Pelė. Sedan 1992 finns här en litauisk skola. Det är den första litauiska grundskolan i Belarus – Pelės kultur- och utbildningscentrum. Den lokala litauiska gemenskapen och föreningen Giminė stöds och finansieras av den litauiska staten. Utvecklingen av de litauiska varieteterna i byarna kring Pelė skiljer sig märkbart från utvecklingen av andra litauiska varieteter, nuvarande och tidigare, i Varanavo distrikt och hela Lida (br. Ліда)-området. Den här artikeln fokuserar främst på mindre, försvinnande eller helt utdöda varieteter inom det nuvarande Varanavo distrikt. Gervėčiai är en småstad i Belarus, i Astravas distrikt (cirka 65 km öster om Vilnius), där många litauer för närvarande bor – den livskraftigaste och största enklaven vid gränsen för den östaukštaitiska vilniškiai-dialekten (se Kardelis 2015; Vaitkevičius 2011: 17–34). 5 Kazimieras Garšva har huvudsakligen undersökt och beskrivit varieteterna på de litauiska öarna Brėslauja och Ąpsas i Belarus (2005: 171–180). De numera utdöda litauiska varieteterna i Žietela (som räknas till den västaukštaitiska dialekten) och Lazūnai (den östra Straipsniai / Articles 117 NIJOLĖ TUOMIENĖ litauiska språket och den kulturella särarten i stort, liksom gemenskapens karaktär sådan den förmedlas genom språket, försvann relativt plötsligt eftersom sådana framtidsutsikter⁶ naturligt saknades (se vidare Garšva 2005: 24–34; Tuomienė 2008: 25–41; Vidugiris 2004: 37–47; 2014: 40–47). Utan tvekan går också betydelsefulla kulturarvskunskaper förlorade: egennamn som inte längre är i bruk i det levande språket försvinner, den språkliga mångfalden går förlorad och endast en språkstil återstår – den vardagliga. En annan aspekt som påskyndar språkförlusten på de platser i Belarus som nämns i denna artikel är att litauiska där aldrig användes i någon officiell skriftlig förvaltning. 2.2. I de små och isolerade samhällena i de undersökta miljöerna började en fullständig litauisk-belarusisk tvåspråkighet spridas från början av 1900-talet och blev till sist förhärskande; senare började den gradvis försvagas. Först och främst berodde detta på att de två språkens existens hade helt olika orsaker och funktioner. Den lokala belarusiska varieteten blev det dominerande vardagliga kommunikationsspråket för människor i olika åldrar, och i vissa fall började man använda flera språk: belarusiska i byarna, ryska i städer och småstäder samt delvis polska (som blev gudstjänsternas och kyrkans språk). Detta underlättade för den lokala befolkningen att resa och kommunicera, åtminstone inom socknarna Varanavo, Benekainiai, Kauleliškės, Armoniškės, Rūdnia, Asavai och Pāradnė. Livet blev överlag enklare enligt rådande normer, eftersom det dominerande belarusiska språket (i detta fall belarusiska och polska och/eller ryska) blev en bro för ömsesidig kommunikation och förståelse. Den andra, icke-dominerande språkvarieteten eller dialekten – litauiskan – fick då en helt annan roll: den förlorade mycket tidigt alla de viktigaste och mest livsnödvändiga funktionerna för självständig utveckling och lämnades därför åt sitt öde; den började helt enkelt utarmas. Ett sådant språk började till och med bli olämpligt i vissa talsituationer (mer offentliga och högtidliga, eftersom det var just under sådana omständigheter som man först började överge det helt). När språken användes i olika situationer och litauiskan gradvis trängdes bort från offentligheten kunde den inte längre användas inom vissa samhällsområden och därmed inte längre fylla vissa funktioner. Som nämnts hade litauiskan i de berörda områdena i många år endast existerat i talad form; den hade aldrig haft status som officiellt skriftspråk. (som räknas till den västra vilniškiai-randdialekten) har den litauiska varieteten i Belarus undersökts och ingående beskrivits under många år av Aloyzas Vidugiris (2004; 2014). 6 Dessa nuvarande och tidigare litauiska enklaver, som ligger mer eller mindre långt från Litauens huvudsakliga språkområde, besöktes 2011–2013. Mer detaljerad information om avsaknaden av naturliga förutsättningar för vissa avlägsna och livsodugliga svåråtkomliga orter, liksom faktiska siffror och procenttal, presenteras i publikationen som sammanfattar de första undersökningarna Litauiska dialekter i början av 2000-talet: geolingvistisk och sociolingvistisk undersökning (red. Danguolė Mikulienė, Violeta Meiliūnaitė), 2014. 118 Acta Linguistica Lithuanica LXXVII Nevaldomas skolinimasis kaip kalbos nykimo požymis Under andra hälften av 1900-talet uttryckte det litauiska språket redan endast lokalbefolkningens identitet och var ett av medlen för att upprätthålla släktrelationer (mellan släktingar som bodde i olika regioner i de båda staterna) och familjeband. Ända fram till i dag har litauiskan hjälpt invånarna på de litauiska språköarna i Belarus att bevara historiska band till Litauen, eftersom den gav människor en känsla av sitt eget ”ursprung”. Detta är språkets psykologiska och sociala värde: själva språket bevaras så länge det ger människor en identitetsmarkör (jfr Russel 192: 82; Dressler 1994: 86–87; Crystal 2005: 41–43). På senare tid har dock litauerna både i Varanavas omgivningar och i andra regioner i Belarus allt svårare att uppfatta sin identitet, eftersom de håller på att förlora språket. 2.3. Sedan slutet av 1900-talet har de litauiska språköarna i Varanavas omgivningar präglats av den tredje, inåtvända fasen av språkförlusten. Enligt de flesta forskare inleds denna fas när den yngre generationen behärskar det nya språket mycket bättre, medan de yngsta använder det i stort sett inom alla områden och identifierar sig mer med det. De anser till och med att förstaspråket i allt mindre grad motsvarar deras nya behov. I många av de undersökta språkösamhällena inträffade detta för omkring 50–70 år sedan. Dessutom assimilerades en del av befolkningen genom blandäktenskap. Även om medlemmarna i samhällena fortsatte att bo i sina vanliga områden, försvagades ändå många av deras förfäders – föräldrars och far- och morföräldrars – litauiska språk och försvann till slut. I Ramaškonys inträffade detta till exempel under de senaste 50 åren. Dessutom fanns det både här och i de mer avlägsna litauiska byarna i Ródūnias omgivningar många familjer där ”vacklande” tvåspråkighet under en generation, och ibland till och med under ett årtionde, övergick till medveten psiuakalbystę7 och därefter till enspråkighet (V. Kardelis (2013) beskriver situationen bland östaukštaitiska (RA) vilniusbor i parama). 