Blunkančios tapatybės paieškos, arba paliatyvioji lituanistikos strategija (apie kalbą, mokslą ir švietimą)

Acta Linguistica Lithuanica 2025, vol. 93, s. 1–6 Contents link / Innehållslänk ISSN 2669–218X (online / elektronisk) SÖKANDET EFTER FLYKTIGA IDENTITETER, ELLER EN PALLIATIV LITUANISTISK STRATEGI (OM SPRÅK, VETENSKAP OCH UTBILDNING)¹ DANGUOLĖ MIKULĖNIENĖ Institutet för det litauiska språket E-mail: danguole.mikulėnienė@lki.lt ORCID ID: https://orcid.org/0000-0001-7781-7236 Forskningsområden: geolingvistik, baltisk dialektologi, synkron och diakron dialektologi, morfonologi, det litauiska språkets och språkvetenskapens historia. https://doi.org/10.35321/all93-11 För drygt ett decennium sedan spreds nyheten över världen – efter att ha levt i knappt hundra år dog den sista Galápagossköldpaddan, med namnet Ensamme George. Naturforskarna blev mycket oroade, eftersom sköldpaddor av den arten lever dubbelt så länge. Jag skulle inte vilja att mitt föredrag liknade en nekrolog, men döden är alltid ett obehagligt ord. Djuret, som betraktades som dessa öars symbol, påminde världen om att alla naturens barn är dödliga. Tyvärr inte bara de. Även språk dör. Och betydligt oftare än vi skulle tro – ännu för några decennier sedan sades det att vi i världen förlorade åtminstone ett språk varannan vecka. Med ett språk och en kultur blir vi fattigare. När den sista personen som talar språket dör, går ett språk som inte har skrivits ned eller spelats in förlorat för alltid. Sorgligt, eller hur? Människor förstår att deras språk håller på att dö, men vet inte hur snabbt det kommer att ske. Efter att självständigheten återvunnits växte vår självkänsla under flera decennier. Tillsammans med den ökade också det litauiska språkets värde. Vi vet ju att vi, tillsammans med våra lettiska bröder, är de som har bevarat de baltiska språken för världen. ¹ Artikeln har utarbetats på grundval av det föredrag som lästes den 27 juni 2025 vid Litauens kulturkongress, tillägnad 100-årsjubileet av Litauens kulturkongress och 150-årsjubileet av Mikalojaus Konstantinas Čiurlionis födelse. Copyright © 2025 Danguolė Mikulėnienė. Published by the Institute of the Lithuanian Language. This is an Open Access article distributed under the terms of the Creative Commons Attribution Licence, which permits unrestricted use, distribution, and reproduction in any medium, provided the original author and source are credited. // Utgiven av Institutet för det litauiska språket. Denna artikel är fritt tillgänglig och distribueras enligt villkoren i licensen ”Creative Commons” Attribution, som tillåter obegränsad användning, distribution och reproduktion i vilket medium som helst, under förutsättning att originalförfattaren och källan anges. Received: / Mottaget: 2025-10-14. Accepted: / Accepterat: 2025-11-14. 1 bevarade de baltiska språken. Och när vi mindes Augusto Schleicher och såg den baltiska språkgrenen mellan de talrika germanska och slaviska språken, var vi stolta över vårt förflutna. Redan från sovjettiden var vi inriktade på språkets romantiska FÖRFLUTNA (nästan det äldsta språket; var det inte på detta språk Adam och Eva talade i paradiset? och så vidare). Det är inte förvånande – då hade vårt språk ingen FRAMTID. Men för ungdomarna är det förflutna – den befolkningsgeneration som kan ha störst påverkan i Europa – helt enkelt ointressant, eftersom de yngre generationernas värld för länge sedan har vuxit bortom nationalstatens gränser. De är världsmedborgare. Å andra sidan kan inte heller vi som lever i postsovjetiska länder ständigt tala bara om hur vi hade det där under sovjettiden eller hur vi var då. Vi måste tala om hur vi kommer att vara även när vi inte längre finns. Efter att ha återupprättat Litauens självständighet skapade vi först en NUTID för det litauiska språket. Somliga av oss förstod den som en rättsligt reglerad identitetsmässig särart, stödde lagar och program för