Seniausias baltų tekstas ir jo antroponimai

ILIJA LEMEŠKIN Institutet för litauiska språket Forskningsområden: de gamla baltiska folkens skrift och litteratur, jämförande folkloristik, lexikografi, baltikens historia. DOI: https://doi.org/10.35321/al181-01 DEN ÄLDSTA BALTISKA TEXTEN OCH DESS ANTROPONYMER Den äldsta baltiska texten och dess antroponymer SAMMANFATTNING År 2013 föreslogs (Lemeškin 2013: 11–29) i Acta Linguistica Lituanica en ny lingvistisk och genremässig tolkning av Baselspåret (Dini 2004; 2014: 553–558), grundad på analogier med sjungna, recitativiska småstycken, nära besläktade med julsånger. Den nya läsningen stöddes och främjades även av manuskriptets metadata, det vill säga hänvisningen till dateringen, som skrivaren beslöt att särskilt framhäva i kolofonen: ordgruppen in vigilia epiphanie flyttades fram, medan avsnittet per manus illius qui scripsit eas, som hade skrivits först, placerades senare. Med hänsyn till de formella kännetecknen och textens iakttagbara genre-egenskaper fick de flesta ordformer som utgör mikroteksten en logisk och övertygande förklaring, men författaren var inte helt nöjd med tolkningen av ordgruppen thoneaw labonache. Ordformen thoneaw lästes som en förkortning av personnamnet ‘[An]tonijau’ i vokativ singularis (Lemeškin 2013: 19–20). För ordet labonache presenterades fler potentiellt möjliga, men konstlade hypoteser som krävde allvarliga grafiska rättelser. I denna artikel återkommer vi till analysen av dessa ord, i enlighet med den tidigare föreslagna tolkningen av texten. NYCKELORD: den äldsta baltiska texten, kolofon från 1369, läsningen av Baselspåret, begäran om gåvor, adressaten för julsånger, (italienska) antroponymer. SAMMANFATTNING In 2013, a new linguistic and genre-related interpretation of the Trace of Basel (Dini 2004; 2014: 553–558) based on analogy with singing, recitative, texts akin to Christmas carols was put forward in the pages of Acta Linguistica Lituanica (Lemeškin 2013: 11–29). The new reading was supported and encouraged by the manuscript’s metadata or, specifically, reference to time, which was intentionally emphasized by the scribe in the composition Straipsniai / Articles 11 ILJA LEMEŠKIN av kolofonen: frasen in vigilia epiphanie flyttades fram, och passagen per manus illius qui scripsit eas, som hade skrivits först, skrevs ned efteråt. Med hänsyn till textens formella kännetecken och genremässiga egenskaper fann de flesta ordformer som ingår i mikrotexten en logisk och övertygande tolkning; författaren var dock inte helt nöjd med tolkningen av frasen thoneaw labonache. Ordformen thoneaw tolkades som en förkortad vokativform i singular av personnamnet ’[An]tony’ (Lemeškin 2013: 19–20). När det gäller ordet labonache lades fler tänkbara, men artificiella, hypoteser fram, vilka krävde omfattande grafiska korrigeringar. Artikeln återkommer till analysen av dessa ord och håller fast vid den tidigare tolkningen av texten. NYCKELORD: äldsta baltiska texten, kolofon från 1369, läsningen av Baselspåret, bön om gåvor, mottagare av julsånger, (italienska) antroponymer. 1. En funktionell-strukturell analys av kolofonen från 1369 tyder på att nedteckningen av den äldsta baltiska texten styrdes av genremässiga mönster för kolofoners utformning. I 1200- och 1300-talens skrifttradition finns belägg för kolofoner med särskilt komplex (fortlöpande) struktur, där den ordinarie innehållsdelen (med sedvanliga metadata) avslutades med en hexameter Omnibus omnia non mea sompnia dicere possum ”Jag kan inte berätta alla mina drömmar för alla”. Bokstavligt läst tycktes den deklarativa hexametern begränsa uttrycksfriheten, och därför fortsatte skrivaren att utveckla den (hexametern och