Ingė Lukšaitė. „Die Reformation im Großfürstentum Litauen und in Preußisch–Litauen (1520er Jahre bis zum Beginn des 17. Jahrhunderts)“

HARALD BICHLMEIER Sächsische Akademie der Wissenschaften zu Leipzig Martin-Luther-Universität Halle-Wittenberg Forskningsområden: namnforskning (ortnamnsforskning), historisk fonologi i de germanska språken, indoeuropeisk lingvistik, aljamiado-texter. DOI: https://doi.org/10.35321/all82-11 Inġė Lukšaitė REFORMATIONEN I STORFURSTENDÖMET LITAUEN OCH PREUSSISKA LITAUEN (FRÅN 1520-TALET TILL BÖRJAN AV 1600-TALET) Leipzig: Leipziger Universitätsverlag GmbH 2017. Gebunden, 662 Seiten. ISBN 978–3–96023–064–9 Den bok av den ansedda historikern Inġė Lukšaitė som här ska presenteras är en översättning av den litauiska utgåvan från 1999 (Lukšaitė 1999). Samma år som den tyska boken, 2017, utkom även en annan, mer populär (utan fotnoter och betydligt kortare) framställning av reformationen i Litauen av samma författare i Litauen (i betydelsen Lill- och Stor-Litauen respektive hertigdömet Preussen och storfurstendömet Litauen; Lukšaitė 2017). Den tyskspråkiga boken har en längre tillkomsthistoria, varför fokus här särskilt ska ligga på hur den överförts till tyska snarare än på bokens innehåll i sig. Den hade redan översatts 2002–2003 (s. 10) respektive 2003 (s. 3) av Gottfried Schneider, men trycktes uppenbarligen inte då, utan reviderades senare av Lilija Künstling och Recensioner / Reviews 197 HARALD BICHLMEIER delvis omarbetades 2016” (övertejpning på titelbladet, s. 3; ursprunglig text under etiketten: ”Översatt av Lilija Künstling och Gottfried Schneider”). Irene Dingel drev sedan publiceringen vidare (s. 11), och slutligen sammanställde Jürgen Hennings käll- och litteraturförteckningen (s. 587–631) (s. 11), dock ”på grundval av fotnoterna och förkortningsförteckningen i den litauiska originalutgåvan” (s. 587). Boken passerade alltså flera händer fram till färdigställandet (förordet är daterat september 2016; s. 11), och dessa tycks inte ha hanterat materialet helt enhetligt: Detta gäller särskilt hanteringen av den forskningslitteratur som tillkommit sedan den litauiska versionen skrevs och integrerats i den tyska texten (s. 10): Den egentliga litteraturförteckningen (som nämnts ovan sammanställd på grundval av Lukšaitė 1999) innehåller tyvärr inte en enda titel från 1998 eller senare. Dessa återfinns endast citerade i fotnoterna. När sådana titlar nämns upprepade gånger hänvisas det i regel till dem med korttitel – men det finns ingen hänvisning till den fotnot där den fullständiga bibliografiska uppgiften står, så läsaren lämnas åt sitt öde. Därtill förekommer fall där ett verk citeras i sin helhet i en fotnot, trots att det finns med i litteraturförteckningen. Ett annat problem med den tyska bearbetningen är bruket av ort- och personnamn. I Litauen respektive på litauiska används vanligen litauiserade namnformer för namn som inte är litauiska – även om litauiseringen bara innebär att namnet genom tillägg av en ändelse förs till en viss stamklass och därmed görs böjbart. Sådana litauiseringar är inte lämpliga i en tysk utgåva. I tysk vetenskaplig litteratur anges i första hand de faktiskt belagda namnformerna. Konkret innebär det följande: om en polack, eller även en litauer från storfurstendömet (om så bara poloniserad av ämbetsskrivare), i källorna i princip enbart förekommer med en polsk (och/eller latinsk) namnform, bör man använda just denna och inte en litauisk namnform (även om den med goda skäl kan rekonstrueras). (Undantag kan vara internationellt vedertagna [rekonstruerade] litauiska namnformer för kända personer, såsom Martynas Mažvydas, etc.) Detta