Rankraštinio „Lietuvių kalbos žodyno“ autorystės klausimas: nauji faktai, paaiškėję atliekant teismo rašysenos ekspertizę

GEDA MONTVILAITĖ, ANNA TOILAROVÁ Karlsuniversitetet Forskningsområden: äldre litauisk-slavisk skrifttradition, lexikografi, baltistikens historia, typologi för den tjeckisk-litauiska nationella väckelsen. DOI: https://doi.org/10.35321/al182-08 FRÅGAN OM FÖRFATTARSKAPET TILL DEN HANDSKRIVNA LITAUISKA SPRÅKETS ORDBOK: NYA FAKTA SOM FRAMKOM VID EN RÄTTSLIG SKRIFTANALYS¹ Frågan om författarskapet till den handskrivna ordboken över det litauiska språket: nya rön från en professionell handskriftsanalys² SAMMANFATTNING Arkivdokumentet Det litauiska språkets ordbok (signum IV A 11) förvaras vid avdelningen för handskrifter och äldre tryck på Tjeckiska nationalmuseets bibliotek. Detta handskrivna lexikografiska monument dateras till första hälften av 1800-talet. Det innehåller 1701 uppslagsord. I denna artikel analyseras frågan om ordbokens författarskap med utgångspunkt i tidigare forskning, där F. L. Čelakovský anges som en möjlig författare till ordboken. Artikeln presenterar nya resultat från en rättslig handskriftsanalys utförd i Tjeckien. De belägg som diskuteras bygger på antagandet att F. L. Čelakovský är författaren till det handskrivna Det litauiska språkets ordbok. ¹ Artikeln har finansierats av Karlsuniversitetets anslagsbyrå (GA UK). Projektet Rukopisný slovník litevštiny Františka Ladislava Čelakovského (nr 520317) genomförs vid filosofiska fakulteten vid Karlsuniversitetet. ² Studien finansierades av Karlsuniversitetet, projekt GA UK nr 520317. Straipsniai / Articles 153 GEDA MONTVILAITĖ, ANNA TOLLAROVÁ NYCKELORD: handskrivet Lietuvių kalbos žodynas, František Ladislav Čelakovský, rättsmedicinsk handskriftsanalys, litauistik, tjeckisk baltistik. ANNOTATION Arkivdokumentet Dictionary of the Lithuanian Language (signum IV A 11) förvaras vid avdelningen för handskrifter och äldre tryck vid Tjeckiska nationalmuseets bibliotek. Denna handskrivna lexikografiska kvarleva dateras till första hälften av 19th-talet och innehåller 1701 uppslagsord. Artikeln behandlar frågan om kvarlevans upphovsman med utgångspunkt i tidigare forskningsstudier, där F. L. Čelakovský föreslogs som den sannolika upphovsmannen till Dictionary. Artikeln presenterar nya rön från en tjeckisk sakkunnig handskriftsanalys. De belägg som diskuteras i artikeln bygger på antagandet att F. L. Čelakovský är upphovsmannen till den handskrivna Dictionary of the Lithuanian Language. NYCKELORD: handskriven Dictionary of the Lithuanian language, František Ladislav Čelakovský, sakkunnig handskriftsanalys, litauistik, tjeckisk baltistik. INLEDNING Lietuvių kalbos žodynas (Litevský slovník) är ett handskrivet monument från första hälften av 1800-talet, förvarat vid avdelningen för handskrifter och äldre tryck (Oddělení rukopisů a starých tisků Knihovny Národního muzea) på Nationalmuseets bibliotek, med signum IV A 11. Det är ett lexikografiskt verk bestående av 30 pappersblad i stort format (21,5 × 35,5 cm). Det är en fullbordad filologisk studie av etymologisk karaktär (ordnad alfabetiskt från A till Ž), som totalt innehåller 1701 artiklar. Antagandet att författaren till det lexikografiska verket kunde vara František Ladislav Čelakovský framfördes för första gången år 2010 i Ilja Lemeškins artikel Františko Ladislavo Čelakovskio lietuvių kalbos žodynas, där författaren presenterade verket för forskarsamhället (Lemeškin 2010). Artikeln ägnar störst uppmärksamhet åt frågorna om ordbokens datering och upphov (Lemeškin 2010: 99). I. Lemeškin uppmärksammade den felaktiga identifiering av ordboken som gjorts av František Michalek Bartoš, anställd (assistent) vid Nationalmuseet, i Prahos Nacionalinio muziejaus rankraštinių paminklų apraše (Soupisu rukopisných památek Národního muzea v Praze): ”Motsvarar Neselmanos tyska ordbok från 1850” (Bartoš 1926: 181). Han ställde flera frågor om Žodyno tillkomst och karaktär, fastställde när det hade kommit till och lade fram många argument för att ordbokens upphovsman skulle kunna vara F. L. Čelakovský. Som denne tjeckiske väckelsegestalts, 154 Acta Linguistica Lithuanica LXXXII Rankraštinio Lietuvių kalbos žodyno autorystės klausimas: nauji faktai, paaiškėję atliekant teismo rašysenos ekspertizę forskarens och litteratörens kreativa resultat, Ordbok över det litauiska språket nämns även i andra arbeten³. För att fortsätta det arbete med det arkivala dokumentet som I. Lemeškin inlett genomfördes mellan 2017 och 2019 ett projekt finansierat av Karlsuniversitetets bidragsbyrå (GA UK) för en mer ingående analys av Lietuvių kalbos žodynas: Rankraštinis lietuvių kalbos Františeko Ladislavo Čelakovskio žodynas (Rukopisný slovník litevštiny Františka Ladislava Čelakovského) (nr 520317). Inom projektet analyserades Ordboken i sitt historiska tillkomstsammanhang. Forskarnas främsta uppgift var att undersöka detta arkivala dokument som en filologisk studie; de behandlade också frågan om dess upphovsperson. Resultaten av undersökningen presenteras utförligt i studien Rankraštinis Lietuviškasis žodynas 19 a. pirmosios pusės čekų baltistikos kontekste: sumanymo koncepcija ir autorystės klausimas (Rukopisný Litevský slovník v kontextu české baltistiky první poloviny 19. století: koncepční záměr slovníku a otázka autorství), publicerad i tidskriften Acta Musei Nationalis Pragae – Historia litterarum 65(1–2), 2020, 5–18. För att göra Lietuvių kalbos žodynas tillgänglig skapades under samma projekttid en elektronisk databas, tillgänglig på adressen http://lsc.ff.cuni.cz.. För att bekräfta den tidpunkt för tillkomsten av Žodynas som hans föregångare fastställt beslutade forskargruppen att genomföra en handskriftsanalys; dess slutsatser presenteras i denna artikel. Artikelns syfte är således att ingående presentera resultaten av analysen, vilka kan bekräfta att Žodynas hade den tidigare nämnde tjeckiske baltisten som upphovsperson. Argumenten för att F. L. Čelakovský skulle vara