stöd till det statliga språket och trodde naivt att den framgång som så uppenbart hade lyft fram lituanistikens prioritet under mellankrigstiden inte heller denna gång skulle utebli. Andra krävde samtidigt obegränsad frihet för sig själva och naturligtvis för språket – utan några som helst regler, eftersom de senare förknippades med sovjettiden, censur och allt möjligt annat. Ja, efter 1990 institutionaliserades det statliga språket: den statliga litauiska språkkommissionen arbetade vid det återupprättade parlamentet, den statliga språkinspektionen stärktes, och utbildnings- och vetenskapsministeriet ansvarade inte bara för undervisningen i litauiska utan också för litauiskspråkiga skolor i sydöstra Litauen (vi minns minister Zigmas Zinkevičius tid med värme)... År 1995 reglerades det litauiska språket och dess användning genom lagar... Således är den gamla lagen om det statliga språket redan trettio år gammal. Under tre decennier har vårt språk vuxit ur denna klädnad. Det bästa beviset på detta är de första humanoiderna som talade litauiska, Ąžuolas och Liepa. Genom dem som bevis vill jag säga att språket i dessa tider av artificiell intelligens och modern informationsteknik inte fungerar på samma sätt som det gjorde exempelvis under XIX-talet, då det utgjorde nationalstaternas grund. Litauens stat behöver alltså en ny, konstitutionell lag om det statliga språket. Men detta konstaterade vi redan för drygt ett decennium sedan, 2012, när vi uppmärksammade nittioårsjubileet av lagen om det statliga språket... Har något förändrats? Ingenting... Alla utkast till den framtida konstitutionella lagen ligger i Seimo:s arkiv och i Seimo-ledamöternas skrivbordslådor... Varför? Förstår vi inte att NUTIDEN föder FRAMTIDEN? Ett språk dör om det överförs från generation till generation. Även om antalet talare inte är särskilt viktigt räknar språkvetarna noggrant. Det är känt att exempelvis mellan ettusen och tvåtusen invånare talade aku-språket i Indien för ett drygt decennium sedan, medan seri-språket i Mexiko talades av endast mellan 650 och ettusen människor². Davidas Crystalas uttrycker det enklare – dessa språk kommer att dö ut ungefär under loppet av två generationers livstid³. Nå, vart är du på väg? Det där är väl ändå för mycket, säger ni. Men drabbade inte våra preussiska bröder av just detta öde? Som ni vet finns det av alla de baltiska språken i den indoeuropeiska familjen i dag endast två levande språk kvar, och ännu färre människor talar lettiska än litauiska... I slutet av XIX-talet ² Duomenys iš National Geographic (Litauen) 7(34), 2012: 54. ³ Crystal David 2005: Kalbos mirtis, Vilnius: Tyto alba, 8. 2 Fridrichas Kuršaitis presenterade den första kartan över det litauiska språkområdet och det totala antalet litauer, som då uppgick till ungefär 1,5–2 miljoner⁴. Det är sant att omkring 150 000 litauer då bodde i Ostpreussen. Efter att ha observerat att stadsborna ingenstans var litauer (i Ostpreussen tyskar, i Litauen under Ryssland och Polen polacker), medgav författaren att litauerna även bland landsbygdsbefolkningen ”bara är den lägsta klassen”. Därför skulle antalet litauisktalande enligt F. Kuršaitis endast minska. I Preussen trängde tyskan undan litauiskan, på andra håll polskan, och i den del som tillhörde det tsarryska Ryssland även ryskan. Efter förbudet mot tryck med latinska bokstäver var det litauiska språkets överlevnad under det tsarryska styret ett mirakel, och det är vi med rätta stolta över... Men borde vi inte bekymra oss över att Litauens befolkning minskar år för år? Har vår stat inte återgått till de två miljoner som F. Kuršaitis nämnde? För närvarande kan två tendenser iakttas i Litauen: sedan 1990 har Litauen förlorat mer än 1 miljon invånare, det vill säga en tredjedel av hela befolkningen (under 20 år emigrerade 774 000 invånare från Litauen, 321 000 återvände)⁵. Även om största delen av Litauens befolkning år 2021 var