Vernacular Literature as a Widening Field of Study in Contemporary Dialectology (On the Example of Podhale Region in Poland)

ANNA MŁKODAJ Podhalańska Państwowa Wyższa Szkoła Zawodowa w Nowym Targu, Poland Huvudområden för den vetenskapliga forskningen: lingvistik, kulturstudier, dialektologi, utbildning. DOI FOLKLIG LITTERATUR SOM ETT VÄXANDE FORSKNINGSOMRÅDE INOM SAMTIDA DIALEKTOLOGI (MED PODHALE-REGIONEN I POLEN SOM EXEMPEL) Folklig litteratur som ett växande forskningsområde inom samtida dialektologi (exemplet med Podhale-regionen i Polen) ANNOTATION Dialektal litteratur var en av formerna för att bevara dialekten. Trots sin tydliga förekomst i de schlesiska, kasjubiska och podhalanska dialekterna står både dialektal poesi och epik fortfarande utanför dialektologins intresse. Dialektal litteratur har, med fokus på fonetik, fonologi, syntax och lexik, inklusive pragmatiska, kulturella och sociala sammanhang, ännu inte utvecklat egna forskningsverktyg som kan fånga genrens väsen. Syftet med denna artikel är att påvisa behovet av att utvidga den moderna dialektologins forskningsfält till att omfatta detta fenomen, som är förknippat med skapandet av stilistisk mångfald inom dialekten. Dialektal litteratur är ett tydligt bevis på att en konstnärlig-litterär varietetsform skapas inom eller återfinns i dialekten. Denna process utvecklades som mest fullständigt i Podhale av olika skäl. NYCKELORD: polsk dialektologi, folklig litteratur, identitet, folklore, Podhale-regionen. Straipsniai / Articles 45 ANNA LEKODAJ ANOTATION En av formerna för att bevara en dialekt är dialektlitteratur. Trots att detta fenomen är särskilt utmärkande för dialekterna i regionerna Schlesien, Kasjubien och Podhale har varken dialektal poesi eller epik ännu tilldragit sig dialektforskarnas uppmärksamhet. Även om stor uppmärksamhet ägnas åt fonetik, fonologi, syntax och lexik, liksom åt pragmatiska, kulturella och sociala sammanhang, har det ännu inte utvecklats några forskningsverktyg som kan fånga kärnan i denna genre. Syftet med denna artikel är att understryka behovet av att utvidga den moderna dialektologins forskningsfält så att det omfattar betydelsen av att skapa stilistisk mångfald inom dialekten. Dialektlitteratur är ett tydligt bevis på att konstnärlig och litterär mångfald skapas inom dialekten. Av olika skäl har denna process kommit till starkast uttryck i Podhale-regionen. NYCKELORD: polsk dialektologi, dialektlitteratur, identitet, folklore, Podhale-regionen. Dialektologin beskriver ett språks lexikala och grammatiska differentiering. Traditionellt har den förknippats med fenomenets geografiska dimension, och särskild vikt har lagts vid talet hos invånarna i en viss by. Numera omfattar dialektologins intresseområde även stadsområden med deras rika sociologiska mångfald (Britain 2010: 127–128). Kombinationen av båda aspekterna och inriktningarna kan definiera dialekten som en särskild språkform som är karakteristisk för en specifik region eller social och kulturell grupp. Vid övergången mellan 1800th- och 1900th-talen antogs de första forskningsnormerna för den så kallade traditionella dialektologin. Ett av de grundläggande antagandena var övertygelsen om att varje dialekt är oupplösligt knuten till ett specifikt, avgränsat territorium (Auer 2004: 149–150). Dialektologins syfte var därför att fastställa gränserna mellan angränsande dialekter, analysera hur livskraftiga dialektdragen var i talet hos invånarna i ett visst område (inklusive dess centrum och periferi) och, med hänsyn till de fortskridande förändringar som hängde samman med befolkningens migration eller strukturella förändringar i regionens ekonomiska bas, identifiera de centrala dialektdragen i talet hos invånarna i en viss region (Szmrec sanyi 2014: 81). Den traditionella dialektologin fokuserade främst på språkliga egenskaper, som sedan analyserades utifrån