upphovsperson till det aktuella arkivala dokumentet grundar sig framför allt på den förste professorn i slavistik vid universitetet i Prag:s litterära och vetenskapliga arbeten samt på bevarad korrespondens. Lietuvių kalbos žodynas passar väl in i denna framstående tjeckiska litterära och vetenskapliga persons intressesfär och filologiska teser. De viktigaste omständigheterna är: 1) denna väckelsegestaltares korrespondens, som visar ett intresse för baltiskt material; ett av de bästa exemplen är ett fragment ur Josef Vlastimil Kamaryts brev till F. L. Čelakovský, där en litauisk ordbok uttryckligen nämns; ³ Till exempel nämns den i följande studier: i förordet till Baltų mitologijos enciklopedijos (Bětková, Blažek 2012: 20), där användningen av teonymer i Lietuvių kalbos žodynas behandlas; i Vaidas Šeferis artikel Kristijono Donelaičio kūryba čekų filologijos akiratyje (Šeferis 2009), där ”donelaitismer” som förekommer i Lietuvių kalbos žodynas diskuteras; samt i bibliografin över tjeckisk baltistik, där F. L. Čelakovský också föreslås som upphovsperson (Čeladín, Blažek, Kabeláčová, Seitlová 2016: 305–306). Straipsniai / Articles 155 GEDA MONTVILAITĖ, ANNA TOLLAROVÁ 2) F. L. Čelakovskýs leksikografiska verksamhet, som typologiskt liknar denna och som Lietuvių kalbos žodynas passar väl in i (t.ex. Palabės kalbos žodynas (Slovník polabštiny), tillägg till Josef Jungmanns ordbok m.fl.); 3) den idémässiga överensstämmelsen mellan Lietuvių kalbos žodynas och andra verk av F. L. Čelakovský (t.ex. tankar som framfördes i F. L. Čelakovskýs föreläsningar, först utgivna 1877, Skaitymai apie slavų tautų išsilavinimą ir literatūrą (Čtení o počátcích dějin vzdělanosti a literatury národů slovanských), vilka rör frågor om baltisk-slavisk etnogenes och glottogenes); 4) att antagandena om andra personer som kan ha sammanställt Lietuvių kalbos žodynas inte har kunnat bekräftas (t.ex. Karel Jaromír Erben, vars namn med blyerts står på Žodynas titelsida). Alla ovan nämnda argument, som behandlats ingående i tidigare studier, är viktiga och grundläggande. Med hänsyn till F. L. Čelakovskýs intresse för översättningar och hans övriga leksikografiska verksamhet, och med stöd av uppgifter från hans korrespondens, kan man anta att upphovspersonen började arbeta med Lietuvių kalbos žodynas omkring 1825 och fortsatte arbetet med det senare (se Lemeškin 2010 för en utförligare behandling). Med hänsyn till de ortografiska regler som den undersökta handskriften är skriven enligt, liksom det inskott som avskrevs ur Neselmanns ordbok 1851, står det klart att den analyserade versionen av Lietuvių kalbos žodynas sammanställdes omkring 1850. METODIK Tvivlen skulle kunna undanröjas och ett tillförlitligt bevis för upphovspersonen läggas fram genom resultaten av en rättsmedicinsk handskriftsundersökning. Detta skulle dock bara vara möjligt om identifieringen av den undersökta handskriftens upphovsperson kunde bekräftas med full säkerhet. Men även om resultaten av den rättsmedicinska handskriftsanalysen skulle utesluta F. L. Čelakovský som skrivare av den aktuella versionen av Lietuvių kalbos žodynas, skulle det inte innebära att F. L. Čelakovský inte är upphovsperson till detta skriftliga monument. Det går inte att utesluta den uppenbart sannolika möjligheten att en annan person med filologisk bakgrund omkring 1851 kan ha skrivit av den ursprungliga versionen av Žodynas, som sammanställdes på 1820-talet, till exempel någon av F. L. Čelakovskýs efterföljare eller helt enkelt en professionell avskrivare. Det är sannolikt att man då hade för avsikt att trycka Žodynas. För att genomföra en rättsmedicinsk handskriftsundersökning vände sig forskargruppen till den erkände rättsmedicinske handskriftsexperten JUDr.4 Jiří Straka, handskriftsspecialist, ordförande för den tjeckoslovakiska föreningen för rättsmedicinsk handskriftsundersökning och nuvarande ordförande för kriminalistföreningen. J. Straka har arbetat inom detta område 4 JUDr. – juris doktor. 156 Acta Linguistica Lituanica LXXXII Rankraštinio Lietuvių kalbos žodyno autorystės klausimas: nauji faktai, paaiškėję atliekant teismo rašysenos ekspertizę i över fyrtio år. Specialisten arbetade vid Prags kriminaltekniska institut och vid Institutet för kriminalteknik och rättsmedicin vid högskolan i Karlovy Vary, och arbetar även återkommande i justitieministerns rådgivarteam med rättsmedicinska handskriftsundersökningar. Det är viktigt att nämna att J. Straka har erfarenhet av att undersöka historiska handskrifter med metoder för handskriftsidentifiering. Som exempel kan nämnas undersökningen av upphovspersonen till den tjeckiske författaren Jaroslav Hašeks (1883–1923) novell Kiaulienos istorija (Vepřová historie), skriven i början av 1900-talet och funnen 2002 bland Oldřich Tregls mors kvarlåtenskap. Historisk handskriftsanalys är inte ett särskilt vanligt område inom kriminalteknisk forskning. Därför finns det inte många specialister på skriftanalys som ägnar sig åt detta arbete. Som självständig forskningsmetod uppstod ”behovet av kriminalistisk språkforskning redan under andra hälften av 1800-talet [...], då man sökte nya objektiva vetenskapliga metoder för att identifiera en person som begått ett brott” (Ryngevič 2000: 123). Därför tar forskare som studerar äldre skrifter kriminaltekniker till hjälp. Detta tillvägagångssätt användes av Diego Ardoino när han undersökte ursprunget till Baselspåret⁵, och något tidigare vid Rūta Čapaitės (undersökningar av gotisk skrift från storfurst Vytautas kansli i Litauen, Simono Daukantos handstil m.fl.)