2.4. Språkförändring och språkförlust är nära förbundna med kulturell assimilation, det vill säga att en kultur påverkas av en annan, mäktigare kultur och därför börjar förlora sina särdrag, eftersom dess medlemmar i allt högre grad anpassar sig till det nya beteendet och, som nämnts, övergår från tvåspråkighet – mer sällan även från trespråkighet – till enspråkighet. I Ramaškonys och på de andra språköarna skedde detta framför allt ”uppifrån”, genom påtryckningar från de lokala myndigheterna samt genom utbildningsväsendet och kyrkan. Under sovjettiden kunde de lokala litauerna här inte alls låta sina barn gå i litauiska skolor (de sista stängdes redan 1936). Det gick inte längre att återupprätta litauiska läsesalar och bibliotek eller lördagsskolor, där litauerna tidigare hade ordnat olika kulturevenemang, minneshögtider och möten. Där brukade hela småorten samlas (till exempel Varanavas, Ródūnia), liksom hela byar, 7 Denna term beskriver en situation där föräldrar börjar tala sitt första språk (modersmål) med barnen endast hemma, i familjens privata miljö. I grannskapet och i samhället i stort blir det också allt färre människor (familjer) som man kan kommunicera offentligt med på detta första språk. Föräldrarnas användning av sitt förstaspråk blir därmed inåtvänd och begränsad till särskilda sammanhang. Även en annan term – ett exempel på en term för språkbruk – lämpar sig i huvudsak för att beskriva denna situation (jfr Crystal 2005: 80–85). Straipsniai / Articles 119 NIOLĖ TUOMIENĖ bygemenskap (eller en gemenskap bestående av flera grannbyar). Även människor med andra modersmål kom till de litauiska evenemangen. I de katolska kyrkorna på dessa orter hölls gudstjänster endast på polska, men även de flesta av kyrkorna stängdes under efterkrigstiden. Nedstängningen av kyrkor fortsatte även senare, om än i något mindre omfattning 1986. Till följd av den så kallade töväderspolitiken ”återuppstod” kyrkan i Armėniškės för församlingsborna 1987; gudstjänsterna hölls återigen endast på polska, och numera växelvis – men inte med litauiska, utan med belarusiska. Nästan alla invånare har lärt sig mer eller mindre polska som konfessionellt språk (se Čekmonas 1988: 37–54; Tuomienė 2008: 26–35). Dessutom förnekade den lokala administrationen under kollektiviseringsperioden, liksom senare maktstrukturer i allmänhet, att litauerna fanns där. I sina berättelser hävdade vissa äldre lokalinvånare att de på grund av sitt ursprung ända in i hög ålder hade upplevt socialt utanförskap, påtryckningar och till och med förföljelse. I de identitetshandlingar (sovjetiska pass) som utfärdades från omkring 1976 angavs de flesta litauer, särskilt landsbygdsbor, som polacker (särskilt de vilkas födelseattester saknade uppgifter om föräldrarnas nationalitet – för att slippa ange litauisk nationalitet ritade man helt enkelt ett streck i handlingarna). Enligt invånarna själva blev de helt enkelt registrerade; ingen frågade dem om deras nationalitet. På statlig nivå genomfördes en organiserad och systematisk russifiering av befolkningen (se närmare Čekmonas, Grumadienė 1993: 132–137; Gaučas 2004: 95–99; Zinkevičius 1993; jfr situationen i Zietela och Lazūnai: Vidugiris 2004: 37–38; 2014: 41–42). Denna studie behandlar de lingvistiska resultaten av processen. 2.5. Assimileringsprocessen påskyndas i hög grad även av att ett annat språk vinner mark och av inlärningen av det språk som blivit dominerande. I Varanavas omgivningar handlar det om ryskans (och delvis belarusiskans) spridning och etablering från sovjettiden och fram till i dag. Till slut etableras den talade varieteten av språket – den lokala belarusiska dialekten – postu. Endast dessa två slaviska språk får fäste. Ryskans officiella varietet blev huvudspråk och kommunikationsmedel i staden, offentliga institutioner, den lokala administrationen, televisionen och radion samt i all skriftlig ärendehantering. Den belarusiska språkvariant som kallas postu blev det inofficiella språket på gatan och framför allt bland landsbygdsbefolkningen. Funktionerna är delvis fördelade mellan språken; de kompletterar eller ersätter därför varandra och är begripliga för alla. Den allt mindre litauiska gemenskapens behov ignoreras, och närmare tre slaviska språk tränger gradvis in överallt, till och med i religiösa ritualer (exempelvis trycks böneböcker och katekeser för barn på polska, men med ryska bokstäver) och i hemmet och familjelivet. Deras ställning stärks otvivelaktigt hela tiden. 120 Acta Linguistica Lithuanica LXXVII Nevaldomas skolinimasis kaip kalbos nykimo požymis 3. SPRÅKLIGA RESULTAT AV SPRÅKKONTAKT 3.1. I språk som håller på att dö ut, vilket de litauiska varieteterna på Varėnavaöarna är i detta fall, har förändringarna skett och sker snabbare och i en enda riktning, eftersom allt fler språkliga drag som påverkar dem sprids och får fäste. Låneintensiteten beror på intensiteten i språkkontakterna, som i trakten kring Varėnava inte var jämn under alla de perioder som diskuteras. När språkkontakterna inte är intensiva lånar man vanligen endast på lexikal nivå, och lånorden anpassas alltid: hela ordet eller en del av det översätts (jfr Birgelienė 2015: 28–32; DvŽ I 18–22). Jau nustatyta (plg. Tuomienė 2006: 427–438; 2014: 98–99), kad visose išvardytose Varėnavo šnektose kalbų kontaktams intensyvėjant, gausėjo leksikos skolinių, jie mažiau buvo adaptuojami, todėl buvo imta skolintis ir kitų kalbos lygmenų, dažniausiai žodžių darybos ir žodžių kaitos, elementų. Kai kurios morfologinės kategorijos, ypač archaiškos, tiesiog nunyko, pavyzdžiui, įvardžiavimas: buvo nustoti vartoti įvardžiuotiniai būdvardžiai ir įvardžiuotiniai įvardžiai. Visiškai sutriko kita archaiška sistema – skaitvardžių: ėmė nykti kuopiniai ir dauginiai skaitvardžiai. Dviskata beveik išnykusi visoje dabartinėje lietuvių kalboje, todėl nenuostabu, kad taip atsitiko ir Varėnavo šnektose. Vietoj dalyvinių ir padalyvinių konstrukcijų įsitvirtina šalutiniai sakiniai. Ypač pagausėja semantikos, frazeologijos skolinių. 