litauisktalande (85,3 procent), minskar deras andel procentuellt under de senaste åren. När de socioekonomiska förhållandena förbättras ökar antalet invandrare oproportionerligt (år 2023 bodde ungefär 222 000 utlänningar i Litauen⁶). Litauens befolkning förändras alltså successivt, liksom hela Europas språkliga landskap. En stor ström av invandrare har nått oss inte bara från det krigförande Ukraina utan också från stater i Afrika och Asien. Mycket många utländska studenter bor och studerar i universitetsstäderna Vilnius, Kaunas och Klaipėda. För vissa av dem förblir den litauiska kulturen främmande även efter avslutade högskolestudier. Jag förstår de högre lärosätenas behov av att inte minska antalet studentplatser, men då måste vi hitta ytterligare medel för verklig integration av utlänningar... Så att de även efter att ha lämnat Litauen blir ambassadörer för vår kultur. Det bör noteras att inte alla nyanlända skyndar sig att lära sig det statliga litauiska språket. Invandrare från de tidigare sovjetrepublikerna (Uzbekistan, Kazakstan, Kirgizistan m.fl.) klarar sig fortfarande på ryska i Litauen. Och hur många av dem har lärt sig litauiska? Det verkliga antalet känner vi inte till, men vi har informerats om att det saknas pengar för deras certifiering. Därför måste, sägs det, kvalifikationsexamina skjutas upp, och av samma anledning även studierna i litauiska... Jag stöder alla som motsätter sig uppskjutanden, eftersom... denna historia redan upprepar sig: vi hörde samma sak 1995, men vi sköt inte upp det... Och det var rätt. Vilken är utvägen? Enkel: låt oss bjuda in och föra in så många migranter i landet att vi förmår skapa bättre villkor för dem, inte bara att arbeta utan också att leva. Människan lever inte enbart genom arbete ⁴ Grammatik der littauischen Sprache von Dr. Friedrich Kurschat, Halle: Verlag der Buchhandlung des Waisenhauses, 1876, 8; litauisk översättning: Frydrichas Kuršaitis, Lietuvių kalbos gramatika 1876, sammanställd av B. Kabašinskaitė, översatt från tyskan av A. Tekorius, vetenskaplig redaktör för översättningen R. Venckutė, Vilnius: Vilniaus universiteto leidykla, 2013, 40–41. ⁵ Språkvetare har redan för några år sedan varnat för att detta kan få betydande konsekvenser för det litauiska språket och utbildningen (se Tamulionienė Aurelijа 2022: Migration and Linguistic Integration in Lithuania. – 19-oji EFNIL konferencija „Language and Migration“, 12 oktober 2022, Vilnius: Litauens Seimas). ⁶ Källa – Lietuvos statistikos departamentas. Tillgänglig på internet: https://123.emn.lt// [hämtad 2025-09-19]. 3 levande... För en tid sedan fick vi information om elever från icke-litauiska skolor som hade avlagt statliga examina på ett icke-statligt språk. Det är sant att de bara var några tiotal... Ministeriet säger att detta inte är något problem. Men är inte en mycket dålig, rentav tröskelmässig undervisningskvalitet i enskilda skolor verkligen hela Litauens PROBLEM? Därför säger jag: Litauen har ingen strategi för det statliga språket. Andra skulle säga – ingen politik. Men enligt min förståelse ÄR AVSAKNADEN AV EN STRATEGI OCKSÅ EN POLITIK. Att fördela ukrainska barn i skolåldern till ryskspråkiga skolor är också politik. Kunde man verkligen inte ha bildat grupper i skolor där undervisningen bedrivs på litauiska? Precis som människor kan språk vara tryggt, hotat eller dött. Språkvetare diskuterar hotade språks situation utifrån många kriterier. Enligt dem kan ett språk fortfarande räddas om samhällsmedlemmarna samlas kring ett gemensamt arbete och varje samhällsmedlem betraktar det som sin skyldighet att bidra till det gemensamma målet; om en analys görs av språkets användning inom olika livsområden; om man väljer vad som ska bevaras – det symboliska språkliga arvet eller ändå de skriftliga och talade språkmedel som används dagligen; om man kommer överens om hur språkdata ska samlas in och bevaras; om det skriftliga och