sina primära och sekundära drag som skilde en viss dialekt från standardspråket. Dialektologernas främsta forskningsområde var bybornas levande tal. De mest tillförlitliga källorna var äldre, bofasta män på landsbygden, vars tal ansågs vara mest trovärdigt när det gällde att representera vissa dialektdrag (Britain 2010: 129, Chambers and Trudgill 1998: 29), och den grundläggande forskningsmetoden var en omfattande enkätundersökning av en dialekt med fokus på uttal eller lexik (enkätbaserad dialektologi). Detta ledde till 46 Acta Linguistica Lithuanica LXX Folklig litteratur som ett vidgat forskningsfält inom samtida dialektologi (med Podhale-regionen i Polen som exempel) monumentala studier, såsom Alexander John Ellis’ The Existing Phonology of English Dialects Compared With That of West Saxon Speech (1889). Det intresse för enskilda dialekters fonetiska och lexikala resurser som väcktes under 1800th-talet, tillsammans med möjligheten att geografiskt identifiera specifika drag, bidrog till att dialektatlaser skapades (atlasbaserad dialektologi). Denna forskningstradition lever vidare. Den har också en motsvarighet inom polsk dialektologi (Reich, Woźniak 2004). Dess fortsättning i dag märks i omfattande projekt inom dialektbaserad lexikografi för Polens olika regioner, till exempel Podhale, Orawa, Lubelszczyzna och Śląsk (Wyderka 2000–2017; Kąś 2007; Kąś 2015–2018; Pelcowa 2013–2018). Materialet som samlats in i atlaser och ordböcker kan ligga till grund för vidare forskning ur både synkroniska och diakroniska perspektiv. Samtida dialektologi inriktas i allt högre grad på att skapa dialektkorpusar, det vill säga ”principstyrda, eventuellt datoriserade och brett representativa samlingar av naturalistiskt talat (och ibland skrivet) dialektmaterial” (Anderwald and Szmrecsanyi 2009: 1126). Korpusbaserad dialektologi är inte bara en kunskapskälla om enskilda dialekter ur synkroniskt och diakroniskt perspektiv, utan möjliggör också omfattande studier inom både lingvistik och etnografi. En obestridlig fördel med korpusbaserad dialektologi är att den utnyttjar Internets stora tekniska möjligheter, däribland möjligheten att kontinuerligt utöka datamaterialet och att enkelt dela det (Karaś 2015: 83–84). Det nya inom korpusbaserad dialektologi är att den även omfattar skrivna dialekttexter. Traditionell dialektologi var främst inriktad på det talade språket, men förhöll sig skeptisk till alla skriftliga former. Med tiden, och i takt med förändringarna på landsbygden, får den skriftliga formen emellertid en allt viktigare roll, vilket kommer att diskuteras i denna artikel. Bland dialekttexter ägnas särskild uppmärksamhet åt konstnärliga texter, det vill säga dialektlitteratur. Medan litteratur på de nationella standardspråken i västeuropeiska länder föregicks av texter på dialekter (Italien, Frankrike), fick polsk dialektlitteratur inte någon tryckt form i Polen förrän under 1900th-talet. Dialektlitteratur förekom endast på de dialekter som stod emot den intensiva enandet och standardiseringen av det polska språket efter andra världskriget. Inom ramen för den traditionella polska dialektologin gav sig forskarna in på detta område i ett specifikt syfte, som styrde hela forskningsprocessen. Om forskarna var intresserade av att analysera terminologin för hur ett visst redskap var konstruerat eller hur människor utförde olika sysslor (inom jordbruket eller traditionella sedvänjor), fokuserade de uteslutande på denna aspekt. Det mest eftertraktade studieobjektet var en företrädare för den äldre generationen som mindes gamla tider. Forskningen handlade därför i första hand om Straipsniai / Articles 47 ANNA ŁĘKODAJ insamling av exempel på vissa rester av det gamla språket, som inte längre kunde ge en trovärdig beskrivning på grund av förändringarna i det moderna tillståndet. Dessutom var forskaren oftast en främling