3.2. Det är givetvis i språket hos människor som själva påverkas av olika förändringar som språkstrukturens förändringar blir märkbara. Talaren undviker till exempel själv att använda sitt första (modersmål) offentligt och är rädd för att inte bli förstådd eller för att bli kritiserad, ja till och med fördömd. Känslan av otrygghet driver människor att medvetet avstå från sådant som begränsar och försvårar livet och tvingar dem att anpassa sig. Under fältarbetet fick vi intervjua ett stort antal äldre personer på orten, som när de talade prostu infogar enstaka litauiska ord, ordkombinationer och citat i sitt tal, och omvänt infogar belarusiska ord i litauiska meningar, till exempel: bažnìčon giedam pa pálsku / pà.cerḃ tòža pa pálsku kàl.bam ’i kyrkan sjunger vi på polska, bönerna säger vi också på polska’; pàskėrdem kà.l.ḃ / ragi kokė slanina / na tṙḃ pà.lċḃ ’vi slaktade en gris, se vilka fläsksidor, tre fingrar tjocka’ (Bieliūnai); nėmõku ani / milėnįju maj̇ə / j̇ə. v̇a.m l̇.ṗei paprostu raskaũ. / viskù. pazamirṡũ. ka(b) bù.s li.tù.viškai ’jag kan ingenting, mina kära, jag berättar hellre för er på det enkla språket (belarusiska), jag har glömt allt, hur det heter på litauiska’ (Ramškónys); su sá. mõ.cinu. cik li.tù.viškai v̇tarṙiau / ṫól̇i pa litóu.sku. / a su saṡdais ṫól̇i paprostu ’med min mor talade jag bara litauiska, bara på litauiska, men med grannarna bara på det enkla språket (belarusiska)’ (Navašādai); uṅka mà. nemõka / Straipsniai / Articles 121 Nijolė Tuomienė ų. čaca pa rūsku / a cɛ ka.imi / ti. tölki starbki. astā.lisə ’mina barnbarn kan inte, de lär sig ryska, och här i byn finns bara gamla kvar’ (Plikiai); kat pabūtu.t pas mūmi / papie.tū.t / gaspadb.l.nə nevarb.l.a usəgo ’om ni kunde stanna hos oss och äta lunch, värdinnan har lagat till allt’ (Kargaudai); užkalbė.c moku / a.le nęmožna ni.kòmu sakī / bọ nępama.čb.s ’jag kan läsa besvärjelser, men man får inte säga (berätta) för någon hur, för då hjälper det inte’ (Klaišiai). De intervjuade uppgav att de nästan helt hade glömt sitt modersmål, litauiskan, som de hade kunnat sedan barndomen och ständigt hade talat med sina föräldrar, släktingar och grannar. Dessutom hade de hunnit lära sig läsa och skriva på litauiska i de litauiska skolorna i gränstrakten. De hade glömt språket på relativt kort tid – ungefär två årtionden. Av de återgivna meningarna framgår att man inte förmår anpassa elementen från det ena språket, utan i samma diskurs växlar man in en hel sekvens på ett annat språk – ett fenomen som kallas kodväxling (se vidare Urnėžiu 1998: 131–140; Grumadienė 2005: 42–48; Tuomienė 2006a: 161–172). Denna växelvisa användning av två eller flera språk, dialekter eller språkregister, det vill säga koder, i samma yttrandesekvens är ett av resultaten av två- eller flerspråkighet. Lånandets asymmetri visar således hur människor som talar ett språk på tillbakagång i socialt, psykologiskt, ekonomiskt och politiskt hänseende är beroende av det dominerande språket och folket, och blottlägger språklig kolonisering (se Dressleris 1994: 84). 4. ETT KÄNNETECKEN PÅ DET SISTA UTVECKLINGSSTADIET: OKONTROLLERAD LEXIKAL INLÅNING 4.1. För att identifiera lagret av nyare slaviska lån (belarusiska) som fått fäste i de litauiska varieteterna i den sydaukštaitiska dialektens enklav i Belarus behöver man klarlägga mekanismen genom vilken lånord och översättningslån från de lokala slaviska språkvarieteterna har kommit in i och etablerats i litauiskan. Därför undersöks ordförrådet i inspelningar och dialekttexter från början av 2000-talet i syfte att analysera problemet med den semantiska motsvarigheten hos översättningslån och lånord i litauiska varieteter som talas i ett aktivt kontaktområde samt försöka urskilja riktningarna för semantiska förskjutningar. Forskningen om kontakterna mellan litauiska och slaviska språk i det nuvarande sydöstra gränsområdet mellan litauiska och belarusiska har gamla anor; detta måste givetvis ha avspeglats i de litauiska, belarusiska och polska varieteter som talas här. 4.2. När trakterna däremellan slaviserades hamnade gruppen litauiska byar som samlats kring Varėna omgiven av slaviska språk. Därigenom tycks en mängd arkaiska drag inom morfologi, syntax och lexikon ha bevarats i Varėnavaområdets varieteter ur ett lingvistiskt perspektiv, men å andra sidan började det på grund av isoleringen och de intensiva kontakterna med slaviska språk att utvecklas nya morfologiska drag, särskilt 122 Acta Linguistica Lithuanica LXXVII Nevardomas skolinimasis kaip kalbos nykimo požymis arbeten, former, uppkomsten av nya syntaktiska konstruktioner och i synnerhet olika lexikala innovationer (se närmare Tuomienė 2006: 427–438; 2008: 75–80; 2014: 82–102 och jämför Vidurinis 1972: 19–29; Romančiuk 1987: 140–144; Grinaveckienė 1997: 185–195 m.fl.). Det bör framhållas att dialekterna i Ramaškonys, Ródiōs och Plikiai nästan ända fram till våra dagar har bevarat de viktigaste särdragen i sina språkliga system relativt väl. Detta framgår av de systematiska undersökningar av dialekterna i Varėna-distriktet som författaren till detta arbete har genomfört under de senaste cirka femton åren (se Tuomienė 2008, 2010 och litteraturförteckningen). 