gäller i än högre grad när den litauiska namnformen är ovanlig i det tyskspråkiga området: Radziwiłł är ett känt namn – men Radvila? Än mer extremt blir det hela när en helt konstlad namnform (om så bara inom parentes) anges för preussare (i boken konsekvent: ”Pru zzen”, ”pruzzisch”): vad ska man med den preussiske tolken Paul Megott 198 Acta Linguistica Lithuanica LXXXII Ingė Lukšaitė. Reformationen i storfurstendömet Litauen och i Preussisk-litauen (1520-talet till början av 1600-talet) (som möjligen kan ha skrivit sig prußisch *Pauli[a]s *Megot[t]i[a]s, om han nu någonsin gjorde det) den konstgjorda litauiska namnformen Paulius Megotas? Ett liknande problem uppstår också med några ortnamn: Här är vissa tyska exonymer för exempelvis polska ortnamn fullt brukliga, särskilt när man talar om 1500-talet och inte om nutiden: Danzig, Posen, Krakau und Gnesen förtjänar här tydligt företräde framför Gdańsk, Poznań, Kraków, Gniezno; adjektivet ”Gniezener” (s. 154; uppenbarligen bildat genom en kontamination av pol. Gniezno och ty. Gnesen) verkar ytterst främmande; i så fall borde det konsekvent heta Gnieznoer. Ett liknande fall gäller namnet på staden, som i det tyskspråkiga området framför allt är känd som Brest (Litovsk). Den (nästan konsekventa) användningen av den nutida (i Tyskland väl knappast kända utanför slavistkretsar) vitryska namnformen ”Biaresce” (hellre: Bjaresce < aruss. Berestьe) känns redan något främmandegörande, och i uttrycket ”Biaresce (Brester) Bibel” (s. 579) rentav förbryllande. Jämför dock även de inledande anmärkningarna om ”personregistret” (s. 633–651). Det står klart att hanteringen av namn i översättningar alltid är problematisk (särskilt i [Mellan-]Östeuropa), eftersom mycket som har med namn att göra är nationellt (nationalistiskt) laddat. Men för en boks läsbarhet bör man antingen ta hänsyn till målspråkets bruk och/eller till den behandlade tidsepokens bruk. Vilnius är numera klart vanligare än Wilna, men Gnesen, Posen, Danzig, Krakau, Brest är just de brukliga formerna för dessa polska städer respektive den vitryska staden – om 50 år kan det vara annorlunda. En annan tradition inom litauisk historiografisk litteratur, med syfte att nå en bredare spridning, tycks leva vidare i översättningen: I den litauiska utgåvan från 1999 är alla citat ur originaltexten översatta till litauiska (och originaltexten återges inte ens i fotnoten). Så är det i stort sett även i den tyska utgåvan; endast i några fall har den ursprungliga tidignyhögtyska textversionen återgetts (med lätt moderniserad ortografi). I enstaka fall förekommer originaltexten i fotnoten, men ofta finns där endast en hänvisning till utgåvan; originalets språk framgår då inte alltid tydligt. Vid sådana översättningar vore det i princip önskvärt att originalcitatet återges i fotnoten. Sammantaget måste man nog konstatera att boken hade mått bra av en grundlig genomgång, som också hade kunnat förhindra sådana orimliga avstavningar som ”Pr–zemyszler” (s. 205), ”Alo–ysius” (s. 276). Jämförbara fel förekommer även i ”Förteckning över geografiska namn och orter” (s. 653–662), där det exempelvis under Breslau hänvisas till ”Wrocław” och Recensioner / Reviews 199 HARALD BICHLMEIER där Brest hänvisas till ”Biarescie” (s. 654) och där samma uppslag s.vv. Demme, Dnepr, Elbe tillägget ”(Fluß)” står med äldre ortografi, medan boken i övrigt följer den nya rättstavningen. Efter denna utförliga behandling av formalia, som i första hand torde kunna tillskrivas översättarna och redaktörerna, övergår vi nu till själva boken. Es ist eine recht getreue Übersetzung der Version von 1999, die Einteilung und Kapitelzahl wurde bis auf wenige Ausnahmen beibehalten, die Überschriften sind teils wörtliche Übersetzungen der ursprünglichen Kapitelüberschriften geblieben, teils modifiziert worden. Die Darstellung ist weitgehend chronologisch und springt zwischen den Entwicklungen im Herzogtum Preußen und denen im Großfürstentum hin und her. Die Darstellung ist (abgesehen von den o.a. Namenschwankungen u.