kolofonen) på ett obegripligt språk, det vill säga ett konstgjort konstruerat eller föga känt språk som inte användes i skrift (i någon större utsträckning eller alls). Den icke-offentliga delen av en sådan specifik kolofon avslöjade den skrivandes sornniurr – en törst som doldes för alla människor (utom en liten krets vissa bildade landsmän) (om denna typ av kolofon, se Lemeškin 2019; 2000). I den utvecklade kolofonen finns det ett mycket nära samband mellan den nämnda hexametern och språkspåret, som båda bildar en helhet: om skrivaren inte hade använt den talande latinska formuleringen, som begränsade hans uttrycksfrihet, skulle en obegriplig, gåtfull text (för den breda läsekretsen) aldrig ha införts i handskriften. Funktionellt kan man alltså hävda att den äldsta baltiska texten aldrig skulle ha skrivits ned utan skrivarens hållning, tydligt uttryckt i hexametern. Till samma kategori av okända språk hör även den intilliggande tyska parollen ihs ich leid. Detta visar att spåret uppstod där tyska och preussiska var exotiska språk, det vill säga geografiskt någonstans långt från preussarnas och tyskarnas bosättningsområde. Det var just under sådana förhållanden som den skrivande efter hexametern Omnibus omnia non mea sompnia dicere possum kunde ”uttrycka” sin dolda törst på dessa språk. Jämförelsen med andra skriftliga minnesmärken av samma slag visade skrivarens strävan att metrisk anpassa den obegripliga delen av kolofonen till hexametern. I Kölnspåret (en avskrift av påve Gregorius IX:s Decretales från omkring 1300 – Decretales – Köln, Dombibliothek, Codex 130) den danska tvåversingen iac wet en frugha iwaeraeldet waere / 12 Acta Linguistica Lithuanica LXXXI Seniausias baltų tekstas ir jo antroponimai haenna lif tha wil iac aer[e] ”Om jag vore med Fru i denna värld, / då skulle jag vilja vörda hennes liv” skrevs efter hexameterns Omnibus omnia non mea sompnia dicere possum förebild ut i en enda rad: iac wet en frugha iwaeraeldet waere haenna lif tha wil iac aera. Fig. 1. Kölnspåret Samma mekanism beläggs också i Baselspåret, som utformades efter hexameterns struktur och därefter av forskare har tolkats som ett hexameterdistikon: Fig. 2. Baselspåret Omnibus omnia non mea sompnia dicere possum Kayle rekyſe · thoneaw labonache thewelyſe · Eg · koyte · poyte · nykoyte · pēnega do yte · Med hänsyn till den rytmiska klangen¹, det inre rimmet (rekyſe – thewelyſe; poyte – doyte; koyte – nykoyte), ordklasserna och deras former samt den semantiska parallellismen, är det lämpligt att dela upp strofen (efter Kölnspårets mönster) på ett annat sätt – i tre rader: ¹ Utöver assonansen <oy> i raderna tycks man kunna urskilja tecken på allitteration: Kayle rekyſe (thoneaw la-bonache) thewelyſe. / Eg · koyte · poyte · / nykoyte · pēnega doyte. Straipsniai / Articles 13 ILJA LEMEŠKIN a) Kayle rekyfė · thewelyfę ”Skåda, Gud, lille far! b) Eg · koytė · poytė · om du vill – vattna (honom / dem), c) nykoytė · pėnega doyte · om du inte vill – ge pengen” När det ”disonanta” fragmentet thoneaw labonache, som kan betraktas som fakultativt, avlägsnas, får spåret en polerad metrisk form och strukturell sammanhållning. 