4.3. Basordförrådet ingår i det grundläggande lexikala beståndet – det består av ord som används i vardagligt tal och har anknytning till konkreta föremål, jordbruksarbete och redskap. När materialet samlades in förväntade man sig att materiella föremål som finns i hushållet skulle bidra till att bevara även deras gamla benämningar. Detta lexikala skikt är svårare att påverkas av andra språk eller dialekter. Resultaten motsvarade förväntningarna endast delvis. Dessutom är det lättast att fråga informanter från isolerade litauiska dialekter om vardagliga förhållanden. Men nu finns det inte längre mycket att välja bland. Och här är resultatet: ur samlingen med transkriberade texter Ramaškonių šnektos tekstai hämtades alla lånord ur texter av den förhållandevis yngre generationen (Tuomienė 2008: 225–287): på 62 sidor påträffades 976 främmande ord, varav 367 lånord. I de korta berättelserna utgjorde alltså främmande lexikalt material8 37,6 procent, och den största delen av de främmande orden bestod just av vardagligt ordförråd. När kontakterna med den huvudsakliga delen av den sydaukštaitiska dialekten och med Litauen i stort bröts, ökade den lokala vitryska dialektens påverkan på dessa dialekter betydligt – till och med gamla, etablerade och vitt använda ord började ersättas med slavismer. De nya främmande orden som kom in i de litauiska dialekterna anpassades så småningom till det nya språkets regler och slog rot, samtidigt som de trängde undan de inhemska orden eller begränsade och inskränkte deras betydelse. I nutida dialektforskares arbeten framhålls det att lånord från slaviska språk (särskilt äldre lån) håller på att försvinna ur aktiv användning i dialekterna inom det större litauiska språkområdet: den medelålders och den yngsta generationen använder dem nästan inte längre, medan den äldsta generationen fortfarande säger ett och annat. En orsak till att äldre lånord försvinner är användningen av litauiska motsvarigheter, som betraktas som en vackrare och mer prestigefylld språkform (jfr Leskauskaitė 2016: 83). I dialekterna och i litauiskan i allmänhet, särskilt i stadsspråket, överger man gamla slaviska lån från sovjettiden – den äldre och medelålders generationen ersätter dem med motsvarigheter i standardspråket, medan den yngre generationen inte alls förstår dem och inte längre tar in dem i sitt ordförråd. Unga människor, särskilt generationen från självständighetstiden, utökar sitt ordförråd med lån från engelskan (jfr Rudaitienė 2011: 40–49). 8 Med främmande lexikala enheter avses här äldre och nyare lån från slaviska språk (enligt LKŽ), liksom slavismer som endast delvis har anpassats. Straipsniai / Articles 123 NIOLĖ TUOMĖNĖ I de litauiska dialekterna i gränsområdet pågår fortfarande den omvända processen – både äldre och nyare slavismer används aktivt, mer än någon annanstans i Litauen⁹. För talarna är det alltför svårt att ”översätta” ett ord från vitryska, polska eller ryska. Mer utbildade (kunniga i att läsa och skriva litauiska) informanter ur den medelålders generationen kan använda en litauisk motsvarighet vid sidan av ett lånord, men de äldre gör inte längre det. Situationen är mer komplicerad när det gäller benämningar på nya företeelser i livet. När de talar om samtiden på ramšonių-dialekt tenderar talare från Rodūnia att infoga hela fraser, meningar och ordkombinationer på olika slaviska språk, att citera mycket eller att helt gå över till vitryska, och mer sällan till ryska eller polska. I samtal om det moderna livet sker en synnerligen intensiv kodväxling (jfr Tuomienė 2006: 163–169). Man måste konstatera att företrädarna för de undersökta litauiska gränsdialekterna av olika skäl försöker undvika ämnen som rör samtiden. De lånord som oftast förekommer i inspelade berättelser och i samlingen med transkriberade texter från Ramaškonys: abrõžas – ”högtidsbild” (br. абраз); aži̇̀us / adi̇̀us – ”kläder” (br. адзежа); apalõ.nikas – ”slev” (br. апалонік); api̇̀.ņks – ”stubbsopp, en sådan svamp” (br. апенькі); asnavȧ – ”varp” (br. аснова); adiḃ̀i.nks – ”vävstycken (av linne)” (br. адбіранкі); baḋl̇ei – ”däck” (br. бадылі); bayūnas – ”ändar” (br. багун); bakõnas – ”limpa (bröd)” (br. бахан(ка)); bõka – ”träsmörkärna”; bõvi̇̀č – ”leka, låta leka” (br. бавіцца); bu.ži̇̀s – ”insekt” (br. жук); cūglei / cūgles – ”betsel” (br. цуглі); čõrtas – ”djävul”; juškà / juškā – ”spisvärmare” (br. юшка); klė̇.mka – ”dörrhandtag” (br. клямка); krãkvos – ”hackspettar” (br. крӧва); laknõ.nas – ”gammalt, slitet plagg” (br. лахман); meki̇̀.nos – ”blånor” (br. макіна); padkãva / padkȧ̀va – ”hästsko” (br. падкова); padãge – ”golv” (br. падлога); padõkas – ”skatt” (br. падатак); padūška / padūškà – ”kudde” (br. падушка, le. poduszka); pbi̇̀.las – ”damm” (br. пыл); prḃ̀.pečkas – ”framför” (br. прыперак); rubē̇.zus – ”gräns, mur” (br. рубеж); sprī̇.kos – ”ekrar” (br. спіцы); švi̇̀.dras – ”borr” (br. свідар); šlū̇.bas – ”kyrkbänkarnas invigning” (br. шлюб, le. ślub); švǫ̇.gur / švǫ̇.gərs – ”svåger” (br. швагер, le. szwagier); zaslãnas / uslãnas – ”bänk att sitta på” (br. заслан, услан); (u)zbõ.nas – ”kruka” (br. (у)збан); zõvi̇̀.sai – ”dörrgångjärn” (br. завесы); žã.ni.cs – ”gifta sig” (br. жаніць, le. żenić); žã.labas – ”tråg, krubba” (br. жолаб, le. żłób); žūka – ”knöl” (br. жука, le. żuka) m.fl. Dessa och många andra lånord användes aktivt i de numera utdöda avlägsnare dialekterna i Lazūnai och Zietela samt i de starkt tillbakagångna dialekterna i Apso och Breslauja. På grund av gamla kontakter med slaviska språk förekommer många vitryska och polska lån även i de sydaukštaitiska dialekterna i det större litauiska språkområdet (jfr Leskauskaitė 2006: 66; 2009: 74–75; 2016: 82–84). 9 Betydelsen av lånordet som anges är den ursprungliga och vanligare i dialekterna. 124 Acta Linguistica Lithuanica LXXVII Nevaldomas skolinimasis kaip kalbos nykimo požymis De flesta av de anförda slaviska låneorden har lånats direkt från den lokala belarusiska dialekten. Några, både äldre och nyare, finns inte upptagna i dialektordböckerna för gränsområdet; exempelvis saknas följande i ordböckerna över Žietelas och Dieveniškės dialekter: ačėpas – ’en med yxa tillhuggen stock’ (br. ачап); apal̃nikas – ’slev’ (br. апалонік); abėr̃ṅkas – ’urval (av tyg)’ (br. адб́ернікі); cūglei / cūgles – ’vävstolens trampor’ (br. цюглі); cėpas – ’slaga (övre delen)’ (br. цэп); čongas – ’drag, korsdrag’ (br. цень); dadėkas – ’tillägg, tillagd mark’ (br. дадатак); nažakas – ’verktygsslipare (elektrisk)’ (br. наждак); tū.mbakas – ’skåp’ (br. тумбочка); vi(γ)anas – ’betesmark, plats där djuren drivs ut’ (br. выган); za(γ)onas – ’odlingsrad’ (br. загон) m.fl. Som synes påverkas lånorden som används i de litauiska dialekterna i Varanavo mycket lite; de har bevarat sitt numerus, till exempel pluralformen: br. крохвы – lit. krãkos; br. спрэхі – lit. sprãkos. Några har behållit både genus och till och med hårdheten framför den främre vokalen i, t.ex.: prbl.pėkas, sprbl.kos, dblėi ’tjocka brädor’ (br. дылі). Från