talade språket normeras, om språket undervisas i skolorna och man strävar efter att alla ämnen ska undervisas på det; om undervisningsmaterial för barn och vuxna trycks på språket; litteratur skapas på språket; om språket erkänns som statligt⁷. Det är uppenbart: statusen som statligt språk skapar rättsliga förutsättningar för språkets existens, men kan inte ersätta vår vilja och beslutsamhet att hålla modersmålet levande. Användningen av det skriftliga och talade språket inom den offentliga sektorn, i skolan och i medierna är inte allt. Inte heller räcker det att skapa särskilda normerings- eller tillsynsinstitutioner om deras verksamhet är otillräcklig, eftersom de saknar ett långsiktigt verksamhetsperspektiv. Första gången förklarades litauiskan vara statligt språk 1922. Under mellankrigstiden följde man en mycket verkningsfull språkplaneringsstrategi: statusen planerades, normeringsarbete genomfördes, vilket omfattade inte bara normering utan också språkpedagogiska frågor, och samhället självt värnade om språkets prestige... I dag fungerar systemet för språkets skydd i Litauen på ett liknande sätt, men det kör fast och förmår ibland redan inte hantera de aktualiteter som migration, invandring, globalisering och vår egen oförmåga att ordna saker skapar... Det måste alltså finnas en ständig (om ni så vill, permanent) övervakning, och med en verklig analys av språkanvändningen bör även strategin för det statliga språket ständigt uppdateras. Under det moderna världens villkor, när stora språk (engelska, kinesiska, spanska...) har blivit dominerande, måste små språkliga gemenskaper ställa högre krav. Förstå mig rätt: jag är inte motståndare till andra språk, men ett eller flera språk som dominerar i världen får inte inta andra språks plats. Därför är det ingen tillfällighet att man under de senaste åren i hela Europa har blivit bekymrad över att bevara lokala språkvarieteter. I dialektologernas (och i allmänhet språkvetarnas) arbete, som representanter för det moderna samhället, saknar jag alltså en framtidsstrategi för våra nationella språk (och dialekter), inriktad på att bevara dessa språk och dialekter. Det innebär inte att vi kommer att stoppa deras naturliga utveckling, men det innebär att vi kommer att sörja för gynnsammare villkor för deras fortbestånd ⁷ Se vidare Crystal David 2005: Kalbos mirtis, Vilnius: Tyto alba, 159–160. 4 villkor. I Europa måste ett ekologiskt förhållningssätt råda inte bara till naturen utan också till språket. Och det spelar ingen roll om det är ett statligt språk, ett nationellt minoritetsspråk eller bara någon lokal språkvarietet. Således talar vi i dag om nya uppgifter som uppstår både för Litauen och för Europa. En av dem är att bevara vår språkliga (och alltså även dialektala) mångfald. Det kan vi inte göra genom att klamra oss fast enbart vid vårt förflutna, men vi måste respektera det. Skaparna av moderna skolprogram måste fortfarande söka (och finna) den rätta nyckeln för att välja ut Lill-Litauens historiska och kulturella arv (efter att hastigt ha nämnt den första litauiska boken i översikterna och avstått från Ieva Simonaitytė betraktar vi själva området endast genom Donelaitis ”ovårdade” bönders ögon...). De som i minnet från ”Metai” bara har kvar kråkornas ätande skyndar jag mig att lugna: Litauens tv-program vimlar av gastronomiska program (dit räknar jag också dem där programmakarna åker för att grilla och filma grillning vid bukbergens fot)... Så kan vi verkligen förneka att de mest inflytelserika medierna formar ett gastronomiskt synsätt på Litauens historia, språk och kultur? På lituanistikens fält – liksom inom hela Litauens vetenskap och utbildning – rider vi fortfarande på internationaliseringens häst: vi räknar internationella projekt, artiklar och monografier skrivna på främmande språk och utgivna på prestigefyllda utländska förlag. Deras prestige bekräftas varje år (eller inte) av funktionärerna