2. En äldre ”läsning” av Baselspåret föreslogs 1974–1975: Kayle rekyfė · thoneaw labonache thewelyfė · Eg · koytė · poytė · nykoytė · pėnega doyte · ”Var hälsad, herre! om du vill dricka, [men] Du är inte längre en god liten farbror – du vill inte längre ge pengen” (Schmalstieg 1974; McCluskey, Schmalstieg, Zeps 1975; Mažiulis 1975). År 1982 modifierade W. P. Schmid en variant av denna traditionella ”läsning”: ”Var hälsad, herre! om jag vill dricka, Du är verkligen inte längre [vår] far, [men] du vill inte alls ge pengen” (Schmid 1982). När man överväger och verifierar de hittills utstakade riktningarna för grammatisk och semantisk förståelse av Baselspåret (som parodi och som modell för julsånger), kan man ifrågasätta användningen av begreppet läsning. Det är meningsfullt att fråga: hur definieras detta begrepp? Läsning är ”den semantiska meningsskapande tolkningen av en nedtecknad (föreliggande) text samt förståelsen av de betydelser som finns i texten”. I denna mening är det tveksamt om de tolkningsförsök som W. R. Schmalstieg, V. Mažiulis och W. P. Schmid föreslagit är läsningar, eftersom de nämnda forskarna inte läser Baselspåret utan omarbetar det radikalt. Samlingen av föreslagna korrigeringar ger till slut den önskade (på förhand avsedda) semantiken. Den förståelse av spåret som formulerades 1974–1975 byggde på modellen: tilltal – negativ beskrivning av adressaten – motivering av denna beskrivning. En sådan parodibaserad ”läsning” krävde av forskarna en uppsättning ² En eller flera julfirare är avbildade på fol. 63r. 14 Acta Linguistica Lithuanica LXXXI Seniausias baltų tekstas ir jo antroponimai rättelser. Som exempel kan nämnas de rättelser som V. Mažiulis föreslår, där endast en enda form förblir intakt – conį. Eg. ”om”: Originalformer: Enligt V. Mažiulis bör det rättas till: Kayle adj. nom. sg. Kayls eller Kayles ”hel, frisk” reky̨e subst. nom. sg. rekys ”herre” thoneaw pron. 2 a. sg. thu ”du” + adv. neaw ”inte längre” labonache adj. nom. sg. labanats ”snällis” thewely̨e subst. nom. sg. thewelys ”farbror” Ex. – koyte praes. 2 a. sg. koy-tu ”du vill” (med encl. pron. tu ”du”) poyte inf. pot ”dricka” nykoyte nykoy-tu se koyte pēnega subst. acc. sg. penigas ”pengar” doyte inf. dot ”ge” Korrigeringar av olika slag och de antaganden som motiverade deras omfattning säkerställde den så kallade läsningens ”flyt”; omfattningen av ”intrånget” i den förment ”läsbara” texten framgår av följande två versioner, där samtliga på ett eller annat sätt förbättrade ställen har markerats i följd: Kayle reky̨e. tho-neaw labonache thewely̨e. Eg · koy-te · poyte · nykoy-te · pēnega doyte · En situation där av elva former endast en återstår ”oskadd”, medan de flesta former korrigeras flera gånger och på olika sätt på skilda ställen, är absurd, eftersom textens semantik då inte rekonstrueras utan konstrueras, liksom själva den på detta sätt ”lästa” texten konstrueras. När det inte finns några tecken på avskriftsfel i texten bör filologen sträva efter en icke-invasiv läsning av den, vilket leder till en i grunden annorlunda strategi för texttolkning: hälsningen är ett artigt tilltal (från julvisesångaren till husbonden), med namn och social ställning, och en befallning-bön uttryckt i imperativ. 3. En icke-invasiv läsning av Baselspåret bidrar till att undanröja de problem som uppstår vid tolkningen av thoneaw och labonache. Formen thoneaw anses särskilt problematisk: ”Only ‘thoneaw’, in spite of the numerous interpretative hypotheses surrounding it, has remained rather obscure” (Ardoino 2016: 13). Den tolkning som Ch. Stang uttryckte i sin korrespondens med W. R. Schmalstieg, enligt vilken thoneaw betecknar en konkret person (An)tonijus, har hittills fått föga uppmärksamhet. Straipsniai / Articles 15 ILJA LEMEŠKIN namn: ”[T]honeaw är ganska dunkel för mig. Kan det vara en vok. sg. av en nominal u-stam, kanske ett egennamn?” (enligt Dini 2000: 201); ”Stang (personlig kommunikation) anser att thoneaw kan vara ett egennamn. I så fall kan kupletten handla om skrivaren själv, t.ex. ’Skål, min herre! Anthony är en präktig karl […]’” (McCluskey, Schmalstieg, Zeps 1975: 162). Förutom Ch. Stang och W. R. Schmalstieg överväger även A. Bammesberger (Bammesberger 1998: 125–126), P. U. Dini (Dini 2000: 