⁶, Birutė Triškaitės (Rankraštinio Mažosios Lietuvos žodyno Clavis Germanico-Lithvana analizė)⁷ och andra forskares studier. En annan viktig omständighet bör uppmärksammas: jämfört med de texter som nämnts ovan är det arkivdokument som diskuteras förhållandevis nytt, skrivet under 1800-talets andra kvartal (före 1851) (Lemeškin 2010: 112). När frågan om handskriftsidentifiering uppstår underlättar detta å ena sidan undersökningen, men kräver å andra sidan ett större undersökningsmaterial. Detta praktiska forskningsområde har utvecklats självständigt i varje land, vilket innebär att det inte finns någon enhetlig terminologi, även om de använda metoderna och verktygen kan sammanfalla eller vara likartade. Eftersom den undersökning vi presenterar genomfördes i Tjeckien används i artikeln den terminologi och det undersökningsförfarande som är typiska för Tjeckiens kriminaltekniska och lingvistiska tradition. ⁵ Ardoino Diego 2018: Bazelio pėdsakas tarpdisciplininių tyrimų fone: rašysenos ekspertizė. – Baltistica 53(2), 245–261. ⁶ Čapaitė Rūta 1996: Jurgio Ambraziejaus Pabrėžos, Juozo Butavičiaus, Simono Daukanto bruožai ir charakteriai. – Lietuvių Atgimimo istorijos studijos 8: Asmuo: tarp tautos ir valstybės, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 114–142; Čapaitė Rūta 1996a: Simono Daukanto rašysena Didžiajame lenkų–lietuvių kalbų žodyne, – Simono Daukanto raštai. Didysis lenkų–lietuvių kalbų žodynas 3, Vilnius: Mokslo ir enciklopedijų leidykla, 7–19; Čapaitė Rūta 1996b: Vytauto laiškai kaip Viduramžių epistolinio žanro pavyzdys. – Senoji Lietuvos literatūra, 4 knyga. Metraščiai ir kunigaikščių laiškai, Vilnius: Pradai, 47–96. ⁷ Triškaitė Birutė 2008: Rankraštinio Mažosios Lietuvos žodyno Clavis Germanico-Lithwana genezė: daktaro disertacija, Kaunas: Vytauto Didžiojo universiteto leidykla. Straipsniai / Articles 157 GEDA MONTVILAITĖ, ANNA TOLLAROVÁ På grund av de nämnda omständigheterna kan den kriminaltekniska handskriftsanalys som presenteras här skilja sig från de metoder som används i Litauen. I vissa avseenden vågar man hävda att J. Strakas metodarsenal omfattar en bredare kontext för bedömningen av den analyserade texten. Vissa specifika termer behövde översättas och kompletteras med förklaringar av vad de betyder (till exempel ”punktmarkering”). Om man försökte återge slutsatserna från en av Tjeckiens främsta forskare inom kriminalteknisk handskriftsanalys på det språk och med den terminologi som används av litauiska specialister, skulle det uppstå fler oklarheter än med det beskrivningssätt vi har valt. Vid undersökningar av detta slag tillämpas följande slutsatsskala i Tjeckien8: 1. Kategoriskt positiv slutsats (den omtvistade texten och jämförelsetexten har skrivits av samma person). 2. Mycket sannolik positiv slutsats. 3. Måttligt sannolik positiv slutsats. 4. Lite sannolik positiv slutsats. 5. Omöjligt att bevisa. 6. Lite sannolik negativ slutsats. 7. Måttligt sannolik negativ slutsats. 8. Mycket sannolik negativ slutsats. 9. Kategoriskt negativ slutsats (den omtvistade texten och jämförelsetexten har skrivits av olika personer). Forskaren J. Straka använde flera undersökningsmetoder: analytisk-syntetisk, jämförande och grafometrisk metod. Han använde också ett stereomikroskop, en kamera med polariserande filter som eliminerar reflexer och möjliggör exakta mätningar, AM4113ZT, USB-kameran AD4113T-12V-Pro2 (med IR- och UV-strålning), den multispektrala detektorn HS3B samt rit- och skrivroboten AxidDraw V3 (Straka 2018: 2). UNDERSÖKNINGENS GÅNG De första konsultationerna om den rättsmedicinska handskriftsundersökningen inleddes hösten 2017, och arbetet fortsatte även följande år. Slutdokumentet med undersökningens slutsatser överlämnades till forskargruppen i september 2018. Redan i början av samarbetet varnades forskargruppen för att arbetet med material av detta slag skulle stöta på många svårigheter, eftersom undersökningar av skriftliga minnesmärken från 1800-talet i syfte att fastställa en författares upphovsmannaskap är unika i Tjeckien. Svårigheter uppstår vid valet av metodik och 8 https://www.pismoznalectvi.org/odborne-cinnosti/standardy-spp/standard-pro-stanovovani-zaveru/ [hämtad 2020–05–18]. 158 Acta Linguistica Lithuanica LXXXII Rankraštinio Lietuvių kalbos žodyno autorystės klausimas: nauji faktai, paaiškėję atliekant teismo rašysenos ekspertizę hjälpmedel. En specialist som arbetar med nutida material utgår från den moderna handskriftens särdrag och tillämpar relevanta instrument för rättsmedicinsk handskriftsanalys. När han måste arbeta med historiskt material saknar han erfarenhet av att fastställa vissa kännetecken som är typiska för handskriften från den perioden, liksom kunskap om ordbruk och deras betydelser. Av de nämnda skälen kan man, när man försvarar sin ståndpunkt, fastställa handskriftens kännetecken, men utan ett bredare sammanhang är det omöjligt att bevisa att bedömningen motsvarar verkligheten. Vid den rättsmedicinska handskriftsanalysen behövde man ta fram sådana hjälpmedel att de nämnda problematiska frågorna skulle uppstå så sällan som möjligt. För detta ändamål bad den rättsmedicinska experten projektets huvudforskare att, utöver jämförelsematerialet och det material som skulle bedömas (Ordboken och F. L. Čelakovskýs autograf), hitta och tillhandahålla handskriftsprover från andra personer som skrev ungefär vid samma tid och hade en liknande utbildningsnivå och ett liknande yrke som F. L. Čelakovský. Dessa behövdes för att experten först, efter att ha analyserat dessa personers handskrifter, skulle kunna fastställa om handskrifterna under den undersökta perioden var tillräckligt individuella och hade vissa kännetecken som gjorde det möjligt att på ett tillförlitligt sätt skilja dem åt. För detta ändamål tillhandahöll forskargruppen experten följande handskrivna dokument i form av högkvalitativa fotokopior: 1) brev från Karel Slav ojaus Amerlingas, Osipas Maksimas Bodianskis, Kazimieras Brodzinskis, Jean de Carro, Piotras Dubrovskis, Josef Vlastimilas Kamarytas, Vukas Karadžičius, Piotras Keppenas, František Malevskis, Nikolajus Melgunovas, František Palackis och Aleksandras Šiškovas, vilka förvaras i Litteraturarkivet vid Nationalmuseet för litteraturs arkiv (Literatūrinį archyvą Pamąt n ikų narodinio p is em n ict uo, härefter — LA PNP), i F. L. Čelakovskýs samling; 2) en avskrift från 1833 av Pavelo Joz efo Šafaržiko Utdrag om det litauiska språket (Výpisků