i Litauens forskningsråd (LMT). Vi stoppar alltså våra egna pengar i främmande fickor... Det måste sägas att lituanistiken också har lärt sig denna läxa – varje år stärker den sin internationella vetenskapliga komponent. Men måste lituanistikens väsen i Litauen verkligen ligga enbart i internationaliseringen? Låt oss lingvistiskt fundera över vad denna internationella komponent (tarptaut-) är utan elementet (taut-)? Kvar blir bara prepositionen (mellan)... Och vad betyder den? Se det som ni vill... men det är bara en tom plats... Staten måste ändra strategin för det statliga språket och synen på det. Genom statliga beställningar måste vi införa nationella element i framtiden. LMT måste ändra sin syn på arbeten som är viktiga för Litauen och det litauiska språket, det vill säga grundläggande verk – det stora Lietuvos kalbos žodyną, Bendrinės lietuvių kalbos žodyną, databasen över äldre skrifter, Tarmyną och så vidare – inom varje lituanistiskt område. Sådana listor har inte bara språkvetare utan också litteraturvetare, filosofer, arkeologer, historiker... Med andra ord måste, utöver internationella prioriteringar, prioriterade nationella projekt ha rätt att existera och genomföras. Deras fortsättning måste garanteras av staten... Och under så lång tid som staten existerar... Att ersätta modersmålet med något annat är inte någon plötslig eller epidemisk företeelse. Till en början är det som en knappt märkbar skugga, som kan uppträda inte bara i kommunikationen utan också när man tänker på ett annat språk. Det verkar som om vi alldeles nyligen högljutt förargade oss över icke-litauiska varumärken eller företagsnamn, medan vi i dag nästan i tysthet sväljer den oemotståndliga lusten att ändra, bryta sönder eller förkasta någon av språkets suffix eller ändelser... Ärade åhörare, språket kan inte rekonstrueras på grundval av personliga åsikter, politiska och ideologiska argument eller, låt oss inte vara rädda för att säga det, vissa politikers (och inte bara deras) intressen... Så låt oss INTE SKADA det... För närvarande är behovet av ”grön” (det vill säga ekologisk) språkvetenskap uppenbart i Litauen. Den traditionella skolundervisningen i språkvård hjälpte till att stå emot det ryska språkets inflytande, eftersom samhällets 5 uppfattades som en viss form av språkets motståndsbaserade överlevnad. Nu behöver språket intensiv understödjande behandling. Den gamla lagen om det statliga språket utförde ett gott arbete med att genomföra statusen som statligt språk, men en ny behövs snarast. Vi behöver en ny, modern, strategiskt samordnad förebyggande språkvetenskap... Och viktigast av allt – en stark rättslig och ekonomisk grund för dess genomförande. Ett språks tynande utgör inte någon uppenbar fara för staten och väcker inte lika mycket samhällelig uppmärksamhet som den globala uppvärmningen eller andra miljöproblem. Men för att språket inte ska försvinna måste det skyddas. Eftersom detta beslut är ”långsiktigt (och kräver betydande ekonomiska investeringar och sociala reformer), – säger Crystal, – kommer myndigheterna hellre att välja en kortsiktig ’reparation’ och vidta åtgärder endast för att lösa de mest uppenbara problemen – i grund och botten bara stötta upp språket där faran är störst. Tyvärr är dessa åtgärders effektivitet omvänt proportionell mot det politiska buller som följer dem. Ingenting kan inom språkets tillsyn ersätta noggrann planering för en avlägsen framtid, där prioritet ges åt att främja språkets kulturella miljö, och ett omsorgsfullt urval av kortsiktiga åtgärder.8 För närvarande, när existentiell oro och hotstämningar uppenbart råder i hela Europa, stärks kampens narrativ inom olika, även vardagliga, livsområden; vi säger ofta att det nationella språket och den nationella kulturen är vårt vapen. Låt oss alltså se vem som använder det och i vems händer det ligger. 8 Crystal David 2005: Kalbos mirtis, Vilnius: Tyto alba, 131. 6