398) och I. Lemeškin (Lemeškin 2013: 21; 2017: 96) denna möjlighet, men F. Kortlandt avvisar den som teoretisk och föga övertygande (Kortlandt 1998: 128). Det går inte att instämma med F. Kortlandt, som inte lade fram några argument till stöd för sitt påstående. Identifieringen av personnamnet avgörs av textens position och funktionella-strukturella analys. Ordet thoneaw står efter den etikettartade interjektionen *kaileis rīkis ”Skalsink Dieve” och före det vokativt uttryckta tilltalet, liksom riktat till en far, thewelyłe; detta gör att antroponymen naturligt ”dras” till det. Den för personnamnet gynnsamma positionen – mellan interjektionen Kayle rekyłe och vok. sg. thewelyłe – har en motsvarighet i den litauiska parallellen Buk sweykas ku-mey (VUB, f. 102–JR4: 63), som A. Nepokupnas (Непокупный 1979: 167) hänvisade till på grund av Baselspåret³. Den fornpreussiska konstruktionen skiljer sig endast genom att den utvidgas med namnet på den specifika person som tilltalas. Den lingvistiska läsningen av Baselspåret (hittills den enda; enligt vår mening kan andra försök inte betraktas som läsningar, eftersom de utgör artificiella lingvistiska omtolkningar) konkretiseras vidare av den italienska kontext där Baselspåret uppkom⁴. Den äldsta baltiska texten, daterad till 1369, härrör från miljön kring den litauiske hertigen Butautas i Prag, och själva nedtecknandet av spåret förknippas med kejsar Karl IV:s, drottningens och deras följeslagas resa till Rom 1368–1369. Avskriften av N. Oresmes verk måste ha samband med den akademiska miljön vid universitetet i Prag 1368–1369. Upphovspersonen till Baselspåret hör också hemma i samma historiskt-kulturella miljö, men själva spåret (som en del av kolofonen) infördes troligen på annan plats i en avskrift som höll på att färdigställas eller redan var färdig – i Toscana (för en utförligare redogörelse för möjliga omständigheter kring textens tillkomst och dess kontext, se Lemeškin 2017; 2019). ³ Den inskrift som den ukrainske baltisten råkade hitta har också samband med omständigheterna kring hur böcker skrevs: Jokingas tev buwa zmogus, kuris szta kniga raszie. Buk sweykas kumey. En annan person reagerade alltså på prästen som hade skrivit kyrkoboken. ⁴ Här bör det särskilt understrykas att den italienska kontext där spåret uppkom inte valdes artificiellt, det vill säga att den inte särskilt ”upptäcktes” för att ”förklara” ursprunget till de gåtfulla thoneaw labonache. Den historiska kontexten fastställdes oberoende och betydligt senare (2013 → 2017); efter en närmare granskning av originalet (av positionen, som är gynnsam för realisering av onym) föreslogs en motsvarande lingvistisk tolkning av dessa ord. 16 Acta Linguistica Lithuanica LXXXI Seniausias baltų tekstas ir jo antroponimai Det vitt utbredda dopnamnet Antonio förkortades regelbundet i Toscana till Tonio /'tonjo/. Detta framgår också av följande exempel från ungefär samma tid, hämtade ur korpusen Corpus OVI dell’ Italiano antico: 1 Simintendi, a. 1333 (tosc.) L. 12 3, 74.25 giacea (questo sa tuo padre), mandai lo coltello per gli fianchi di colui che spogliava. Tonio e Teleboas giacciono morti per la mia spada. Quelli avea prima portato lo ramo con 2 Cronaca sen. (1202–1362), c. 1362 123.6 schale e introro per una finestra e rupeno due uscia per volere amazare Mino e Tonio e ’l Porina figliuoli di miser Meio Talomei. E quando chostoro sentiro el busso del 3 Cronaca sen. (1202–1362), c. 1362 127.41 finì e nondimeno vi morì IIII persone: e uno el quale aveva nome Sano di Tonio, ligritiere, mise fuocho in santo Pavolo da lato di verso el Chanpo, e none ardendo 4 Doc. imol., 1350–1367 Debitori 16.1.1360 355.11 per 2 ciroli da le lode, pexò l. 1½: s. 9 a f. 124 r. Tonio Tartagno di avere per 468 fasadelli de legne de salexe, a s. 40.C.: monta 5 Doc. imol., 1383–1385 Spese 21.11.1384 345.2 per fare pontelare la stazone ch’è cho gle fradi de Penitenzia che la tene Tonio da le Sele per traue e per una cholona e per murare Gostolo in somo 6 Doc. imol., 1383–1385 Spese 21.11.1384 345. una cholona e per murare Gostolo in somo L. VIIII e chasì pa el dito Tonio a maistri tochomene per la mitade L. IIII, s. X. Ändelsen -eaw skulle i så fall motsvara vokativformen. Samma omständigheter kring Baselspårets tillkomst – Siena, 1369, trettondagsafton – gör det möjligt att elegant (dvs. utan några ändringar) lösa den problematiska formen labonache inom ramen för namnmaterialet, eftersom ett annat italienskt antroponym ”träder fram” i den: det i Toscana särskilt populära efternamnet Bonacci /boˈnatʃ:i/, som under 1200–1300-talen skrevs med digrafen <ch> för att beteckna affrikatan (Larson 1988), exempelvis enligt Corpus OVI dell’ Italiano antico: Doc. sen., 1277–1282 – pag. 280, riga 30 a ssere Ristoro del Seta per factura d’ una charta di mille libre da Gulielmo Bonachi. Ancho III lib. et XIIII sol. et IIII den. nel dì ai signori de la Det är endast elementet la- som väcker frågor, eftersom det förutsätter en feminin bestämd artikel. Det verkar som att skrivaren förlitade sig på allmänt använda respektive lokalt brukade Straipsniai / Articles 17 ILJA LEMEŠKIN hörda antroponymer men inte behärskade de italienska artiklarna: i stället för debonachi (dē [dei < di + i] Bonacci ”från Bonacci-släkten”; om förvanskningen av detta antroponym, jfr även Guglielmo dei Bonacci > Leonardus fi [dvs. filius] Bonacci > Leonardo Fibonacci) utelämnade han av metriska skäl (för att åstadkomma en tretaktig versfot) prepositionen och skrev in artikeln la. Å andra sidan var efternamnet Bonachi (en avledning av personnamn av typen Bono, Bonito, Ottobono, Omobono, Giambono...) vars ursprung tydligt för alla: bon- < bonus (jfr italienska bonaccia, medeltidslatin bonacia ’stiltje’ – paretymologiserat efter malus till malacia ’stilla hav’). Med tanke på att Baselspåret lekfullt fortsätter kolofonen (ludere scriptor eat) skulle man här också kunna se en sinnrik upprepning av roten: labonache = lab-bon-ache ”lab-Bonaccios, gode lille gode”. En sådan läsning, det vill säga en överdrivet ödmjuk tilltalstitel som tycks förklara betydelsen av den andra preussiska formen bonache, passar i en julbönssituation, eftersom mottagaren måste hedras för att man ska få goda gåvor: thoneaw labonache thewelyje ”Antonius, Lab-gode lille fader”. Den gåtfulla ordgruppen thoneaw labonache kan alltså tolkas som thoneaw la bonache eller thoneaw la(b)bonache ”[An]tonius [av] Bonacci-släkten / [An]tonius Labgode”. Den problematiska digrafen <ch> behöver korrigeras endast ur de baltiska språkens perspektiv, men Baselspåret har ingen redaktionell anmärkning om att alla ord som återges här representerar det preussiska språkets lexikala resurser. Digrafen, som är onormal ur baltistisk synvinkel och står mellan interjektionen i hälsningsformeln *kailes rīkis ”Välsigna, Gud” och tilltalet i vokativ thewelyje, är ett starkt argument för att just på denna plats se ett främmande språkinslag – det vill säga ett italienskt antroponym återgivet med dess egen stavning. Hur skulle annars en preussare på 1300-talet ha skrivit ned namn från andra språk? Strävan att förlita främmande element dateras betydligt senare. Det kan inte ens talas om någon föreställning om att ”förpreussiska” något under den aktuella perioden. Identifieringen av italienska namn i den äldsta baltiska texten avgörs alltså av följande argument: a. Digrafen <ch> kan inte förklaras som ett