belarusiskan kommer inte bara ord, utan också enskilda språkelement och ordbildningsformat. Det är typiskt för de undersökta dialekterna att bilda verb med prefixen pa-, pad-, raz-, t.ex.: pa(d)dãužė ’målade, slog sönder’, pãkalė ’slog fast’, raspìnė ’spräckte’, razmẽtė ’kastade ut’; razṙṅko ’tog isär, valde ut’, razrìšo ’löste upp’, ra(s)sãkė ’berättade’. Det finns särskilt många avledningar med prefixet da-, t.ex.: dadėc ’lägga till’, daėc ’komma fram, gå iväg’, dadarbìc ’göra (färdigt)’, dadùc ’lägga till, lämna över’, daginẽc ’göra klart (arbetet)’, dakãl̃c ’spika fast’, damuš ’slå på, misshandla’, dapìl ’fylla på (helt)’, dasakìc ’säga’, damanìc ’komma på, hitta på’, dasũtarbìc ’komma överens’, dašpèc ’mogna, hinna’, davažùc ’köra fram, köra iväg’, davìr̃c ’koka färdigt’ m.fl. 5. SEKUNDÄRA SEMANTISKA FÖRÄNDRINGAR – TECKEN PÅ SPRÅKDÖD 5.1. Varje språk, hur många eller få gemensamma drag det än har med andra språk, är annorlunda; för den som inte kan det är det helt eller delvis obegripligt. Semantiken är en av de mest komplicerade aspekterna av ett främmande språk. Det beror på att människor tenderar att direkt likställa betydelserna hos orden i det egna språket med betydelserna hos motsvarande ord i ett annat språk. Men betydelserna sammanfaller långt ifrån alltid, och språkbrukarna märker oftast inte detta. Därför anpassas ett språks semantiska system på konstlad väg till ett annat språks system och övertas eller kopieras blint. Förändringar i ordens betydelse är ett av de viktigaste kännetecknen på lexikalt utveckling i ett språk. Många ord som används i vilket språk som helst är vanligtvis aldrig semantiskt Straipsniai / Articles 125 NIOLĖ TUOMIENĖ oföränderliga. Ordens betydelser vidgas eller snävas in, överförs från ett begreppsområde till ett annat eller får andra stilistiska nyanser. I dialekterna används många sådana belarusiska ord vilkas slaviska ursprung är ganska svårt att bevisa. Till exempel används i de så kallade litauiska dialekterna följande uttryck i stället för de vanliga litauiska uttrycken kort / lång dag eller natt, efter mönster från de belarusiska dialekterna, sägs liten / stor dag / natt (jfr br. нём ноч малая, а зимой великая), och i stället för kall vinter – stark vinter (jfr br. крэпкая зіма). I stället för hönan ruvar i boet säger man här fågeln sitter i trädet ’fågeln sitter i trädet’ (jfr br. птушка садзіцца на дрэве), hönan sitter i boet ’hönan sitter i boet’ (br. курыца садзіцца ў гняздзе); i stället för stickning – vävning (br. вязанне), i stället för magen kokar inte – magen kokar inte (br. жалудак нявараць), i stället för jag pratade och blandade ihop ’jag pratade och blandade ihop’ jag pratade och frågade (br. гаварыла і спыталася), i stället för de kallade honom Jan säger man de döpte honom till Jan (br. яго празвалі Янам), i stället för de plundrade oss säger man de berövade oss (br. нас абабралі), samt många andra översättningslån som används på den så kallade litauiska ön. 5.2. Tvåspråkiga (vissa flerspråkiga) Litauerna i Varanava-dialekterna talar litauiska endast sinsemellan, men påverkas officiellt av det belarusiska språket och dess kultur och tvingas ta till sig detta inflytande. Gradvis börjar uttrycksmedel från belarusiskan, särskilt sådana som saknas i den egna dialekten, identifieras som egna och lätt infogas i litauiskan, utan att man märker att detta strider mot litauiskans natur. Tvåspråkighet förändrar människans tänkande, och därför börjar hon uppfatta främmande ord, ordkombinationer, olika syntaktiska konstruktioner och fraseologismer som sina egna. En tendens blir tydlig: litauiska ord som länge har använts i litauiska dialekter ges nya, ovanliga betydelser, hämtade från betydelserna hos motsvarande ord i det lokala belarusiska språket. Traditionen för ordanvändning förändras och förvanskas också. Man tar inte hänsyn till att traditionen för ordanvändning just bevarar dess betydelse. Och när förhållandena är gynnsamma blir antalet översättningslån från slaviska språk i litauiska gränsdialekter allt större. Dessa översättningslån är ord från belarusiskan som mekaniskt översätts till litauiska; därför tillskriver de först artificiellt det motsvarande litauiska ordet en betydelse som är karakteristisk för belarusiskan, en betydelse som tidigare var okänd och i grunden obehövlig i litauiskan, eftersom den fördes över och inte överensstämde med den egna betydelsen. Vid första anblicken tycks de alltså utvidga betydelserna hos vissa litauiska ord. Men den betydelse som påtvingas dessa ord utifrån berövar ett annat motsvarande litauiskt ord dess betydelse, trots att detta ord i själva verket inte är någon semantisk motsvarighet till det belarusiska ordet. På så sätt isoleras ett sådant litauiskt ord, som saknar en motsvarighet med samma betydelse i belarusiskan, i dessa dialekter, trängs ut ur bruk och glöms till slut helt bort; det försvinner. Därför utarmas i grunden ordförrådet i alla litauiska gränsdialekter, deras semantik bryts ned, det litauiska språket avnationaliseras, ensidig tvåspråkighet får fäste, språket 126 Acta Linguistica Lithuanica LXXVII Nevaldomas skolinimasis kaip kalbos nykimo požymis dör. Detta framgår tydligt också av sådana nedtecknade uttryck ur talspråket; till exempel säger man i stället för gi.vã:nime mã.n nesėkė: gi.vã:nime mã.n nesivedė ‘i livet gick det inte bra för mig (jag hade otur)’ (jfr bel. у жыцці мне нівалося). Ordet nesivedė ges här artificiellt betydelsen hos det litauiska ordet nesekė, medan själva ordet sekė, sedan det förlorat sin betydelse, isoleras. Eller i meningen negaliu in dã.ktaru. dasitóč, labaĩ brã.ngu ‘jag kan inte komma till doktorn, det är mycket dyrt’ används i stället för verbet patekti ett verb som översatts morfem för morfem från belarusiskan: dacynúja – dasitóti. Större delen av de upptecknade lånen och översättningslånen har inspirerats av ett senare inflytande från belarusiska dialekter. Därför antas de ha uppstått i litauiska dialekter först efter att den ensidiga litauisk-belarusiska tvåspråkigheten hade etablerats och börjat spridas; de är alltså relativt nya. Detta framgår av en jämförelse mellan de främmande orden som dokumenterats och andra belarusismer som används i dialekterna, liksom av deras ganska begränsade utbredning: de förekommer endast i enskilda litauiska gräns- och periferdialekter (se Grinaveckienė 1994; 1997: 185–195; Mikulėnienė, Morkūnas 1997; Petrukas, Vidugiris 1985; Vidugiris 1972: 19–29, 1998 m.fl.). 