o gazyku litevském), som förvaras vid Nationalmuseets biblioteks avdelning för handskrifter och äldre tryck (signatur IX E 4); 3) protokoll från Kungliga tjeckiska vetenskapssällskapet, skrivna av Vaclavas Hankas och förvarade i Tjeckiens vetenskapsakademis arkiv (samling: Královská česká společnost nauk, mapp 10, nr 26); 4) ett brev daterat den 8 augusti 1846 från Karlos Jaromiras Erbenas till det kejserliga kungliga landspresidiet, förvarat i Nationalmuseets arkiv (signatur M6/44). De källor som tillhandahölls för jämförelse gjorde det möjligt att dra följande slutsatser: ”redan under 1800-talets första hälft var handskrivna texter så individualiserade att de kunde skiljas från varandra. Det finns alltså inget hinder för att František Ladislav Čelakovskýs handstil, som den person som skrev det undersökta manuskriptet, skulle kunna skiljas från andra personers handstilar” (Straka 2018: 12). Straipsniai / Articles 159 GEDA MONTVILAITĖ, ANNA TOLLAROVÁ Utöver de uppräknade arkivalierna fick experten även fotokopior av F. L. Čelakovskýs brev, vilka kan jämföras med ordbokens manuskript, samt F. L. Čelakovskýs autograf (dateringarna omfattar en tillräckligt lång period, 1818–1851). Följande källor tillhandahölls: 1) Brev till Josef Vlastimil Kamaryt 1818–1828 (LA PNP, f. J. V. Kamaryt); 2) Brev till Martin Aleksandr Pržibil 1842–1845 (LA PNP, f. F. L. Čelakovský); 3) Brev till Jan Planek 1820–1851 (LA PNP, f. F. L. Čelakovský). I slutsatsdelen angav J. Straka att ”vid jämförelsen av manuskriptet till Ordbok över det litauiska språket med andra skrivprov av Franciszek Ladislav Čelakovský påträffades kännetecken av varierande bevisvärde. Kännetecken som delvis eller helt överensstämmer dominerar, men trots detta fann man även sådana som inte är tillräckligt lika. Viktigt är att dessa kännetecken påträffades i den särskilda, inte den allmänna, delen av undersökningen [...]. Den största svårigheten vid bedömningen av om enskilda kännetecken överensstämmer ligger emellertid inte i att fastställa vissa detaljer, vare sig på den allmänna eller den särskilda undersökningsnivån, såsom man gör vid arbete med moderna manuskript, utan i att jämföra enskilda bokstavsformer med handskriftsnormer [...]” (Straka 2018: 15). Överensstämmande kännetecken J. Straka behandlade de handskriftskännetecken som delvis eller helt överensstämmer i inledningen till slutsatsdelen i det dokument som sammanfattar analysen: 1) bokstävernas lutning: i det analyserade manuskriptet och jämförelsetexterna lutar handstilen överallt åt höger, oftast omkring 50°, 2) bokstävernas sammanbindning: graden av sammanbindning mellan bokstäverna är medelhög både i det analyserade manuskriptet och i de andra texter som lämnats in för undersökning. Diakritiska tecken skrivs oftast separat, med en annan pennrörelse; i övriga fall förekommer avbrott i skrivflödet mer sällan, 3) höjdförhållanden: den mellersta zonen på raden är ofta sammanpressad i förhållande till den övre och den nedre, 4) breddförhållanden: i det analyserade manuskriptet och de skrivprov som lämnats in för jämförelse, huvudsakligen texter från omkring 1850, är det påfallande att sekundära vidgningar dominerar över primära – förbindelserna mellan bokstäverna är bredare än själva bokstäverna. 5) överensstämmelser i skrivteknik: a) komplexiteten i pennrörelsen när ovalerna i bokstäverna <a>, <o> skrivs: ovalen i bokstaven <a> skrivs i olika positioner med en enda pennrörelse, medan i de nämnda texterna finns, vid sidan av ovaler i bokstaven <o> som skrivits med en enda pennrörelse, atipk— 160 Acta Linguistica Lithuanica LXXXII Rankraštinio Lietuvių kalbos žodyno autorystės klausimas: nauji faktai, paaiškėję atliekant teismo rašysenos ekspertizę ”avrundade” ovaler, skrivna med två rörelser, särskilt i slutet av ord (se fig. nr 1 och nr 2, pil), b) sättet att skriva bokstaven <d>: enligt skrivstandarden är de övre delarna försedda med en ögla som vrids åt vänster, eller så kännetecknas handskriftens avslutande sväng av en böjning åt vänster (se fig. nr 1 och nr 2, cirkel), c) i alla exempel som lämnats in för analys är sättet att skriva bokstaven <g> sådant att ovalerna är mindre och rakare, öglorna smalare och längre, och även raka, d) sättet att skriva bokstaven <i>: ofta förekommer former med en spetsigare topp och utan ögleformad sväng längst ned, men ibland förekommer öglor i den nedre delen av denna bokstav (se fig. nr 1 och 2, liten pil), e) sättet att skriva bokstäverna <m>, <n>: bågformerna tenderar inte att övergå i girlander (se fig. nr 1 och 2, ram), f) sättet att skriva bokstaven <p>: former som ligger nära både rundad handskrift och kursiv förekommer (se fig. nr 2, liten pil), g) när <s> skrivs med det latinska alfabetet överensstämmer skrivformen; det finns även en partiell överensstämmelse vid skrivandet av bokstaven <t>, h) det finns överensstämmelser i skrivningen av bokstäverna <e>, <l>, <u>, även om de har liten betydelse för identifieringen (jfr Straka 2018: 16–17). Bild nr 1: exempel på överensstämmande tecken i Ordbok över det litauiska språket . Ordbok över det litauiska språket, ordet ”bohynė žemė” (i den gemensamma numreringen löpnummer nr 163, bokstaven B – löpnummer nr 104) (Straka 2018: 17). Straipsniai / Articles 161 GEDA MONTVILAITĖ, ANNA TOLLAROVÁ Bild nr 2: Exempel på överensstämmande tecken i F. L. Čelakovskýs handskrift. Brev skrivet av F. L. Čelakovský den 2 februari 1851. (Straka 2018: 19). Avvikande drag J. Straka uppmärksammade också handskriftsdrag som inte stämmer överens eller inte kan jämföras, eftersom de skrevs vid olika tidpunkter. Vi påminner om att den analyserade versionen av Lietuvių kalbos žodyno kan ha skrivits omkring 1850–1851 och därför bedömdes enligt den tidens ortografiska normer, då bokstäver som uttalades [j] skrevs som <j>, de som uttalades [g] som <g>, de som uttalades [v] som <v> och [i] som <i>; även former med diftongen <ou> förekommer. J. Straka påpekade att det vid sidan av dessa motsvarigheter också finns andra varianter av tecknen, vilka F. L. Čelakovský inte längre använde i de handskrifter som lämnats in för jämförelse och som oftast skrevs omkring 1850 (här avses brev skrivna omkring 1850 och 1851), men som förekommer i den analyserade handskriften. J. Straka angav följande svårförklarliga fall av handskriftsdrag: 1) Diakritiska hakars former: I de texter som lämnats in för jämförelse, däribland sådana som skrevs omkring 1850, är hakar som vanligen böjs åt vänster typiska. Inga sådana återfanns i den undersökta handskriftens texter (jfr bild nr 3 och 4, den lila cirkeln (3) och den lila streckade cirkeln (4)). 