utifrån, från ett avlägset land, vanligen en stadsbaserad vetenskapsman, som av okända skäl ihärdigt frågade om vissa lokala språkbruk. Efter att ha samlat in materialet reste han eller hon till en hemlig destination och återvände aldrig för att dela resultaten av sin forskning med byborna.1 Dessutom fick de lokala landsbygdsskolorna inget stöd för verksamhet med anknytning till att vårda den lokala dialekten. Dialektologer studerade dialekter samtidigt som lärare kämpade för att utrota dem. Sådana studier genomfördes i Polen huvudsakligen under 1900-talet. Det var en tid då dialekten definierades som byspråk. På den tiden använde människor på landsbygden, särskilt de äldre, vanligtvis inte något annat språk. Deras språk var dialekten av nödvändighet, inte av eget val. Den allmänna uppfattningen var då att dialekter inte väckte respekt. De betraktades som tecken på låg utbildningsnivå och låg social status, och ibland på ”efterblivenhet”. Den här typen av stigma som grundar sig på en persons tal är inget ovanligt fenomen och är inte heller begränsad till den polskspråkiga miljön. Skolsystemet bekämpade också dialekten och tillrättavisade elever för att de använde den. Införandet av nationella språkstandarder, utan möjlighet att tillämpa dialektal tvåspråkighet, var ett av den allmänna grundutbildningens främsta mål. Man trodde att användningen av dialekten hindrade unga från att få en högre utbildning och det som följer med den, det vill säga en förbättrad livskvalitet. Under dessa förhållanden övergav landsbygdens ungdomar tidigt denna del av sitt kulturarv. Unga människor som tog över familjegården efter avslutad utbildning återgick dock vanligtvis till att använda dialekten i viss utsträckning. De som flyttade till städerna lade däremot dialekten helt åt sidan. Denna situation förändrades så småningom radikalt. I Polen hängde bevarandet av dialektbruket samman med den politiska omvandlingen och de efterföljande ekonomiska förändringarna. En traditionell dialekt beskriver en värld där kunskaper om både livets materiella och andliga aspekter fördes vidare från generation till generation. Under de senaste åren har landsbygden samtidigt genomgått en radikal förändring av sin ekonomiska struktur. Små gårdar har blivit olönsamma. Ett starkt fokus ligger på att samla betesmarker i händerna på utvalda jordbrukare, och konkurrensen på marknaden för jordbruksprodukter 1 Ett ytterligare problem var behovet av att skriva fonetiskt och därmed ta hänsyn till fonologiska system och de olika dialekternas mångfald. En dialekt användes i själva verket endast i muntlig tradition, vilket uteslöt möjligheten för en icke-specialist att läsa texten. 48 Acta Linguistica Lithuanica LXX Vernacular Literature as a Widening Field of Study in Contemporary Dialectology (On the Example of Podhale Region in Poland) har tvingat fram förändringar inom tekniken. Den traditionella familjejordbrukstypen har ersatts av moderniserade jordbruksföretag som producerar livsmedel i större skala. Denna nya standardisering av verkligheten förde också med sig ett nytt standardspråk. Dialekten var oupplösligt förbunden med en annan värld och en annan tid, grundad på andra principer och ett annat värdesystem. En annan viktig orsak till dialektens försvagade ställning på landsbygden har varit en grundläggande förändring av den bredare samhälleliga kommunikationen, kopplad till omgestaltningen av kulturen och, mer specifikt, övergången från en analog till en digital fas, i samband med förändringar (Hopfinger 2009: 295–297). Internets och sociala mediers breda spridning påskyndade standardiseringen av språket. Även globaliseringen av kulturen tog fart. Den moderna skolan försöker inte längre bekämpa dialekter, men möter dem inte heller dagligen bland sina elever. Landsbyarna förlorar sitt språk och därmed också sin identitet. Lyckligtvis gäller det ovan beskrivna