ä.) gut lesbar und systematisch aufgebaut. Einzig die bisweilen auftretende Fülle an interagierenden Personen und Orten bereitet bisweilen Mühe – aber das liegt in der Sache begründet, nicht in der Darstellung. Der Leser erhält einen vollständigen Überblick über die Entwicklung und Wirkung der Reformation in diesen beiden Ländern (mit gelegentlichen Ausblicken auf die Entwicklung in Polen), auf die verschiedenen Richtungen innerhalb der Reformation (Lutheraner vs. Reformierte und schließlich „Arianer“) und deren jeweilige Schwerpunkte und Entwicklungslinien. Erstaunlich kurz wird die Entstehung von Büchern bzw. des Buchdrucks in Preußisch und Litauisch in Königsberg behandelt (S. 229–249), die ja doch einen Meilenstein in der kulturellen Entwicklung der Region darstellt. Sehr lesenswert und informativ ist das abschließende kulturund sozialgeschichtlich orientierte Kapitel „Die Bedeutung der Reformation“ (S. 493–586), das sich in erster Linie den Entwicklungslinien innerhalb des Großfürstentums widmet. Vad som saknas i boken (och redan saknades 1999) är moderna kartor, som skulle hjälpa läsaren att ordentligt orientera sig om vilken region som diskuteras. De flesta tyska läsare som är intresserade av ämnet har säkert inga problem med att placera Danzig, Königsberg, Klaipėda, Kaunas och Vilnius – men var ligger alla de lantegendomar och byar med lutherska respektive reformerta kyrkor som räknas upp exempelvis för Žemaitija (s. 275 ff.)? Reformationens utveckling i hertigdömet Preussen har redan skildrats på tyska flera gånger och delvis mycket utförligt, men någon jämförbar framställning av storfurstendömet Litauen har hittills saknats. En sådan föreligger nu – liksom en framställning som i sin helhet skildrar hur processerna i hertigdömet och storfurstendömet ömsesidigt påverkade varandra från begynnelsen och under omkring ett århundrade. Särskilt upplysande är de kapitelvisa jämförelserna mellan utvecklingsförloppen som löpte parallellt respektive skilde sig åt 200 Acta Linguistica Lithuanica LXXXII Ingė Lukšaitė. Reformationen i storfurstendömet Litauen och i Preussiskt Litauen (1520-talet till början av 1600-talet) inom och mellan de olika konfessionerna i de båda grannstaterna. Med andra ord: Boken är bra och var till viss del också ett desideratum i det tyskspråkiga området, men man hade önskat att den ”tekniska” utformningen (i vidaste bemärkelse) av denna framställning i dess tyska version hade varit mer genomtänkt och utförts med större noggrannhet – den hade förtjänat det. LITTERATUR Lukšaitė Ingė 1999: Reformacija Lietuvos Didžiojoje Kunigaikštystėje ir Mažojoje Lietuvoje: XVI a. trečias dešimtmetis–XVII a. pirmas dešimtmetis, Vilnius: Baltos lankos. (Geb., 647 S.) Lukšaitė Ingė 2017: Kai tikėjimas keitė pasaulį... Reformacija Lietuvoje, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidybos centras. (Geb., 239 S.) Inlämnad den 3 april 2020. HARALD BICHLMEIER Martin-Luther-Universität Halle-Wittenberg Orientalisches Institut Seminar für Indogermanistik und Allgemeine Sprachwissenschaft Ludwig-Wucherer-Str. 2, 06108 Halle (Saale) [email protected] Sächsische Akademie der Wissenschaften Arbeitsstelle Jena Etymologisches Wörterbuch des Althochdeutschen Zwätzengasse 12a, 07743 Jena [email protected] Recensioner / Reviews 201