162 Acta Linguistica Lithuanica LXXXII Rankraštinio Lietuvių kalbos žodyno autorystės klausimas: nauji faktai, paaiškėję atliekant teismo rašysenos ekspertizę 2) Ordslut: I de exempel som lämnats in för jämförelse, däribland sådana som skrevs omkring 1850, är det typiskt att vissa ord avslutas med en tydligare utdragen form. Detta handskriftsdrag förekommer inte i den undersökta handskriften (se bild nr 4, den streckade pilen). 3) <z> skrivsätt: I den undersökta handskriften är de typiska varianterna de som överensstämmer med äldre handskriftsnormer – med en ögla nedtill. I de texter som lämnats in för jämförelse och dateras till omkring 1850 förekommer denna form inte längre (jfr bild nr 3 och 4, cirkeln (3) och den streckade cirkeln (4)). 4) <st> konsonantkombination: I den undersökta texten har dessa kombinationer ofta spår av kurentstil. Detta handskriftsdrag förekommer inte längre i F. L. Čelakovskýs handskrifter skrivna före 1850 (jfr bild nr 3 och 4, ramen (3) och den streckade ramen (4)). 5) ”Nabodeníčka” (”prickning”)⁹: I hela den undersökta handskriftens text är det tydligt att efter bokstaven <s>, som inte skrivs i kurent stil, finns antingen ett litet tecken (oftast i form av en prick eller en liten hake), eller också förlängs bokstaven när nästa bokstav efter <s> skrivs. Detta skrivsätt är inte typiskt för František Ladislav Čelakovskýs vanliga handstil (Straka 2018: 21–22). Bild nr 3: Exempel på avvikande tecken i Lietuvių kalbos žodynas. Lietuvių kalbos žodynas, ordet ”sivý” (löpnummer i den övergripande numreringen 1339, bokstaven S – nr 192) (Straka 2018: 23). ⁹ ”Nabodeníčko” (”prickning”) är en tjeckisk lingvistisk term, vars upphov under 1800-talet tillskrevs Jan Hus. Termen används vanligen när man talar om representanter för den diakritiska ortografin från 1400-talet. ”Nabodeníčko krátké” (”kort prickning”) avser vanligen en prick ovanför en bokstav, medan ”nabodeníčko dlúhé” (”lång prickning”) avser ett streck ovanför en bokstav. Terminologin behandlas utförligare (inklusive frågan om upphovet till den nämnda termen) i Janos Pleskalovás studie (se vidare Pleskalová 2007: 147–151). I sakkunnigutlåtandet användes termen för att beteckna det lilla tecken som förekommer ovanför bokstaven <s> och som inte markerar något uttalsdrag. Straipsniai / Articles 163 GEDA MONTVILAITĖ, ANNA TOLLAROVÁ Bild nr 4: Exempel på avvikande tecken i F. L. Čelakovskýs handskrift. Brev från F. L. Čelakovský, skrivet den 2 februari 1851 (Straka 2018: 23). Kommentar Projektledaren I. Lemeškin kommenterade dessa slutsatser på begäran av J. Straka. Enligt forskaren kan de angivna avvikelserna förklaras på följande sätt: ”Ordboken [...] måste ha tillkommit i delar under första hälften av XIX-talet. F. L. Čelakovskýs Letawském Słowniku (Litauisk ordbok) nämns för första gången år 1827, men en tidigare version av den, skriven enligt äldre stavningsnormer, finns tyvärr inte tillgänglig. Den huvudsakliga texten på tjeckiska och litauiska i detta lexikografiska monument skrevs (mer exakt, kopierades) under 1830-talet. Den sekundära inlagan på litauiska och tyska, som fogades till huvudtexten i ordboken (tidigast i februari 1851), gör det möjligt att fastställa den senaste dateringsgränsen. Ordboken kompletterades därmed med släktskapsord. År 1851 anges Neselmanns ordbok som tryckt källa till ordboken på fol. 2r. Det bör nämnas att titeln Wörterbuch der littauischen Sprache, liksom den tyska förklarande delen, som står vid släktskapsvokabulären på fol. 2v, är skriven med fraktur. Detta kan vara viktigt för att förstå vissa särdrag i handstilen. Filologer under första hälften av XIX-talet utgick från lexikografiska verk som tillkom på 1700- och 1800-talen vid det litauiska språkseminariet vid universitetet i Königsberg 164 Acta Linguistica Lithuanica LXXXII Rankraštinio Lietuvių kalbos žodyno autorystės klausimas: nauji faktai, paaiškėję atliekant teismo rašysenos ekspertizę (Albertus-Universität Königsberg). Man använde främst de lexikografiska verk som utarbetats av Pilypas Ruigys (Lexicon Germanico-Lithuanicum et Lithuanico-Germanicum, 1747), Kristijonas Gotlibas Milkus (Littauisch-deutsches und deutsch-littauisches Wörter-Buch, 1800) och den redan nämnde Georg Heinrich Ferdinand Neselmann (Wörterbuch der littauischen Sprache, 1851). Ordböcker utgivna i Königsberg, ur vilka författaren hämtade viktigt material till sin forskning, trycktes fram till 1851 med schwabacher. På 1800-talet sattes tyska tryckta med detta typsnitt om med fraktur, men för litauiska och tjeckiska skulle enligt författaren till Litauisk ordbok antikva användas. Det är också viktigt att komma ihåg att litauiskan intog den centrala positionen i ordboksarbetet: författaren valde ut lemman ur sina tillgängliga källor som lät likartat som ord i slaviska språk. Litauiskan och dess tryckta östpreussiska form (schwabacher) hade företräde, vilket kan ha kommit till uttryck även i den grafiska formen hos det språkliga exemplet. När litauiska texter skrevs om med antikva kan vissa ”avvikelser” ha uppstått, till exempel en större benägenhet att skriva grafem i kombinationer (<st>, <sz>, <sk>, <sl> och så vidare). Överlag ger handskriften ett intryck av att vara läsbar och ”mönstergill”. Skribenten tycks ha vinnlagt sig om att återgivningen av litauiska ord inte skulle ge upphov till tvivel (denna ”överdrivna” noggrannhet