5.3. Många översättningslån är, till sin betydelse och ofta även till sin ordbildning, analoga med motsvarande ord i belarusiskan. Därför är det ganska svårt att avgöra vilka som är översättningslån och vilka som har uppkommit självständigt, med tanke på släktskapet mellan de baltiska och slaviska språksystemen samt likheterna mellan deras ordbildningsbaser och tendenser. Översättningslånen i dialekterna Raškomiai, Kódinė, Žirmūnai och Plikiai har tydliga samband med uttryckssätten i det litauiska ordförrådet. Vissa adjektiv försvinner också ur bruk. Till exempel saknar litauerna i dessa dialekter numera de adjektiv som är välkända i litauiskan och dess dialekter för att beskriva färgen på växter, föremål, kläder och djur, t.ex.: drìžotas (om föremål); juodãr.gis, juodãr.ge (om kor, hundar); pìlkas, pìlka (om föremål, fåglar), raĩ.bas, raĩba (om fåglar); raĩ.nas, rainà (om katter); šìr.mas, šìrmà ‘vit med inslag av mörkt hår’ (om hästar) m.fl. I stället för dem har två färgadjektiv nedtecknats – ž̃balas, ž̃balà (när färgen är jämn, mörkare) och mãrgas, margà (när färgen är ojämn och har fläckar). Till exempel: ž̃balas arkli:s, ž̃balas gaĩžis, ž̃balas kã:cin as, ž̃balas šuõ, ž̃balas tã:les, ž̃balas vẽ:šis; ž̃balà kã.rve, ž̃balà katẽ, ž̃balà kumẽ.le, ž̃balà kalẽ; ž̃balà vištà; ž̃balas šienas, ž̃balas vil.kas, ž̃balas vã.nagas, ž̃balas žvirblis; ž̃balà dùna (mögligt bröd), ž̃balà vã.rna, ž̃balà žuvis; margà paklõ.tė, margà kã.rve, margà kumẽ.le osv. De lokala litauerna har alltså otvivelaktigt lånat följande översättningslån från belarusiskan: cibì (se CBI IV 422–423) – ž̃balas och papì (CBI IV 234–235) – mãr.gas. Det här är de två färger som oftast används i belarusiskan, t.ex.: cibì конь ‘ž̃balas häst’, cibì пямых ‘ž̃balas tupp’, cibì сабака ‘ž̃balas hund’, cibì кот ‘ž̃balas katt’; papà курыца ‘marga höna’, papà карова ‘marga ko’, papà кошка ‘marga Straipsniai / Articles 127 NIOLĖ TUOMIENĖ katt’, flydde från ‘brokigt (strimmigt) ansikte’. På grund av det lokala belarusiska språkets inflytande används i de litauiska dialekterna den generaliserande översättningslåningen priešti(s) från bel. міць i stället för de verb som trängts undan ur dialekten: mažgti(s), plū.uti(s), skal.bti(s), till exempel: sæsuvā gã.lu. præ. sæ ‘sätter sig och tvättar (sköljer) huvudet’ (jfr bel. памыла галаву); ėi.k rãnkās nuprã.sk ‘gå och tvätta (skölj) händerna’ (jfr bel. трэба памыць рукі); švarẽ. išprã.sāu pūdu ‘jag diskade (sköljde) grytan ren’ (jfr bel. памый каструлю); vùpẽn skarās prãušu ‘jag tvättar (sköljer) sjalar i (i) floden’ (jfr bel. буду мыць адзенне). 5.4. I den belarusiska dialekten betecknas handflatan och handflatan med ett och samma ord – ладонь (СБ II 608) ‘handflata’; därför används även i den litauiska dialekten handflatahandflata för att beteckna, till exempel: lašnel par dė.nu (jfr bel. слана на ладонь). Detsamma gäller sammanblandningen här av verben bita och tugga samt adjektiven tjock, -t och tät, -t; man kan till exempel säga: gilei mė.žu kram.tosi ‘det sticks i skogen (det svider)’ och piktas šuo kram.tosi ‘en arg hund bits (hugger efter), jfr bel. рыц кусаецца ‘det sticks’ (det svider)’, сабака кусаецца ‘hunden bits’; густы туман ‘tät dimma’, густы лес ‘tät skog’. Sådana och liknande uttryck skadar uppenbart det litauiska språkets livskraft, ordens precision och korrekthet. I dessa fall förlorar den litauiska dialekten verbet bita och adjektivet tjock. 5.5. I Varanavas dialekt finns många översättningslån där varje morfem är beroende av motsvarande belarusiska morfem. Dit hör många verb med prefix, vars lexikala betydelse är helt belarusisk. För att skapa en sådan betydelse används ett prefix som är typiskt för belarusiskan, eller ett litauiskt prefix som sammanfaller med ett belarusiskt, samt olika suffix, oftast litauiska, till exempel: apmùžnėc ‘slita ut’: nã.mu. lan.tėlɛm apmùžnėja (jfr bel. хату доўгімі аббіва); razgùdinec ‘växa’: bùbos grẽ.ta razgùzinėja (bel. бульба быстра растёт); razvėžnėc ‘späda ut’: pínu. vā. nēnu razvėžnėja (bel. малако вадой разводзяць); (pa)prubžnėc ‘plocka’: pamídōrus paprubžnėju (bel. памідоры папрываю). Dessa översättningslån visar otvetydigt att belarusiskt inflytande lättast påverkar prefixen i litauisk morfologi, i mindre grad suffixen och minst och långsammast stammen, som ofta förblir helt oförändrad. 5.6. I dialekterna i Ramaškūnai, Rōdūnai, Žirmūnai och Plikiai har många sådana översättningslån noterats där litauiska uttrycksmedel har ersatts med belarusiska. På så sätt skapas en tvetydig och helt oklar tanke, som utgör 128 Acta Linguistica Lithuanica LXXVII Nevaldomas skolinimasis kaip kalbos nykimo požymis intrycket att en person som använder orden på det sättet inte kan särskilt bra litauiska. Sådana kalker skulle på grund av sin stora avvikelse från litauiskans uttryckssätt sannolikt vara lättast att känna igen, t.ex.: minkštai. ’fint’ maler mjukt (vitry. му́ки мя́ка́ змало́ў); žvirblėi. kãla ’äter’ grä.dus (vitry. вера́б’і клю́юць зярно́) osv. Även ord som används med en främmande betydelse i de undersökta dialekterna betraktas som kalker. Flest är verb som antecknats använda i främmande betydelse, t.ex.: apstóti ’angripa, omringa’ mūsė manį apstójo (jfr vitry. мухі ася́лі); uždė̃nkę ’stänga’ aždė̃nge lietuvišku. mokėklu. (vitry. закры́лі літо́ўскую школу); i.siduo ’lyckas’ bū.lkas grãžos i.sìdave (vitry. бу́кi ладны ўдалі́ся); pr̥siduo ’spöka’ ten pr̥siduda (vitry. там прыдаецца); razvė.c ’skingras’ a.ni.s grė.ta razvė.jo (vitry. яны́ бы́стра разышліся); pǽrsimainė ’förvandlas’ a.nas pǽrsimainė in vǟ.lano (vitry. ён ператварыўся ў чорта); dastó.c ’få’ dastó.jau gærus batùs (vitry. даста́ў до́брыя бо́ты); vėstis ’gå bra’ jæ.m su givuolė.s ne.sivadė (vitry. яму́ нява́лося з жыве́лай). Det har noterats att de dialekttalare som enligt en relativ bedömning dominerar använder ibland två uttryck bredvid varandra för att förmedla den önskade tanken – som tidigare, med ett genuint litauiskt ord i dess egen betydelse, och med en kalk från belarusiska i främmande betydelse, t.ex.: bǐnas pridėge / pr̥sivìlo (jfr vitry. быў прыпа́ліўшы), dastó.jau / gavãu. gærųs vilnas (vitry. даста́ў до́брыя во́ўны) osv. Detta faktum visar att användningen av kalker här ännu inte är allmän, men närmar sig gränsen för normalt bruk. 6. SAMMANFATTNING 6.1. I de litauiska enklaverna i Varanava i Belarus finns det litauiska språket fortfarande, men det fungerar inte. Gränserna mellan litauiska och belarusiska har suddats ut, och ord övergår lätt från det ena språket till det andra. Ord inom vardagsordförrådet har oftast motsvarande slaviska ord vid sidan av. Sätten att uttrycka tankar pressas undan intensivt, och enskilda ords semantik förändras märkbart – frågan om adekvat semantisk uttrycksförmåga uppstår. 