fenomenet inte alla delar av Polen. Det finns ändå regioner som bevarar sin språkliga och kulturella särart. Detta har framför allt skett i områden där den lokala dialekten och den kulturella särprägeln tillmätts ett mycket högt socialt värde. Sådana regioner är främst Schlesien, Kaszuby, Kurpie, Spisz, Orawa och Podhale. I var och en av dessa regioner har man följt olika vägar för att skapa en samhällelig övertygelse om behovet av att bevara den regionala identiteten, däribland det regionala talet. Var och en av dessa vägar skulle kunna bli föremål för en egen artikel, men inom ramen för denna artikel kommer jag att fokusera på Podhale, den region jag känner bäst och själv kommer ifrån. Podhale ligger i södra Polen, vid foten av Tatrabergen, de högsta polska bergen av alpin typ, som ingår i Karpaterna. Den magra jorden och de svåra naturförhållandena bidrog till pastoralismens utveckling. Den särpräglade herdekulturen formades under starkt inflytande från valakerna, som tillsammans med sina hjordar rörde sig från Balkanhalvön genom Karpaternas båge västerut. De lämnade spår inte bara i den allmänna kulturen, utan också i de polska högländarnas tal. I århundraden var Podhale svårtillgängligt, förlorat bland berg och skogar och isolerat från resten av landet. Polska nybyggare kom från norr; de fick många privilegier av kungarna, röjde skogarna och grundade bosättningar. I århundraden levde dessa invånare i naturlig isolering, skapade en egenartad kultur och bevarade sitt ålderdomliga språk. Först på 19th-talet kom intresserade representanter för intelligentian till denna avkrok; de kom till Tatrabergen i forskningssyfte (geologer, geografer och naturforskare), och senare även tack vare det gynnsamma klimatet, för att förbättra sin hälsa och koppla av. Nykomlingarna upptäckte ett exotiskt, halvvilt och halvt hedniskt folk, som var mycket stolt och självständigt, Strajnsia / Articles 49 ANNA ŁEKODAJ eftersom de aldrig hade känt till slaveri eller träldom. Av denna anledning blev lokalbefolkningen vid sekelskiftet föremål för allmän fascination och en sorts modefluga. På samma sätt uppmärksammade man inom Tatrahögländarnas kultur dess nationella potential, som skulle bidra till att återuppbygga den polska identiteten efter att den nationella självständigheten hade utropats. Därför ville nationella ledare omge denna kultur med omfattande omsorg och uppmärksamhet. Under inflytande av det intresse som nationella ledare visade uppskattade högländarna själva värdet av sin egen kultur och beslutade sig för att skydda den: först grundade de Högländarföreningen (1904) och senare Polska högländaralliansen. Bland alliansens nyetablerade medlemmar ökade också medvetenheten om behovet av utbildning. Många högländare tog universitetsexamen, och även om de inte kunde hitta arbete i Podhale bidrog de till att utveckla dess kultur. Turisterna som kom långväga ifrån fick först bekanta sig med högländarnas folkkultur främst genom bergsexpeditioner. Enligt den lokala sedvänjan vid den tiden åtföljdes en expedition upp i bergen av en grupp talrika högländarguider, musiker och hjälpare – bärare. Utflykterna varade vanligtvis i flera dagar. Kvällarna vid lägerelden fylldes för gästerna av högländarnas berättelser, musik, sånger och danser. Författarna fascinerades framför allt av högländarnas berättelser. De första texter som presenterade Podhaledialekten publicerades 1889. Den första var ”Sabałas vackra saga”2, skriven av författaren Henryk Sienkiewicz, som senare tilldelades Nobelpriset i litteratur. I början av 1900-talet skapade en annan berömd polsk författare, Kazimierz Tetmajer, en serie berättelser Från det klippiga Podhale (1914), där de flesta texterna skrevs på en stiliserad form av Podhaledialekten. Sienkiewicz hade inga tidigare band till Podhale, medan Tetmajer själv föddes där och tillbringade sina första åtta