övertas senare även i skrivandet på tjeckiska; i samma verk smälter den litauiska och den tjeckiska delen naturligtvis samman). Därför väljs bland möjliga varianter den grafemform vars fonetiska värde är otvetydigt. Detta är förståeligt om man betänker att den avsedda läsaren av handskriften (en annan filolog på 1800-talet) eller sättaren i tryckeriet inte kunde litauiska och därför inte kunde förstå den fonetiska betydelsen hos omtvistade tecken utifrån sammanhanget. Detta tycks bland annat komma till uttryck i skrivningen av tecknet <s> med ett diakritiskt tecken i högermarginalen (jfr användningen av denna teckenvariant på titelsidan till Ohlasů písní ruských (Eko av ryska sånger), utgiven 1829)” (Lemeškin 2018). Den rättsmedicinska handskriftsexpertens slutsatser J. Straka tog hänsyn till dessa viktiga kommentarer och använde dem i sina slutsatser: ”Ad 1. (formerna på de diakritiska krokarna) När det gäller diakritiska krokar finns det i de många jämförelseexemplen ur F. L. Čelakovskýs handskrifter, skrivna vid olika tidpunkter, varianter som inte är böjda åt vänster. Men krokar böjda åt vänster är tydligt igenkännliga och framför allt typiska för handskrifter daterade till omkring 1850; detta visar naturligtvis inte att materialet är otillförlitligt. Trots detta går det inte ens med utgångspunkt i docent Lemeškins uppfattning att dra slutsatsen att detta på något okänt sätt skulle kunna ha samband med vissa faktorer som påverkade handskriftens tillkomst, om F. L. Čelakovský är författaren till den litauiska ordboken, Straipsniai / Articles 165 GEDA MONTVILAITĖ, ANNA TOLLAROVÁ som docent Lemeškinas anger. Under rådande omständigheter är det alltså omöjligt att på ett tillförlitligt sätt förklara detta handskriftsdrag, som bedömts överensstämma. Ad 2. (Ords ändelser) Draget med ordändelser, det vill säga förlängning av ord i vissa fall av ordskrivning i det material som lagts fram för jämförelse, medan det inte förekommer i det undersökta manuskriptet, är i allmänhet av ringa betydelse. Å ena sidan är skrivprincipen i Lietuvių kalbos žodyno sparsamhet. Detta kan ha påverkat sättet att skriva ordändelser, det vill säga att ändelserna pressats samman. Trots att förlängda ordändelser förekommer i texter från 1850 och 1851 som lagts fram för jämförelse, dominerar ändå sammanpressade ändelser i dessa, det vill säga sådana som också kännetecknar det undersökta manuskriptet. Ad 3. (<z>-skrivning) Sättet att skriva bokstaven <z> och den skrivform som användes i det undersökta manuskriptet bygger till stor del på normer som gällde före 1849. Även andra former kan påträffas, men antalet är inte stort [...]. Å ena sidan måste man konstatera att de observerade skillnaderna mellan skrivformen för bokstaven <z>, som användes i det undersökta manuskriptet, och exemplen från andra källor som lagts fram för jämförelse och huvudsakligen skrevs efter 1849, är uppenbara; å andra sidan skulle de faktorer som påverkade manuskriptets tillkomst kunna motivera formerna med kurentas. Man måste dock medge att detta är en hypotetisk förklaring som inte kan bevisas med exempel från samma period. Ad 4. (<st>-konsonantförbindelsen) Liksom i fråga om förklaring 3 måste man också här konstatera att konsonantförbindelsen <st>, skriven med kurentas, sedan en tid tillbaka inte förekommer i jämförelsematerialet från F. L. Čelakovskys hand (i de tillgängliga källorna återfinns den inte längre från och med mars 1820). Eftersom denna konsonantförbindelse, påverkad av kurentas, kan beläggas (fram till 1820), bör docent Lemeškinas hypotes inte avfärdas: det kan röra sig om en återspegling av en viss tidspåverkan, med hänsyn till omständigheterna kring tillkomsten av Lietuvių kalbos žodyno, vilka sannolikt också kan ha bidragit till detta. Ad 5. ”Punktning” Slutligen kan man inte heller, när det gäller den så kallade ”punktningen”, utesluta docent Lemeškinas hypotes om att den användes i det undersökta manuskriptet för att tydligt skilja bokstäverna från varandra, så att sättaren skulle kunna läsa dem. Å ena sidan är det förstås betydelsefullt att docent Lemeškin själv föreslog en förklaring till varför ett sådant litet tecken användes i ett manuskript skrivet av F. L. Čelakovský, men man kan inte hävda, såsom den återgivna bilden visar (fig. nr 5), att František Ladislav Čelakovský aldrig använde detta skrivsätt. 166 Acta Linguistica Lithuanica LXXXII Rankraštinio Lietuvių kalbos žodyno autorystės klausimas: nauji faktai, paaiškėję atliekant teismo rašysenos ekspertizę Bild nr 5: ”Punktering” i F. L. Čelakovskýs handskrift. Titelsidan till ”Ohlasu písní ruských”, 1829. (Straka 2018: 26). Denna hypotes kompliceras något av att till exempel J. V. Kamarytas, till skillnad från F. L. Čelakovský, använder ”punktering” som en vanlig metod, inte bara i brev utan också i texter avsedda för tryck [...]. Med tanke på dagens praxis verkar det svårt att tro att dessa särdrag i jämförelseexemplen, oavsett om de skrevs betydligt tidigare än den undersökta handskriften eller ungefär samtidigt (1850, 1851), skulle ha använts av en slump eller förekommit genomgående i hela texten till Lietuvių kalbos žodyno. Om man antar att de dynamiska stereotyper som låg till grund för handskriftens tillkomst är betydelsefulla, vore detta ett ovanligt resultat för vår tid. För att ge detta särdrag större vikt skulle man emellertid behöva undersöka både F. L. Čelakovskýs och hans samtidas handskrifter mycket ingående” (Straka 2018: 24–27). J. Straka beaktade alla de hänvisningar som nämnts ovan och hävdade i den del av sakkunnigutlåtandet som innehåller slutsatserna: ”Av de undersökningar som genomförts framgår tydligt att inga belägg har påträffats som gör det möjligt att kategoriskt hävda att F. L. Čelakovský är den som skrev arkivalien Lietuvių kalbos žodynas. Dessutom försvåras bedömningen av de analyserade fakta objektivt av att man inte bara fann överensstämmelser med högt bevisvärde, utan också tydliga skillnader, grundade på motsvarande