avskriftsfel, eftersom spåret inte har kännetecken som tyder på en avskrift. I skrivarens ögon och öron måste den ha haft en viss fonetisk betydelse. b. Kolofonen från Basel år 1369 är inte geografiskt knuten till någon bestämd plats, dvs. det geografiska område där Baselspåret kan ha uppkommit är vidsträckt – följaktligen kan det ha tagit hänsyn till något främmande lokalspråk. c. Identifieringen av personnamnet avgörs av dess position, som främjar användningen av antroponymer: efter interjektionen i hälsningsformeln *kailes rīkis ”Välsigna, Gud” och före tilltalet i vokativ, riktat som till en far, thewelyje. d. Den ur de baltiska språkens perspektiv problematiska formen labonache står intill det gåtfulla ordet thoneaw. Om intill en svårbegriplig form (ur preussiskans perspektiv), 18 Acta Linguistica Lithuanica LXXXI Seniausias baltų tekstas ir jo antroponimai jämförda (redan av Ch. Stang) med dopnamnet Antonius, bör en annan tvetydig form först kontrolleras för att avgöra om det är ett namn av främmande ursprung, eftersom bruket av två eller flera namn efter varandra (förnamn + efternamn; förnamn + patronymikon; förnamn + katoikonim) är regelbundet och mycket vanligt. Detta förklarar varför just på denna plats, dvs. mellan interjektionen och tilltalet uttryckt med vokativ, står två oklara (med avseende på fornpreussiska) former tillsammans: Kayle rekyse · thoneaw labonache den gamla · Eg · koyte · poyte · nykoyte · pėnega do yte · e. En icke-invasiv läsning av blandade former – ur italienska namnformers perspektiv – stämmer väl överens med den historiska kontext för uppkomsten av Baselspåret som tidigare fastställts: Butautas hov i Prag (1365–1380) och hovets långvariga vistelse i Toscana, närmare bestämt 1368–1369. f. Stavningen av de angivna namnen har exakta motsvarigheter i databasen Corpus OVI dell’Italiano antico. g. Genreaspekten talar för att formerna ska uppfattas som personnamn. Personnamn var vanliga i julsånger (Lemeškin 2013). En stor variation av sådana förekommer: Arlaus­kas, Arlauskienė, Barisa, Bielinis, Čelna, Ignotas, Janulevičienė, Kaspara­vičius, Kašėta, Saikauskas, Kabaras, Valatka, Valatkienė, Velička, Adelė, Gabriū­kas, Juozas, Petrutis (KL 357, 345 A); Baltramiejus, Grinkevičienė, Tamošius, Žukauskas, Žukauskienė (KL 357, 345 B). LITERATŪRA Ardoino Diego 2016: Interpreting and translating Old Prussian micro­texts: the Trace of Basel. – Vertimo Studijos 9, 7–20. Bammesberger Alfred 1998: Anmerkungen zum Baseler Epigramm. – Baltistik: Aufgaben und Methoden. Heidelberg: C. Winter, 121–126. Corpus OVI dell’Italiano antico. Prieiga internete: http://gattoweb.ovi.cnr.it/(S(jr3myz­f3h3slmh453zzwor45))/CatForm01.aspx. Dini Pietro Umberto 2000: Sul ‘Frammento di Basilea’ e altri inediti nel carteggio fra Chr. Stang e W. R. Schmalstieg. – Res Balticae 6, 195–209. Dini Pietro Umberto 2004: Nota terminologica: come chiamare la scritta in prus­siano antico di Basilea? – Res Balticae 10, 243–246. Dini Pietro Umberto 2014: Foundations of Baltic Languages. Vilnius: Eugrimas. Straipsniai / Articles 19 ILJA LEMEŠKIN Kortlandt Frederik 1998: Who is who in the Old Prussian Epigram. – Baltistík: Aufgaben und Methoden. Heidelberg: C. Winter, 127–128. Larson Pär 1988: Italiano <ch>, <gh>: lingua germana in aure romana? – Studi linguistici italiani, 38–49. Lemeškin Ilja 2013: Bazelio ketureilis / dvieilis – dovanų prašymo pavyzdys. – Acta Linguistica Lituanica 69, 11–29. Lemeškin Ilja 2017: Bazelio kolofonas: tarp Prahos ir Sienos? – Incontri baltistici in Pisa. Studi e saggi (Studia baltica pisana 2). Novi Ligure: Joker Edizioni, 95–110. Lemeškin Ilja 2019: Lithuanica aliter. Vilnius: Lietuvių kalbos institutas. Lemeškin Ilja 2020: Bazelio pėdsako pateikimo pozicija ir jos motyvacija pagal Kölno pėdsako (danų kalbos) analogiją. – Incontri baltistici in Pisa. Studi e saggi (Studia baltica pisana 3). Novi Ligure: Joker Edizioni (spaudoje). Mažiulis Vytautas 1975: Seniausias baltų rašto paminklas. – Baltistica 11(2), 125–131. McCluskey Stephen C., Schmalstieg William R., Zeps Valdis J. 1975: The Basel epigram: A new minor text in Old Prussian. – General Linguistics 15, 159–165. Schmalstieg Williams R. 1974: An Old Prussian Grammar: The Phonology and Morphology of the Three Catechisms. University Park. Schmid Wolfgang P. 1982: Jesus, ich leid. – Innsbrucker Beiträge zur Kulturwissenschaft, Sonderheft 50. Innsbruck: Institut für Sprachwissenschaft der Universität Innsbruck, 205–208. Непокупный Анатолий Павлович 1979: Балтійські родичі слов’ян. Київ: Наукова думка. The Oldest Baltic Text and Its Anthroponyms SUMMARY The identification of Italian onyms in the composition of the oldest Baltic text is determined by the following arguments: a. The insertion of the digraph <ch> cannot be explained as a transcription error, because the trace does not have the features of a transcribed text. In the eyes and ears of the scribe it must have had a certain phonetic meaning. 20 Acta Linguistica Lithuanica LXXXI Seniausias baltų tekstas ir jo antroponimai b. The colophon of Basel of 1369 is not geographically linked with a specific location, i.e. the potential geography of the origin the Trace of Basel is broad; when the trace was being inscribed, some foreign local language could have been taken into account. c. The identification of an anthroponym is determined by the position, which naturally supports the use of anthroponyms: it comes after the etiquette-based interjection *kaileis rūkis “good day” and before the address expressed in the vocative form thewelyfe as if addressing one’s father. d. The word form problematic from the perspective of Baltic languages, labonache, comes next to the mysterious word thoneaw. If one confusing form (from the perspective of the Prussian language), which was compared (by Christian Stang already) to the first name Antony, comes next to another confusing word form, we must first check whether it is not an onym of foreign origin, because the use of two or more onyms next to one another (name + surname/nickname; name + patronymic; name + katoikonym) is a regular and very frequent phenomenon. It explains why two confusing forms (in terms of the Prussian language) stand together in this particular place, i.e. between the interjection and the address expressed in the vocative form: Kayle rekyfe thoneaw labonache thewelyfe Eg koyte poyte nykoyte pėnega doyte e. The non-invasive reading of mysterious forms – from the perspective of Italian onyms – well correlates with the historical context of the origin of the Trace of Basel discussed before: the manor of Butautas in Prague (1365–1380) and the long-term existence of this manor in Tuscany (1368–1369). f. The inscription of the above onyms finds exact equivalents in the database Corpus OVI dell’Italiano antico. g. The aspect of genre also invites us to see personal names. Personal names were a commonplace phenomenon in Christmas carols. A wide variety of them can be found: Arlauškas, Arlauskienė, Barisa, Bielinis, Čelna, Ignotas, Janulevičienė, Kasparavičius, Kašėta, Saikauskas, Kabaras, Valatka, Valatkienė, Velička, Adelė, Gabriukas, Juozas, Petrutis (KL 357, 345 A); Baltrameijus, Grinkevičienė, Tamošius, Žukauskas, Žukauskienė (KL 357, 345 B). Įteikta 2019 m. gruodžio 1 d. ILJA LEMEŠKIN Lietuvių kalbos institutas Petro Vileišio g. 5, LT–10308 Vilnius, Lietuva [email protected] Straipsniai / Articles 21