levnadsår på orten. Han kände till och förstod dialekten, men den var inte hans modersmål, eftersom han kom från en adlig familj och inte en högländarfamilj. Av denna anledning kan varken ”Sabałas vackra saga” eller Tetmajers berättelser betraktas som autentiska dialekttexter. De är endast exempel på stiliseringar eller konstnärliga improvisationer av dialekten. När en inhemsk grupp av bildade högländare, starkt engagerade i den regionala identitetsrörelsen, hade vuxit fram, inledde de en kampanj för att skapa regional litteratur. Högländare från Podhale började skriva egna verser på sitt ursprungliga språk eller sin dialekt. Den förste av dem var Andrew Stopka, en infödd bergsbo från byn Koscielisko vid foten av Zakopane, som skrev ned många berättelser av Sabala – sin granne. 2 Sabala är smeknamnet på den berömde högländske berättaren John Krzeptowski (1809–1894), som blev en ikon för Podhales högländer. 50 Acta Linguistica Lithuanica LXX Vernacular Literature as a Widening Field of Study in Contemporary Dialectology (On the Example of Podhale Region in Poland) Stopka är också författare till en originell dialekttext som utvecklade temat om riddarna som sover i Tatrabergen. Båda texterna skrevs och publicerades i slutet av 19th-talet. För dagens forskare av högländarnas dialekt är Stopkas skrifter en tillförlitlig kunskapskälla om dialektens form under hans tid, även om de utan tvekan har en stark konstnärlig prägel och den dialekt som används i dem har en något annan form än den som används i vardagligt tal. En liknande slutsats kan dras om skrifterna av en annan bildad högländare från Zakopane – Wojciech Brzega – som i början av 20th-talet publicerade en novellsamling på dialekt med titeln Posiady. Berättelser från Podhale (1913). Som infödd högländare använde Brzega sitt förstaspråk eller sin dialekt. För både Stopka och Brzega var dialekten deras första, naturliga språk, medan de lärde sig polska standardspråket mycket senare (och förmodligen med svårighet) genom sin skol- och universitetsutbildning. Deras verk lade grunden för Podhales regionala litteratur, och Tatradialekten fick nu se sin egen litteratur växa fram. Före andra världskriget utkom tre egenutgivna diktsamlingar på högländardialekt (Anthony Zachemski Gęśle z jawora 1935, Stanislaw Nedza-Kubinec Na nowa perć 1936 och Jan Mazur Z wysokik Tater wiaterny sum 1937). Ytterligare dikter på högländardialekt publicerades i både regionala och nationella publikationer. År 1937 sammanställdes vid Jagiellonian University i Kraków antologin med titeln Poezja młodego Podhala. Den fokuserade på unga högländska författares verk, skrivna på dialekt. Bland författarna fanns både universitetsutbildade och självlärda högländare, kvinnor såväl som män; med undantag för en kvinna var de alla födda i högländarfamiljer i Podhale, och dialekten var deras första språk. Endast Anna Nowobielska kom inte från Podhale; hon kom dock dit med sin mor, som var lärare, när hon var två år gammal och tillbringade sin barndom bland högländarbarnen, vilket formade hennes språk och världsbild. Under hela sitt liv skrev Nowobielska dikter på dialekten (hon dog 1992) och blev en vida känd högländsk poet. Påverkad av nykomlingar från andra delar av Polen fortsatte den litterära rörelse som hade inletts i Tatrabergen under 20th-talet att utvecklas och sprida sitt inflytande till grannregionerna. I dag kan vi redan tala om fem generationer av infödda Tatrahögländare som skriver och publicerar poesi och prosa på Podhaledialekten. Denna litteratur spreds i stor utsträckning bland många högländska läsare. Eftersom Tatradialekten, som är en dialekt av polska, inte är svår för en genomsnittlig polack att förstå, 3 Jag syftar framför allt på Josep Kąś, författare till det monumentala verket Illustrerad ordbok över Podhales dialekt och kultur (utgivet i sju olika band sedan 2015). Straipsniai / Articles 51 ANNA ŁEKODAJ och dess stavning4 hänvisar till polsk ortografi. Dialektlitteraturen är en viktig källa till kunskap om mentaliteten hos Podhales höglandsbor och den värld de lever i. I ett tidigt skede av dialektens utveckling i Podhales litteratur framträdde två huvudströmningar. Den första utvecklades i nära anslutning till den lokala folklorens traditioner och hänvisade, ur prosans perspektiv, till en folklig saga kallad godka i Podale och, ur poesins perspektiv, till folkvisor. Dessa hänvisningar är både tematiska och formella. Fyraradigt rim är typiskt för Podhale och har lagt grunden för höglandsbornas poesi. Även innehållsmässigt innebär denna strömning en fortsättning på traditionella folkloristiska motiv och teman. Den andra strömningen representeras av konstnärer som inspirerats av den samtida polska prosans och poesins landvinningar, från vilka de främst hämtar inspiration. Detta gäller särskilt poeter med högre utbildning, som är medvetna om sin poetiska teknik. Deras verk syftar till att vidga dialektens uttrycksmöjligheter så att den kan förmedla innehåll som de inte regelbundet berör i vardagen. Vi har dem också att tacka för deras intressanta dialektala bildspråk, tack vare vilket det har blivit möjligt att fånga innehåll som går utöver den dagliga erfarenheten av att leva i en höglandsby. Paradoxalt nog hamnar dialektal poesi ofta utanför dialektologins intresse just på grund av detta skapande arbete. Dialektologin fokuserar huvudsakligen på att beskriva ett avgränsat, stabilt system där språket är en direkt återspegling av verkligheten. Den dialektala produktionen, framför allt poesin inom denna icke-folkloristiska strömning, skapar ett område av dialekten som kräver att lämpliga forskningsverktyg utvecklas. Det finns flera skäl till att dialektalt skrivande, särskilt poesi utanför den folkloristiska strömningen, inte betraktas som en god kunskapskälla av de flesta 4 Stavningen av Podhaledialekten är en annan fråga. Enligt det klassiska synsättet är dialekten ett levande talspråk utan texter. Detta gäller fortfarande för många andra polska dialekter. Därför har dialektologer använt fonetiska transkriptioner. Denna typ av transkription är dock hermetisk, och förmågan att använda den är vanligen begränsad till en snäv krets av språkvetare. För poeten som skriver på höglandsdialekt har polskan blivit grunden för transkriptionen. Till en början infördes några gemensamma tecken, avsedda att skilja mellan olika realiseringar av enskilda ljud, men med tiden övergav man detta till förmån för en gemensam förståelse inom gemenskapen. Podhaledialektens ortografi är fortfarande varken stabiliserad eller allmänt fastställd. Varje författare skriver som han eller hon finner lämpligt. Vanligtvis stör detta tillvägagångssätt dock inte identifieringen av dialekten. Att skapa en skriven variant av ett givet språk är en långvarig process. Samtidigt är de litterära traditioner vi har i fråga om Podhale endast 120 år gamla. Kanske kommer en enhetlig stavning att växa fram genom den fortsatta litterära utvecklingen i regionen. Till stor del kan detta bli verklighet tack vare det framväxande verket Illustrated Lexicon of Dialect and Culture of Podhale av professor Józef Kąś. Tack vare författarens auktoritet kan den stavning eller ortografi som används där med tiden bli norm. 52 Acta Linguistica Lithuanica LXX Vernacular Literature as a Widening Field of Study in Contemporary Dialectology (On the Example of Podhale Region in Poland) dialektologer. Det viktigaste av dessa skäl hänger samman med författarens individuella förhållningssätt till språket. Vissa dialektologer menar att författarens dikt också kan ge uttryck för hans eller hennes egen vision av dialekten. Den kan till exempel förstärka vissa av dess drag och försvaga andra. Hans eller hennes dialekt kan ha karaktären av en projektion