objektiva omständigheter, nämligen att möjligheterna att undersöka en handskrift från mitten av 1800-talet är begränsade. Å ena sidan finns det särdrag som inte kan förklaras på ett tillförlitligt sätt (ibland endast hypotetiskt), men å andra sidan finns det Straipsniai / Articles 167 GEDA MONTVILAITĖ, ANNA TOLLAROVÁ påvisbara överensstämmelser med F. L. Čelakovskýs handskrifter. Eftersom stavningsnormerna ändrades ganska ofta, ibland till och med grundligt, vid den aktuella tiden, och eftersom kunskapen om detta ämne är bristfällig, går det inte att entydigt förklara hur regelbundet dessa förändringar påverkade en viss skribent. Överensstämmelserna kan därför inte betraktas som tillförlitliga på samma sätt som de skulle kunna bedömas vid en undersökning av en modern handskrift. Av alla ovan angivna skäl är den mest objektiva slutsatsen i den rättsmedicinska handstilsundersökningen att F. L. Čelakovskýs författarskap till arkivalien Lietuvių kalbos žodyno kan bekräftas positivt och motsvarar bedömningen ”måttligt sannolikt” (Straka 2018: 27). Enligt den bedömningsskala som presenterats ovan motsvarar expertens bedömning den tredje av nio punkter. En positiv slutsats dras när ”bevisningen stöder påståendet att det omtvistade materialet och jämförelsematerialet skrevs av samma person. De påvisade särdragen är dock inte tillräckliga för att dra den positiva slutsatsen att detta är mycket sannolikt”10. I den avslutande delen sammanfattade J. Straka den genomförda analysen: ”Den aktuella arkivalien, det vill säga Lietuvių kalbos žodyną (signum IV A 11), vars original förvaras vid Nationalmuseets avdelning för handskrifter och äldre tryck, skrevs sannolikt av Pranciškas Ladislavas Čelakovskis, född den 7 mars 1799 och död den 5 augusti 1852, vars handskrifter jag fick tillgång till för undersökning” (Straka 2018: 27). SAMMANFATTNING OCH AVSLUTANDE SLUTSATSER Slutsatserna i den rättsmedicinska handstilsundersökning som utfördes av JUDr. J. Straka är övertygande. J. Straka fastställde att F. L. Čelakovskýs författarskap är ”sannolikt möjligt”. Följande handstilsegenskaper överensstämmer delvis eller helt hos F. L. Čelakovský och den person som skrev Žodyną: bokstävernas lutning, bokstavsförbindelser, förhållandet mellan deras höjd och bredd, överensstämmelser i hur bokstäverna <a>, <o>, <d>, <g>, <j>, <m>, <n>, <p>, <s> skrivs med det latinska alfabetet, liksom mer sällsynta överensstämmelser i skrivningen av <t>, som är av liten betydelse för identifieringen; likheter syns även i skrivningen av bokstäverna <e>, <l>, <u>. Svårare att förklara är följande särdrag: skrivningen av diakritiska krokar, utdragningen i ordslut, bokstaven <z>, skrivsättet för konsonantgruppen <st> och ”punkteringen”. Man kan anta att vissa omständigheter påverkade uppkomsten av dessa skillnader 10 https://www.pismoznalectvi.org/odborne-cinnosti/standardy-spp/standard-pro-stanovovani-zaveru/ [žiūrėta 2020–05–18]. 168 Acta Linguistica Lithuanica LXXXII Rankraštinio Lietuvių kalbos žodyno autorystės klausimas: nauji faktai, paaiškėję atliekant teismo rašysenos ekspertizę omständigheter som påverkade personen som skrev Žodyną, vilket gör att handskriftsdrag i vissa fall inte går att förklara entydigt. Man bör också beakta andra fakta med anknytning till denna tjeckiska personlighet, vilka har behandlats ingående i tidigare studier. Här avses naturligtvis hans korrespondens (särskilt ett fragment av J. V. Kamarytos brev, där Lietuvių kalbos žodyną uttryckligen omtalas), det faktum att Lietuvių kalbos žodynas inte strider mot forskarens övriga lexikografiska verksamhet, som typologiskt ligger nära det nämnda verket, liknande idéer som framförs inte bara i Lietuvių kalbos žodyne, utan också i andra vetenskapliga arbeten av denna tjeckiska nationella väckelsegestalt. Lika viktigt är att forskningen har avvisat antagandet att arkivdokumentet kan ha skrivits av någon annan forskare från den tiden. Det finns inte många personer i den tjeckiska sfären som skulle ha kunnat skriva en ordbok av detta slag under 1800-talets första hälft. Den tidigare nämnde K. J. Erben (1811–1870) var otvivelaktigt en framstående tjeckisk författare, som hämtade inspiration till sina skönlitterära texter från muntlig folktradition (liksom F. L. Čelakovský). Sättet på vilket K. J. Erben använder baltiskt material i sina vetenskapliga arbeten ger emellertid anledning att anta att han inte var någon erfaren specialist på litauiska studier. En mer övertygande förklaring till kommentaren ”Erben?” på arkivdokumentets försättssida skulle, får man anta, kunna vara att det rör sig om en beteckning som användes för arkivets interna ändamål. Denna förklaring stöds också av det faktum att K. J. Erben 1846–1851 var den förste chefen för det då nyinrättade Landsarkivet (Archiv Vlastenecký, från 1848 Tjeckiska museets arkiv, numera Nationalmuseets arkiv). Bland de tänkbara författarna till Lietuvių kalbos žodyno kan man inte utesluta den berömde lingvisten och baltisten Pavel Josef Šafaříks kandidatur (1795–1861). I detta fall motsägs möjligheten emellertid av det analyserade verkets uppbyggnad. Lietuvių kalbos žodynas utmärks av en tydlig romantisk motivation och präglas av tendenser som var typiska för perioden. Även om man inte kan utesluta att P. J. Šafařík kan ha beslutat sig för att skriva en ordbok över de baltiska och slaviska språken, är det mer sannolikt att han skulle ha tagit sig an uppgiften med större omsorg. Naturligtvis kan man också överväga andra kandidater bland 1800-talets personligheter, inte bara F. L. Čelakovskýs samtida utan även hans elever och efterföljare. Bland dessa kan exempelvis nämnas Ignác Jan Hanuš (1812–1869), författaren till den första biografin över F. L. Čelakovský11, utgiven 1855. I avsaknad av bevis som stöder detta antagande, oavsett om det gäller I. J. Hanuš eller någon annan person, anses det emellertid inte vara meningsfullt att undersöka frågan vidare. 