6.2. Många motsvarande kalker finns i närliggande utkantdialekter av litauiska, men de kan också ha uppstått självständigt i dessa dialekter till följd av liknande förhållanden och kontakter med slaviska språk. Det är svårt att känna igen vissa kalker som används i dialekterna. Tendenserna och vägarna för hur sådana kalker bildas och uppkommer framträder ganska tydligt när man jämför Straipsniai / Articles 129 NIJOLĖ TUOMIENĖ systemen i de båda språken – litauiska och belarusiska – och deras olika och gemensamma uttryckssätt. 6.3. Även om den relativt äldsta generationen har bevarat och använder flest gamla litauiska ord, är det uppenbart att dess språk inte längre är lika uttrycksfullt, eftersom det har påverkats av det belarusiska språk som används i de omgivande områdena. Där kan man skönja en begränsning av funktionsområdena för enskilda litauiska språkdrag. Först börjar de företeelser försvinna som saknas i det belarusiska språk som står i kontakt med litauiskan. 6.4. En kvantitativ analys av vardagsordförrådet visar att det belarusiska språkets inflytande på de litauiska dialekterna ständigt ökar. Det omfattande insamlade materialet visar att kalker från belarusiska är konstgjorda sammansättningar av två delar, där den första är en litauisk form som döljer ett belarusiskt innehåll – en betydelse som är karakteristisk för belarusiska. Detta är en ständig källa till att de litauiska dialekterna blir alltmer belarusifierade. Under nuvarande förhållanden finns det nästan inga möjligheter att vårda och litauisera de isolerade litauiska dialekterna i Belarus. 6.5. Den geolingvistiska analysen bekräftar slutsatsen från den fonetiska och morfologiska analysen att dialekterna i trakten kring Varėna utgör en fortsättning på de sydliga höglandsmålens utbredningsområde i Belarus. LITTERATUR OCH KÄLLOR Aliūkaitė Daiva, Mikulėnienė Danguolė 2014: Geolingvistika: ideologija, teorija ir metodika. Pagrindinės sąvokos. – XXI a. pradžios lietuvių tarmės: geolingvistinis ir sociolingvistinis tyrimas, 39–41. Aliūkaitė Daiva, Bakšienė Rima, Jaroslavienė Jurgita, Judžentytė Gintarė, Leskauskaitė Asta, Lubienė Jūratė, Meiliūnaitė Violeta, Pakalniškienė Dalia, Ragaišienė Vilija, Rinkauskienė Regina, Švambarytė-Valužienė Janina, Urbanavičienė Jolita, Vaišnienė Daiva 2014: Punktų tinklo tankis geolingvistinėje srityje aukštaičiai: žemaičiai utifrån synvinkeln hos. – De litauiska dialekterna i början av 2000-talet: en geolingvistisk och sociolingvistisk undersökning, 39, 159–163, 168–173. Birgelienė Nijolė 2015: Dabartinis lenkų kalbos poveikis punskiečių kalbai. – Kalbos istorijos ir dialektologijos problemos 3, 27–39. Čekmonas Valerijus [Чекмонас В.] 1988: Функционирование языков и билингвизм (На материале помацких говоров). – Lietuvių kalbotyros klausimai 27, 37–54. Čekmonas Valerijus, Grumadienė Laima 1993: Kalbų paplitimas Rytų Lietuvoje. – Lietuvos rytai. Vilnius: Valstybinis leidybos centras, 132–137. 130 Acta Linguistica Lithuanica LXXVII Nevaldomas skolinimasis kaip kalbos nykimo požymis Crystal David 2005: Kalbos mirtis. Vilnius: Tyto alba (iš anglų k. vertė Edita Šidlauskaitė, Gabrielė Gailiūtė). Dresleris U. Wolfgangas 1994: Kalbos mirtis (vertė R. Marcinkevičienė). – Sociolingvistika ir kalbos kultūra. Vilnius: Gimtoji kalba, 84–90. DvŽ I–II – D베ninių šnektos žodynas 1. Författare Laima Grumadienė, Mikulėnienė Danguolė, Morkūnas Kazys, Vidugiris Aloyzas. Vilnius: Litauiska språkets institut, 2005; 2. Författare Danguolė Mikulėnienė, Morkūnas Kazys, Vidugiris Aloyzas. Vilnius: Litauiska språkets institut, 2010. Garšva Kazimieras 2005: Lietuvių kalbos paribio šnektos (fonologija). Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Gaučas Petras 2004: Etnolingvistinė Rytų Lietuvos gyventojų raida XVII a. antroji pusė – 1939 m. Vilnius: UAB „Inforas“. Grinaveckienė Elena 1994: Lietuvių tarmių tekstai 1. Balana (Varanavas). Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla. Grinaveckienė Elena 1997: Izoliotų lietuvių šnektų vietiniai etninėse Lietuvos žemės Baltarusijoje. – Lietuvių kalbotyros klausimai 37, 185–195. Grumadienė Laima 2005: Kodėl kaita lietuvių tarmėse. – Valoda–2006. Valoda dažādu kultūru kontekstā. Zinātnisko rakstu krājums XVI. Daugavpils: Saule, 42–48. Jaroslavienė Jurgita, Tuomienė Nijolė 2013: Lazūnų šnektos tekstai. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Kalėdienė Laima 2015: Vilniaus miesto kalba: stebimo laiko hipotezė. Tarmės – Europos tautų kultūros paveldas / Dialects – Cultural Heritage of European Nations. Vilnius: MRU, 211–244. Kardelis Vytautas 2013: Kalbų vartojimas rytų aukštaičių vilniškių paribiuose. – Lietuvių kalba 7. Interneto prieiga: www.lietuviukalba.lt. Kardelis Vytautas 2014: Lietuvių kalbos sala: probleminiai aspektai. – Lietuvių kalba 8. Interneto prieiga: www.lietuviukalba.lt. Kardelis Vytautas 2015: Lietuvių kalbos salos tyrimo perspektyvos. – Lietuvių kalba 9. Interneto prieiga: www.lietuviukalba.lt. Leskauskaitė Asta 2006: Kūčių krašto šnektos tekstai. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Leskauskaitė Asta 2009: Marcinkonių šnektos tekstai. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Leskauskaitė Asta 2016: Seirijų šnektos tekstai. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Straipsniai / Articles 131 NIOLĖ TUOMIENĖ Labov William 1963: The social motivation of a sound change. – Word 19, 207–309. Лабов Уильям 1975: О механизме языковых изменений. – Новое в лингвистике 7. Москва: Прогресс, 199–228. LKA I – Lietuvių kalbos atlasas 1. Lesika, ansvarig redaktör Kazys Morkūnas. Vilnius: Mokslas, 1977. LKŽ – Lietuvių kalbos žodynas (I–XX, 1941–2002), elektroninis variantas. Red. kolegija: Gertūda Naktinienė (vyr. red.), Jonas Paulauskas, Rūtė Petrokienė, Vytautas Vitkauskas, Jolanta Zabarskaitė. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 2005. Interneto prieiga: http://www.lkz.lt. LKŽ XIV – Lietuvių kalbos žodynas 14. Vilnius: Mokslas, 1986. Meilūnaitė Violeta, Mikulėnienė Danguolė 2014: Trinaris optimizacijos modelis: punktų gyvybingumo laipsniai. – XXI a. pradžios lietuvių tarmės: geolingvistinis ir sociolingvistinis tyrimas, 124–128. Mikulėnienė Danguolė, Meilūnaitė Violeta [sud.] 2014: XXI a. pradžios lietuvių tarmės: geolingvistinis ir sociolingvistinis tyrimas. Žemėlapiai ir komentarai. Vilnius: Briedis. Mikulėnienė Danguolė, Morkūnas Kazys 1997: Dieveniškių šnektos tekstai. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Petrauskas Jonas, Vidugiris Aloyzas 1985: Lazūnų tarmės žodynas. Vilnius: Mokslas. Razmukaitė Marija, Pangonytė Aistė [sud.] 2002: Lietuviški tradiciniai vietovardžiai Gudijos, Karaliaučiaus krašto, Latvijos ir Lenkijos. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos centras. Romančiuk Ona 1987: Dėl leksinės interferencijos lietuvių kalbos salose. – Lietuvių kalbotyros klausimai 26, 140–149. Vilnius: Mokslas. Rudienė Vida 2011: Lietuvių kalba ir sociokultūriniai veiksniai. – Žmogus ir žodis 3, 40–49. Russel Bernard H. 1992: Preserving language diversity. – Human Organization 51, 82–91. СБ II – Слоўнік беларускіх гаворак паўночна-заходняй Беларусі і яе пагранічча 2. Мінск: Навука и тэхніка, 1980. СБ IV – Слоўнік беларускіх гаворак паўночна-заходняй Беларусі і яе пагранічча 4. Мінск: Навука и тэхніка, 1984. 132 Acta Linguistica Lituanica LXXVII Nevardomas skolinimasis kaip kalbos nykimo požemis Tuomenė Nijolė 2005: Mūsdienu izolētu lietuviešu izlākņu archaīskums un jaunumi. Valoda – 2005. Zinātnisko rakstu krājums XV. Daugavpils: Daugavpils universitāte, 88–94. Tuomenė Nijolė 2005a: Ramaškonių šnektos daiktavardžio kaityba: sociolingvistinis tyrimas (Daktaro disertacijos rankraštis). Vilnius. Tuomenė Nijolė 2006: Ramaškonių šnektos kodų kaita. – Kalbos kultūra 79. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 161–172. Tuomenė Nijolė 2006a: Periferisko lietuviešu izlākņu kalki. – Valoda – 2006. Valoda dažādu kultūru kontekstā. Zinātnisko rakstu krājums XVI. Daugavpils Universitātes akadēmiskais apgāds „Saule“, 2006, 80–86. Tuomenė Nijolė 2008: Ramaškonių šnektos tekstai. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Tuomenė Nijolė 2010: Ramaškonių šnektos daiktavardis: sociolingvistinis tyrimas. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 232 p.: iliustr. žemėl. (= Opera linguistica Lithuanica 13). Tuomenė Nijolė 2010a: Dvibalsių ie, uo vienbalsinimo tendencijos periferinėse Varėnavo šnektose. – Žmogus ir žodis 2(1). Vilnius: Vilniaus pedagoginis universitetas, 62–67. Tuomenė Nijolė 2010b: Pietų aukštaičių šnektos Balartuosje: kalbų sąveikos padariniai. – Respectus Philologicus 18(23), 223–234. Tuomenė Nijolė 2014: Archajiškosios ir inovacinės veiksmažodžio ypatybės Pietų aukštaičių patarmėje Baltarusijoje. – Acta Linguistica Lithuanica 70, 82–105. Urnėžiūtė Rita 1998: Kodų kaita jonėkiečių šnekamojoje kalboje. – Kalbotyra 47(1), 131–140. Vaitkevičius Vykintas 2011: Gervėčių sala istorijos tėkmėje. – Liaudies kultūra 5(140), 17–34. Vidugiris Aloyzas 1972: Iš Gervėčių tarmės semantinių dialektizmų. – Lietuvių kalbotyros klausimai 13, 19–29. Vidugiris Aloyzas 1998: Zietelos šnektos žodynas. Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos institutas. Vidugiris Aloyzas 2004: Zietelos šnekta. Vilnius: Presvika. Vidugiris Aloyzas 2014: Lazūnų šnekta. Vilnius: Lietuvių kalbos instituto leidykla. Zinkevičius Zigmas 1966: Lietuvių dialektologija. Vilnius: Mintis. Straipsniai / Articles 133 NIJOLĖ TUOMIENĖ Zinkevičius Zigmas 1993: Rytų Lietuva praeityje ir dabar. Vilnius: Mokslo ir encyklopedijų leidykla. ZT I–II – Vidugiris Aloyzas, Mikulėnienė Danguolė. Zietelos šnektos tekstai 1–2. Vilnius: Litauiska språkets institut, 2005–2010. Okontrollerad lånordning som tecken på språklig förlust SAMMANFATTNING Artikeln bygger på samtida dialektologiska och sociolingvistiska data (slutet av 190th-talet och början av 200st-talet) med fokus på det litauiska språkets aktuella tillstånd och förändring. Materialet samlades in i några isolerade, perifera litauiska dialekter i Ramaškonys, Rodūnia, Žirmūnai och Pikeliai, belägna i Voronava-distriktet i Belarus. Låne- och assimileringsprocessernas mekanism undersöks med fokus på problemet med semantisk adekvans. Under senare år har användningen av översättningslån från slaviska språk ökat i perifera dialekter. Tvåspråkighet omformar människors tänkande, och som följd tar de lätt till sig låneord och ordgrupper, syntaktiska konstruktioner och fraseologi som sina egna. Till betydelse och ordbildning motsvarar översättningslånen de berörda belarusiska orden. Därför är det en ganska komplicerad uppgift att skilja mellan översättningslån och självständiga ord, som har utvecklats till följd av historiskt betingade systematiska regelbundenheter i slaviska och baltiska språk och därmed har likartade avledningsbaser. De flesta översättningslån är kalker eller ordagranna översättningar från belarusiska, som tillför det litauiska ordet en belarusisk, artificiellt skapad betydelse. Betydelsen är främmande och hämtas ofta från ett annat litauiskt ord som inte är en semantisk motsvarighet till det ursprungliga belarusiska ordet. Processen leder till att dialektordförrådet utarmas, semantiken förstörs, den litauiska nationella andan försvagas och en tämligen ensidig tvåspråkighet utvecklas. Inkommen den 13 mars 2018. NIJOLĖ TUOMIENĖ Litauiska språkets institut Petro Vileišio g. 5, LT-10308 Vilnius, Litauen [email protected] 134 Acta Linguistica Lithuanica XXVII