eller en individuell vision med rötter i personens erfarenheter av det förflutna. I detta avseende kan dialekten undgå den bild som hittills formats med hjälp av de verktyg som använts. Om vi däremot betraktar det dialektala konstnärliga skapandet som en av dialektens livsformer, kan en ingående analys ge många värdefulla upplysningar om dialektuttryckets individualisering eller om intern stilisering. Dialekten har, liksom varje språk, rätt att inom sina ramar skapa olika slags varieteter; vissa vittnar om det allmänna språksystemet, medan andra visar dess interna stilistiska avledningar. Dialektlitteraturen är en av dessa. Ett annat skäl är övertygelsen om att den icke-folkloristiska dialektlitteraturen i grunden är främmande för dialekten – i någon mening onaturlig. Den förknippas vanligen med skapandet av en världsbild som inte stämmer överens med den traditionella folklore som finns nedtecknad i texterna. Den introducerar ett annat perspektiv på verkligheten och bryter ner rådande stereotyper. Det är ett slags uttryck som undgår de tidigare beskrivningsreglerna. Det är dock ganska riskabelt att ignorera denna form av språklig aktivitet bara för att den inte passar in i en heltäckande bild av dialekten som helhet. I dag ser vi hur dialekten i allt högre grad överges i bybornas vardagliga tal (även i Podhale). Samtidigt fortsätter dialektlitteraturen att utvecklas. Nya diktsamlingar ges ut; författarna använder dagligen standardpolska, samtidigt som de förblir trogna dialekten i sin skrivna poesi. Med tiden kan litteraturen bli ett viktigt, om inte det enda, område där dialekten lever vidare. Därför bör vi i dag lära oss att ta den på allvar och genom den förstå dialektens roll och plats i den moderna världen. REFERENCES Anderwald Lieselotte, Szmrecsanyi Benedikt 2009: Corpus Linguistics and Dialectology. – Handbooks of Linguistics and Communication Science, Lüdeling Anke, Kytö Merja (eds). Walter de Gruyter. Berlin / New York, 1126–1139. Auer Peter 2004: Sprache, Grenze, Raum. – Zeitschrift für Sprachwissenschaft 23, 149–179. Bielatowicz Jan 1937: Poezja młodego Podhala. Kraków: Koło Naukowe Polonistów UJ. Britain David 2010: Dialectology. – Encyclopedia of Linguistics, ed. Malmkjaer Kirsten. London, Routledge. Straipsniai / Articles 53 ANNA MŁKODAJ Brzega Wojciech 1913: Posiady. Opowiadania z Podhala. Kraków: Księgarnia Literacka. Chambers Jack K., Trudgill Peter 1998: Dialectology. Cambridge: Cambridge University Press. Hpofiner Maryla 2009: Rekonfiguracja komunikacji społecznej. – Przegląd Filozoficzno-Literacki 4(25), 393–402. Karaś Halina 2015: Zadania dialektologii w zakresie ochrony ginących gwar. – Gwary Dziś 7, 83–95. Kąś Józef 2003: Słownik gwary orawskiej. Kraków: Wydawnictwo Akademickie. Kąś Józef 2015–2018: Ilustrowany leksykon gwary i kultury Podhala, Bukowina Tatrzańska. Nowy Sącz: Bukowiańskie Centrum Kultury (t. I–II), Małopolskie Centrum Kultury Sokół (t. IV–VII). Mazur Jan 1937: Z wysokich Tater wietrzny sum. Lwów: Książnica Atlas. Młkodaj Anna 2015: Kwietno Pani. O gwarowej poezji Podhala w ujęciu kulturowym. Rabka Zdrój: Wydawnictwo „Zachylina”. Młkodaj Anna 2014: O literackim potencjale gwary podhalańskiej. – Badania dialektologiczne. Stan, perspektywy, metodologia, eds. Sikora Kazimierz, Rak Maciej. Kraków: Księgarnia Akademicka, 181–200. Nędza-Kubiniec Stanisław 1936: Na nową perć. Kościelisko: Związek Podhalan. Zachemski Antoni 1935: Gęśle z jawora. Kraków: Krakowskie Ognisko Związku Podhalan. Pelcowa Halina 2012–2018: Słownik gwar Lubelszczyzny. Lublin: Wydawnictwo UMCS. Przerwa-Tetmajer Kazimierz 1914: Na Skalnym Podhalu. Kraków: Wydawnictwo Literackie. Reichan Jerzy, Woźniak Kazimierz 2004: Polskie atlasy dialektologiczne i etnograficzne. Kraków: Wydawnictwo Lexis. Sienkiewicz Henryk 1889: Sabałowa bajka. – Czas 170(XLI), 1. Zmrecany Benedikt 2014: Methods and Objectives in Contemporary Dialectology. – Slavica Bagensia 12, 81–92. Wyderka Bogusław 2000–2017: Słownik gwar śląskich (vol. I–XVI). Opole: Silesia Progress. 