11 Hanuš Ignác Jan 1855: Život a působení Františka Ladislava Čelakovského, Praha: Tisk umělecko-knihtiskařského ústavu K. Bellmanna. Straipsniai / Articles 169 GEDA MONTVILAITĖ, ANNA TOLLAROVÁ Det är dock viktigt att de kriminaltekniska utlåtandena betecknade F. L. Čelakovský som en ”trolig” upphovsperson till manuskriptet. Även om möjligheten inte helt kan uteslutas att Lietuvių kalbos žodynas i den form som står till vårt förfogande skrevs av en annan person, utgör bedömningen av upphovspersonen som ”medelgradigt sannolik” (med hänsyn även till de svårigheter som uppstod vid analysen av källorna) ytterligare en mycket viktig pusselbit som stöder F. L. Čelakovskýs upphovsmannaskap, styrkt genom jämförelser med bevarade litterära och vetenskapliga verk av denna tjeckiska väckelsegestalt. Även om handskriftsanalysen inte fastställde att F. L. Čelakovský otvetydigt var den person som skrev ned Lietuvių kalbos žodyną och hans upphovsmannaskap inte kan fastslås med säkerhet, kan F. L. Čelakovskýs upphovsmannaskap betraktas som bevisat i konceptuell mening. ŠALTINIAI Lietevský slovník. Knihovna Národního muzea, oddělení rukopisů a starých tisků, signatura IV A 11. Lemeškin Ilja 2018: Vyjádření k psané podobě „Litevského slovníku“, Praha. Standart pro stanovování závěrů znaleckého zkoumání. Prieiga internete: https://www.pismoznalectvi.org/odborne-cinnosti/standardy-spp/standard-pro-stanovovani-zaveru/ [žiūrėta 2020-05-18]. Straka Jiří 2018: Znalecký posudek z oboru písmoznalectví, specializace ruční písmo, zabývající se otázkou zda předmětnou archiválii, tj. Litevský slovník (sing.: IV A 11), jehož originál je uložený v Oddělení rukopisů a starých tisků Knihovny Národního muzea, napsal František Ladislav Čelakovský, narozený 7. března 1799 a zemřelý dne 5. srpna 1852, Praha. LITERATŪRA Bartoš František Michálek 1926: Soupis rukopisů Národního musea v Praze, Praha: Melantrich. Běťáková Marta Eva, Blažek Václav 2012: Encyklopedie baltské mytologie, Praha: Libri, 2012. Čeladín Jindřich, Blažek Václav, Kabeláčová Tereza, Seitlová Eva 2016: Čekų baltistikos bibliografija. – Acta Linguistica Lithuanica 74, 305–351. Lemeškin Ilja 2010: Františko Ladislavo Čelakovskio lietuvių kalbos žodynas. – Leksikografija ir leksikologija 2, Vilnius: Lietuvių kalbos institutas, 98–113. 170 Acta Linguistica Lithuanica LXXXII Rankraštinio Lietuvių kalbos žodyno autorystės klausimas: nauji faktai, paaiškėję atliekant teismo rašysenos ekspertizę Pleskalová Jana 2007: Nabodeníčkka v české lingvistické terminologii. – Slavica Slovaca 42(2), 147–151. Ryngevič Renata 2000: Lingvistinė ekspertizė Vokietijoje ir Lenkijoje: raidos tendencijų apžvalga. – Jurisprudencija 18(10), 122–128. Šeferis Vaidas 2009: Kristijono Donelaičio kūryba čekų filologijos akiratyje. – Senoji Lietuvos literatūra, knyga 28, Vilnius: Lietuvių literatūros ir tautosakos institutas, 41–62. The Matter of Authorship of the Handwritten Dictionary of the Lithuanian Language: the New Findings Revealed from a Professional Handwriting Analysis SUMMARY The article addresses the authorship of the handwritten relic of the first half of the 19th century – The Dictionary of the Lithuanian Language (Lietuvių slovynų) – kept at the Department of Manuscripts and Early Printed Books of the Czech National Museum Library (shelfmark IV A 11; 30 large-format (21.5 × 35.5 cm) pages). To continue the research of Ilja Lemėškin and other researchers, the project František Ladislav Čelakovský’s Handwritten Dictionary of the Lithuanian Language (Rukopisný slovník litevštiny Františka Ladislava Čelakovského) (No. 520317), which was dedicated to a more detailed analysis of The Dictionary of the Lithuanian Language and was funded by the Charles University Grant Agency (GA UK), was conducted at the Faculty of Philosophy of Charles University from 2017 to 2019. Authorship related arguments had to be supplemented with the conclusions of a professional handwriting analysis carried out by JUDr. J. Straka. Expert Straka used several analysis methods: analytic-synthetic, comparative-graphometric. To analyze the manuscripts, the expert also resorted to specialized equipment. In the final part Straka summarized his analysis by the statement that F. L. Čelakovský’s authorship is “probable”. The following features match in the handwriting of both F. L. Čelakovský and The Dictionary author in part or in full: slant angle of letters, coherence of letters, height and width ratio; coincidence in the shapes of letters <a>, <o>, <d>, <g>, <j>, <m>, <n>, <p>, <s> in the Latin script is observed; there is less coincidence in the writing of <t>; matching shapes of letters <e>, <l>, <u>, which do not play an Straipsniai / Articles 171 GEDA MONTVILAITĖ, ANNA TOLLAROVÁ important role in the analysis. The following features are more difficult to explain: the writing of diacritical hooks; the extension of word endings; the way of writing the letter <z>, the combination <st> and “dotting”. It may be assumed that the above differences were determined by the influences that affected the writer in composing The Dictionary; despite the above, in some cases the features cannot be explained absolutely reliably. Though we cannot fully reject the possibility that the form of The Dictionary of the Lithuanian Language, which is at our disposal, was transcribed by a different person, the determination of authorship as “moderately likely” (bearing in mind the difficulties encountered in the analysis of sources) is yet another very important piece of the puzzle confirming Čelakovský’s authorship, which was testified by comparing it with the surviving literary and scientific works of this Czech figure of national revival. Based on the findings of all the available studies on this topic, we may consider F. L. Čelakovský’s authorship a proven fact. Įteikta 2020 m. gegužės 1 d. GEDA MONTVILAITĖ ANNA TOLLAROVÁ Karolio universitetas Filosofijos fakultetas nárm. Jana Palacha 1/2, Cz-11638 Praha, Čekija [email protected] [email protected] 172 Acta Linguistica Lithuanica LXXXII