54 Acta Linguistica Lithuanica LXX Vernacular Literature as a Widening Field of Study in Contemporary Dialectology (On the Example of Podhale Region in Poland) Liaudies literatūra kaip besiplečianti studijų sritis šiuolaikinėje dialektologijoje (Lenkijos Podhalės regiono pavyzdys) SANTRAUKA Straipsnyje pabrėžiamas dialektologijos mokslo tyrimų objekto (tam tikrų kaimo vietovių gyventojų kalbos studijų) pokytis, apimantis ir miestų teritorijas su joms būdinga sociologine įvairove. Tai apibūdina dialektą kaip savotišką tam tikram regionui ar socialinei ir kultūrinei grupei būdingą kalbos formą. Be to, aptariama istorinės tradicinės dialektologijos, kurios pagrindinis tyrimo objektas buvo gyvoji kaimo gyventojų kalba (fonetiniai ir leksiniai atskirų dialektų resursai), raida; minimi pagrindiniai tyrimų metodai, tarkim, plačios apimties klausimynai, kuriuos naudojant buvo siekiama ištirti tam tikro dialekto fonetinius ir leksinius ypatumus; remiamasi esminiais darbais. Svarbiausias dėmesys skiriamas šiuolaikinei dialektologijai (korpusų / tekstynų dialektologijai), kurios tikslas – surinkti didelės apimties natūralios (gyvosios) šnekamosios (kartais rašytinės) kalbos medžiagą, leidžiančią atlikti sinchroninius ir diachroninius atskirų dialektų tyrimus, praplečiant juos nuo vien tik šnekamosios kalbos studijų iki tam tikrai parašytų tekstų analizės. Tokių dialektologijos tyrimų apimtį (bent jau Lenkijoje) lėmė politiniai, ekonominiai ir kultūriniai pokyčiai, kitaip tariant, globalizacijos procesai visose žmogaus gyvenimo srityse. Tai susilpnino tarmių pozicijas kaimo vietovėse. Nors globalizacijos procesai vyksta visoje Lenkijoje, šalyje vis dar liko šiais procesais nepaveiktų vietovių, išsaugojusių savo kalbinį bei kultūrinį savitumą (ypač regionuose, kur vietinė tarmė ir kultūra įgijo ypatingą socialinę vertę), – tai Silezija, Kašubai, Kurpiai, Špilas, Orava ir Podhalė. Visi išvardyti regionai išsaugojo savo tapatumą, įskaitant tarmes. Nors kiekvienas iš minėtų regionų yra unikalus ir vertas dėmesio, atliekant tyrimą buvo pasirinktas Podhalės regionas (pasirinkimą lėmė asmeniniai motyvai). Straipsnyje aprašomos pasirinkto regiono geografinės sąlygos, lėmusios kultūros savitumą ir istorinę raidą; minimas šalies lyderių susidomėjimas regionu, dėl ko 1904 m. buvo įkurta Lenkijos kalniečių asociacija, taip pat turimų susidomėjimas regionu, jo gyventojais ir kultūra (ypač tautosaka). Aptariamas dėmesys į pirmuosius tekstus, parašytus Podhalės tarme, – tai Henriko Sinkiewicziaus Sabos pasaka (189) ir Kazimiežo Taterio istorijų serija Iš uolingos Podhalės (1914). Taip pat minimi kiti Podhalės autoriai (vietiniai gyventojai), rašę šio regiono tarme, tarp kurių Andžejus Stopka, Voicechas Bzega, Antonis Zachemskis ir kt. Aprašomos iš šių autorių kūrybos kilusios liaudies literatūros pagrindinės kryptys. Pirmoji kryptis – literatūriniai kūriniai, kuriuos parašyti įkvėpė Podhalės folkloro (pasakų ir dainų) motyvas; antroji kryptis – autorių kūriniai, kuriuos sukūrė paskatino šiuolaikinė lenkų literatūra. Tačiau tarmė poezija iki šiol neatnešė dialektologų dėmesio. Išvardijamos priežastys, dėl kurių kūriniai, parašyti tarmiškai, nesulaukia dialektologų dėmesio. Pagrindinė jų – autoriaus subjektyvus požiūris į kalbą. Konstatuojama, kad ilgainiui liaudies literatūra Straipsniai / Articles 55 ANNA LEKODAJ taps labai svarbi tarmės gyvavimo pasaka, todėl jau šiandien į ją atkreiptinas ypatingas dėmesys, nes per liaudies literatūrą atsiskleidžia tarmės vieta šiuolaikiniame pasaulyje. Įteikta 2018 m. spalio 2 d. ANNA LEKODAJ Podhalańska Państwowa Wyższa Szkoła Zawodowa w Nowym Targu, Poland Ul. Bystra 8, 34-700 Rabka-Zdrój, Poland [email protected] 56 Acta Linguistica Lithuanica LXX